onsdag, august 09, 2006

De som lener seg til Jesu bryst


I dag har jeg lengtet så tilbake til nattverdfeiringen jeg var med på tidligere i år, på Nya Slottet Bjärka Säby. Det er, ikke bare et av årets høydepunkter så langt, men det er også en av de mest fortettede åndelige opplevelser jeg har tatt del i noensinne. Peter Halldorf har nylig skrevet om denne nattverdfeiringen, eller eukaristin som er det ordet som brukes på Bjärka Säby, og jeg vil så gjerne få dele den med bloggens lesere. Gode venner av meg her på Gjøvik planlegger en tur til Bjärka Säby senere i år, bare for å ta del i denne fantastiske nattverdgudstjenesten som varer i to timer. Eukaristifeiringen på Nya Slottet Bjärka Säby, som forøvrig eies av pinsemenigheten Sionforsamlingen i Linkjöping, er i vesentlige deler inspirert av Basileiosliturgien fra 300-tallet. Denne liturgien er oppkalt etter kirkefaderen og forsamlingslederen Basileios av Cesarea, slik som den i dag feires av den koptiske kirke. Her følger Peter Halldorfs artikkel:

På onsdagar undviker jag att resa bort. Den kvällen firar vi, året om, eukaristin i Övre salen i Nya Slottet Bjärka-Säby. Allt enligt den tidiga kyrkans sed, och hela dagen är en väntan. För mig är det varje veckas avgjorda höjdpunkt. När vi, vända mot öster, samlas runt det dukade bordet inandas vi himlen. Vi befinner oss i den nya tiden. Vi lutar oss mot Jesu bröst. Vår väntan har nått sin fullbordan. Ikonerna i rummet vittnar om de heligas närvaro. Tillsammans med trons folk, genom alla tider och över hela jorden, deltar vi i lovsången inför Guds tron. I Kristus är alla skiljemurar nedrivna. Himmel och jord omfamnar varandra, synligt och osynligt möts, den himmelska och den jordiska församlingen prisar tillsammans Gud. Genom den Helige Andes oerhörda kraft levandegörs allt detta för våra hjärtan när vi delar bröd och vin, Kristi sanna kropp och blod.

Efter några timmar, när allt bröd och vin förtärts, kärlen omsorgsfullt torkats rena, dukarna som omslutit Kristi kropp varsamt vikts ihop, stillnar vi några minuter och begrundar det oerhörda som förunnats oss. Någon uttalar ett tungotal, en annan tar emot ett helande. Någon delar en sång, en får en profetia. Till sist öppnar vi våra hjärtan för välsignelsen och sjunger, med de första lärjungarna, lovsången medan änglavattnet regnar över oss och vi lämnar Övre salen. När vi utanför dörren tar på oss våra skor och återvänder till vardagen, känner vi hur den värld i vilken vi lever på ett förunderligt sätt är upplyst av en annan värld. Det är denna andra värld vi har vidrört när vi firat den måltid som är de troendes väl förborgade hemlighet. Inte som en flykt från vår vardag. Beröringen får ljuset och glädjen att återvända till vardagen. Brödet som räcks oss är pilgrimens färdkost som stärker hoppet under vandringen mot målet. När vi återvänder från gudstjänsten vet vi varför livet är värt att leva: Guds rike har övervunnit mörkrets välde!

Det var inte underligt att nattvarden, eller eukaristin som den kallades – det grekiska ordet för tacksägelse – utgjorde den urkristna gudstjänstens brännpunkt. Här överflödade tacksamheten. Hur kunde det vara på annat sätt när man smakade på framtiden? Nattvarden är paradisets måltid, varje gång den firas föregrips Jesu ord till sina lärjungar: ”Ni skall få äta och dricka med mig i min Faders rike.” Vad som förenade de kristna övarallt var inte en gemensam idé eller formel. Det var en gemensam handling, som sträckte sig in i framtiden och under några förtätade ögonblick upphävde tiden. Den heliga måltiden utgjorde denna handling.När nattvarden blir en bisak i den kristna församlingen riskerar kyrkan att förlora sin pilgrimssjäl. Upplevelsen av främlingskap i den här världen avtar. Den som etablerar sig i tiden, för att här och nu göra sig ett namn, hastar snabbt över framtidens måltid. För vår eventuella framgång grips vi av samma övertro på argument och kampanjer som alla andra som brinner för sitt budskap.Men frågan är: Vad skänker den kristna församlingen dess attraktionskraft? Var är Jesu ansikte som mest avhöljt?

Som underhållare kan kyrkan inte konkurrera, även om vi gör tappra försök. Sammanblandning av religion och underhållning är vår tids stora synkretism. En styggelse som berövar oss vår bävan inför det heliga. Det finns bara en sak kyrkan är helt ensam om: en måltid som inte hör denna världen till. Här finns källan som aldrig sinar. Av denna måltid lever och lyser det folk som varken behöver reklam eller tevekanaler för att ”nå ut”. De som lutar sig mot Jesu bröst.Och när brisen från paradiset smeker en människas själ behövs inga brandtal för Guds rike. Något inom henne vill dit. Något inom henne vet att det är där hon hör hemma.

2 kommentarer:

  1. Hei, Bjørn Olav. Å oppgradere nattverden synes jeg høres fint ut. Men jeg lurer på hva som menes med: "Ikonerna i rummet vittnar om de heligas närvaro."

    Dette høres ut som en katolsk tro. Men jeg kanskje overtolker eller misforstår setningen.

    SvarSlett
  2. Hei Sjur, og takk for hyggelig "gjensyn".

    Slik jeg ser det, og her deler jeg synet til Peter Halldorf, er en gudstjenestefeiring ikke bare en feiring sammen med den jordiske menigheten, men også den himmelske. Hebreerbrevets forfatter er jo inne på dette i Hebr 12,1: "..da vi har en så stor sky av vitner omkring oss ..." Dette verset står i sammenheng med det Hebreerbrevets forfatter skriver i kapitel 11, hvor han beskriver trosheltene som har gått foran. Det er gjennom Den Hellige Ånd at det synlige - brød og vin, olje, vann og røkelse (som inngår i denne nattverdfeiringen) - blir sakrament, et synlig "vindu" mot en usynlig, evig virkelighet. Denne bevissthet om at eukaristin feires i fellesskap med den himmelske forsamlingen gjør hver gudstjeneste til en høytid, i glede og beven, uberoende av hvor mange som er samlet i rommet. Om dette skriver Johannes Chrysostomos: "Festen i himmelen forenes med festen på jorden: en eneste stor takksigelse, en eneste gledesstrøm, et eneste jublende kor."

    Ikonene skal minne oss om denne himmelske hærskaren, den himmelske menighetens nærvær. De hellige menn og kvinner som er avbildet omgir oss usynlig og synlig i ikonene, og de er likesom oss selv, bedende medlemmer av den store Kirken. Det er altså ikke snakk om noen tilbedelse av ikonene.

    Disse synspunktene er en del av den felles kristne tro for såvel den ortodokse som den koptiske kirke. Den romersk katolske kirke fraviker i noen grad dette synet. Jeg selv deler dette syn, altså det jeg har beskrevet ovenfor, og som er i tråd med den ortodokse og koptiske forståelsen og jeg vet at pinsevennen Peter Halldorf gjør det.

    Håper dette gav en viss oppklaring.

    SvarSlett