Et oppgjør med overindividualismen - vi trenger å se Kristi kropp

Det er ikke så ofte jeg kommenterer andres blogger, men her om dagen leste jeg noe Ulf Ekman skriver om på sin blogg, som jeg synes beskriver godt en av de store utfordringer vestlig kristendom står overfor. Ulf Ekman tar opp problematikken rundt det han kaller "vår overindidvidualisme". Slik innleder Ekman sin artikkel:

"En sak jag tänkt på är vår, åtminstone här i väst, inpiskade överindividualism. Vi börjar alltid med “jag”. “Jag” har mött Herren. “Jag” är kallad, etc. etc. Det kristna livet är uan att tveka djupt personligt och måste erfaras så, men det är inte individualistiskt. Det börjar inte med mig och slutar inte med mig. Rom. 14:7 “Ty ingen av oss lever för sig själv och ingen dör för sig själv.” I början av vårt kristna liv upplever vi det ofta så, eftersom vi är andliga barn och då helt naturligt är självupptagna men vi måste snart, i vår tillväxt, vänja oss att vi inte är universums centrum utan har kommit in i en familj, Guds familj som är så mycket större än vårt eget individuella jag."

Jeg tror Ulf Ekman berører noe særdeles viktig. Vår tids kristne tro preges her i vest av en sterk fokusering på "meg, mitt og mine". Det dreier seg om hvordan jeg kan bli velsignet, hva jeg kan få ut av gudstjenesten eller møtet, hva jeg er kalt til, hvordan jeg skal kunne realisere dette kallet. Det er altså i Kristus som er sentrum, men jeg. Og for å tilfredsstilles så søker man opplevelsene. Så kaster man seg på den ene bølgen etter den andre, alt etter hva som er "in" i de kristnes rekker for tiden.

Ekman setter så dette i sitt rette perspektiv. Han skriver:

"Denna process, att inse att man blivit döpt in i Kristi kropp, inlemmad i kyrkan, är inte helt lätt för oss moderna sekulariserade människor som är genomindividualistiskt präglade. Vår sekulära individualism har präglat oss djupare än vi anar. Den gör att vi ständigt värjer oss gentemot något över och runt omkring oss. Vårt ego vill ha utrymme, höras, få våra behov mötta omedelbart, leva ut våra önskningar och passioner och fullfölja våra livsprojekt utan förbehåll, på egna villkor. Att gå i kyrkan ibland kan vara bra och det får gärna stärka, välsigna och stödja detta men inte gärna utmana eller ifrågasätta det. Vi slår vakt om vår imaginära frihet och livet blir ofta en kamp att ständigt bevaka den.

Hela detta tänkande är så tvärtemot grunden i den kristna tron, att genom tron och dopet ha dött med Kristus och inlemmats i något större, nämligen Kristi kropp, vilket innebär, förutom all kärlek och välsignelse vi får del av, både förnekelse, offer och överlåtelse för att få del av en verklig, äkta frihet."

Hele artikkelen kan du lese her: http://ulfekman.nu/

Jeg tror at Ekman er inne på noe som burde få vår fulle oppmerksomhet: Vi trenger å oppdage Kristi kropp. Vi trenger å se at vi er en del av noe større. Til den kristne forsamlingen i Korint skriver apostelen Paulus:

"For slik som kroppen er en og har mange lemmer, men alle de mange lemmene på den ene kroppen er en kropp, slik er det også med Kristus. For med èn Ånd ble vi alle døpt inn i en kropp - enten vi er jøder eller grekere, enten vi er slaver eller frie - og vi har alle fått èn Ånd og drikke." (1.Kor 12,12-13)

Herren handler ikke bare med oss på den individuelle plan, men også på det kollektive. Han handler gjennom menigheten, og det er "sammen med alle de hellige," at vi skal være i "i stand til å fatte, hvor stor bredden og lengden og dybden og høyden er, og å kjenne Kristi kjærlighet, som overgår all kunnskap, for at dere kan bli fylt til hele Guds fylde." (Ef 3,18-19) Vi ser ikke dette alene, vi har ikke alt lys selv. Det er først sammen med de andre som også er døpt inn i Kristi kropp, at vi får den fulle åpenbaringen.

Vi hadde også forstått bedre den åndelige striden vi står oppe i, om vi hadde forstått innholdet av det Paulus skriver til menigheten i Efesos: "Hensikten med dette var at Guds mangfoldige visdom NÅ VED MENIGHETEN skulle bli gjort kjent for maktene og myndighetene i himmelrommet." (Ef 3,10) Vi tror visst at alt avhenger av vår kamp, vår strid, men det er altså gjennom Kristi kropp, som er menigheten, at makter og myndigheter får forkynt Kristi fullstendige seier på Golgata kors.

Om dette kunne det ha vært skrevet mye. Men Ekmans artikkel handler først og fremst om vår "overindividualisme". Om dette tema trenger vi å samtale med hverandre.