Frikirkelighetens armod og fattigdom

Jeg kjenner på en tristhet når jeg leser uttalelsene til pastor Niklas Piensoho i Filadelfiakyrkan i Stockholm (bildet). Ikke fordi det er noe galt med pastoren i pinsebevegelsens flaggskip i Sverige, men fordi uttalelsene hans er ganske representative for hele frikirkeligheten - ja jeg vil tro kristne generellt.

Det er nok ikke mange frikirkelige som får med seg at det er askeonsdag i morgen, begynnelsen på fastetiden. Om de kjenner til det har det ingen betydning. Kirkeårets rytme er noe ukjent og kanskje også for mange forbundet med noe religiøst man skal være fri fra!

Men det er noe med svaret til pastor Piensoho som gjør meg ekstra trist. Dagens journalist skriver: "I Filadelfiaförsamlingen Stockholm (Pingst) uppmärksammas inte fastan, och pastorn Niklas Piensoho tycker att det är naturligt." Så siterer journalisten Piensoho som sier:
- Pedagogiken med fasta är riktig, viktig och biblisk. Men kyrkoåret med sin rytm är inte bra kommunikativt mot en modern människa. Fast det beror förstås på utgångspunkten, vårt primära fokus nu är att nå nya människor - gudstjänsterna är nu mycket ett uttryck för missionsbefallningen och då präglar det."

"Och då fungerar det inte att följa kyrkoåret?," spør journalisten, og pinsepastoren svarer: "- Det var mer naturligt med ett år som rytm förr, i bondesamhället, än nu när många tänker mer vecko- eller månadsvis. Vi tänker predikoteman mer i projektform - sex-sju söndagar i rad, just nu kring bön. Allt det här är pedagogiska grepp för att få fram sitt budskap: kyrkoårets fokus på fasta är ett, predikoserier ett annat."

Pastor Piensoho har rett i at samfunnet har endret seg, men han tar feil når han tror at kirkens fremste oppgave er å tilfredsstille mennesker preget av tidens rastløshet og jag. Jeg er heller ikke sikker på at disse stadige prekenseriene hjelper så mange. Disse stadige skifter av emner, fra det ene til det andre, sliter mer på tilhørerne enn det tilfører dem så mye. Man blir fragmentert og ser ikke alltid hvordan man skal klare å forholde seg til alt det som sies fra prekestolen.

Da er det at mange mennesker finner styrke, hvile og glede ved å følge en naturlig rytme. Og der hjelper kirkeåret oss til å følge Jesus i de viktige fasene av Hans liv, lidelse, død, oppstandelse og himmelfart.

Dessuten har ikke vår tids kristne vondt av et mer disiplinert liv, hvor fasten er en viktig del av det hele. Vi er kalt til et liv i forsakelse å tro. For mange mennesker går hverdager og helligdager i ett. Det er ingen forskjell. Det er ikke forskjell på det vi spise på mandag og det vi spiser på søndag. Vi spiser festmat stort sett hele tiden - i hvert fall vi som bor i de vestlige land.

Og dermed går vi glipp av noe - noe som kunne ha tilført vårt åndelige liv mye. Men skal de frikirkelige oppdage det, må de slutte å se på alt som ikke helt er dem, som religiøst. Det finnes noen gode kirkelige tradisjoner som man burde finne tilbake til. Fastetiden er en av dem. De vet ikke hva de går glipp av som ikke tar den på alvor!

Se også:

http://www.dagen.se/dagen/article.aspx?id=202776