Når F.O Nilsson, lærer og eldste i den første svenske baptistmenigheten, møtte i Göta Hovrätt lød anklagen på følgende:”Utsprider inländsk eller främmande man villfarande lärosats och efter varning därmed ej avstår, varde och den förvist riket.”
En av de som hadde klaget F.O. Nilsson var en pastor ved navn Joh Ol. Johansson. Vi kjenner ikke noe til hans identitet, men det er interessant at kristne lar seg bruke mot andre kristne og fører dem for retten, selv om Guds ord klart og tydelig sier at vi ikke skal føre slike saker for verdslige domstoler. I dennes anklageskrift, heter det:
”Av vad nu blivit anfört, anser jag mig äga grundade skäl till min farhåga, och vågar jag därför hos höga domkapitlet i ödmjukhet anhålla, att, så vitt domkapitlet ankommer, gör allt för att kungl. maj:s utslag mot föreståndaren för den baptistiska sekten, f. d. sjömannen F. O. Nilsson, måtte med det snaraste gå i verkställighet, att, om möjligt är, ogräset må kvävas.”
I et brev til pastor A.P Förster i Köbenhavn datert den 19. desember 1849 skriver F.O Nilsson om hvordan han opplever at holdningen mot ham er i retten:
"Med avseende på mig själv så är jag, lovad vare Gud, ännu i frihet, men konsistoriet har nu fört saken så långt, att jag skall stå tillrätta inför hovrätten och dömas efter lagen. Lagen är i detta fall så tydlig, att jag icke har något hopp att undgå landsförvisning.”
Til pastor George Scott i England skriver Nilsson et svar på hans brev, følgende den 13. november 1849:
”Den lilla församling som, alltsedan jag blev övertygad om riktigheten av baptisternas åsikter, har varit samlad kring mig vid pass ett års tid, utgöres av sådana, som vilja av kärlek till Herren hålla hans ord. Att dessa personer valde mig, fattig syndare, till sin underherde, var ej underligt. Skulle jag nu av själviska hänsyn eller blott för att undgå lagens arm avsäga mig denna kallelse? Skulle jag ej, genom att handla sålunda, på det svåraste kränka, förbrylla och oroa dessa kära bröder och systrar i tron? Det förbjude Gud! En predikant bland baptisterna är icke församlingens herre, utan han är dess tjänare och har intet annat uppdrag än det att närmast Gud vara dess ledare, så länge församlingen är tillfreds med honom och vill hava honom kvar... Därför kan jag lika litet tvingas genom någon lag att nedlägga mitt kall, som jag kan drivas till att uppgiva min på Guds ord grundade övertygelse... Trohet och lydnad mot Gud måste alltid sättas i första rummet.”
Den 26. april 1850 faller dommen i Göta Hovrätt og den lyder:
”eftersom Nilsson följaktligen gjort sig saker till det brott, varom 11 kap. 4 § 1:sta mom. I missgärningsbalken handlar, prövar kungl. Hovrätten i förmåga av detta lagens bud rättvist döma Nilsson att, för det han sålunda låtit sig till last komma, varad ur riket förvisad.”
(fortsettes)
Ingen kommentarer:
Legg inn en kommentar