Det profetiske oppdraget, del 4

Her er fjerde og nest siste del av artikkelen til Art Katz om den profetiske tjenesten i menigheten:

Värdet och exaktheten i förutsägelser

Jag misstänker att den som kallar sig profet och talar i termer av statistik – si eller så stor procent vad gäller träffsäkerhet i förutsägelser – inte håller måttet, inte återspeglar vad en profetisk människa egentligen är. Att bestämma huruvida en profet är sann eller inte avgörs inte i förstone av deras förutsägelsers träffsäkerhet. Det är ett felaktigt kriterium, en ohållbar utgångspunkt därför att äkthet, vad som är sant eller falskt, är och har alltid varit en fråga om själva ordet, det profetiska ordet. Att ge sig till att tänka i termer av statistik är att skapa en felaktig bas för bedömningen av vad som är sant och falskt bland profeterna. Det är att föra oss bort från bedömandet av hjärtats allvar och renhet till att avgöra frågan med hjälp av matematisk känsla för vad som verkar vara rimligt.

Det är inte detta att dessa män inte skulle förmedla ett bibliskt budskap, men det framförs rutinmässigt och hör till det alldagliga, det är inget annat än vad vem som helst kan säga. Man finner kanske inga läromässiga felaktigheter, men det innehåller heller ingen stringens, ingen verklig börda. Det är inte ett budskap som bär profetisk tyngd eller intensitet, allvar eller krav. De profetiska utsagorna och Guds talesmän kan särskiljas genom att de för med sig ett sätt att se saker som inte existerade innan ordet gavs. Det banar väg för Guds synsätt, vilket inte är likt det sätt vi ser. Detta är en profetisk funktion.

Om vi tillåter att ordet ”profet” används för någon som sysslar med förutsägelser eller någon form av kunskapens ord eller sådant som i verkligheten är spådom och kallar detta för profetism, då har vi låtit villfarelsen slå rot! Dessa män har budskap och predikar, men endast som ett förspel som man måste vänta sig igenom för att få höra oraklens förutsägelser som kittlar och hetsar upp lyssnarskaran. Den verkliga frågan är inte om dessa profeter är mer eller mindre exakta i sina förutsägelser men huruvida de är profeter överhuvudtaget!

Att ge bekräftelse och bifall till församlingen i dess nuvarande ytlighet är ett och detsamma som de falska profeterna gjorde i gammaltestamentlig tid när de biföll och stod med Israel mitt i deras synd. Man måste när allt kommer omkring fråga sig vari deras uppenbarelse består. Vari består det profetiska? Deras särmärke är inte något mer än det sensationsmakeri och den förtjusning som omger deras begåvning eller den förväntan som skapats av den hjältestatus de tillvitar varandra.

Den profetiska funktionen

Kärnan i definitionen av den profetiska uppgiften ges till Jeremia vid begynnelsen av hans tjänst: Herren räckte ut sin hand, rörde vid min mun och sade till mig: ”Se, jag lägger mina ord i din mun. Jag sätter dig idag över folk och riken, för att du ska rycka upp och bryta ner, förgöra och fördärva, bygga upp och plantera.” Jer 1:9-10.

Det främsta uttrycket för den profetiska uppgiften är dom. Om vi inte vill kännas vid det, kommer vi inte att tillåtas privilegiet att höra ord som bygger och planterar. Lägg märke till uttryckens ordning; det värsta först. Allt som vållar köttet smärta och skaffar oss människors missnöje måste först hanteras. Profeten har till uppgift att slå sönder det som människor håller kärt, särskilt det som hör till den religiösa traditionen, det de firat och hållit sig till i generationer, det som de håller fast därför att det skaffar dem identitet och värde och som de speglar sig själva i. Människor är till och med redo att döda för sådant, men profeten måste knäcka och bryta ner det. Man kommer att kämpa intensivt för att skydda allt detta falska. Profeten måste göras till en fördärvare som bringar smärta. Hans ord måste bringa sönderfall innan de kan göra väl.

Om vi inte är villiga och redo att tala ord som smular sönder det onda, kommer vi inte att bli använda för att bringa gott. Det var bara de profeter som troget förmedlade bortförandets och fångenskapens ord som sedan hade ord om återvändande och upprättelse. De gavs glädjen och privilegiet att tala om upprättelsen. Uppdraget vore mycket enklare om man kunde plantera ett gott ord i jungfruliga samveten. När man är tvungen att försöka tränga igenom ett brett register av åsikter och traditioner som har rotats och helgats så blir man ironiskt nog beskylld för att stå emot Gud.

(fortsettes)