Et apostolisk manifest, del 2

Her følger andre del av undervisningen til Art Katz (bildet):

Den apostoliska samfälligheten låter sig inte komma i beröring med världen annat än då den måste och då med all reservation. Den ser världen tydligt definierad med dess system och falska värdegrund och den vägrar konstant att erkänna något som tillhör den sfären, den ger sig inte till något som hör dit. Därför är ett sådant sammanhang, i den mån den är fri från världens inflytande och dess värdegrund, en budbärare och i sig självt ett uttalande om det rike som ska komma. Det bär på en försmak av och förebådar den frihet som kommer att kunna upplevas i världen när Konungen regerar, då när allt falskt kommer att vara utraderat.

Den grad av frihet som församlingen upplever bestämmer också den förmåga till befrielse som hon kan erbjuda dem som är snärjda och förslavade av systemet. Hon är kapabel att befria och frigöra dessa världens bedragna offer inte bara genom evangeliets proklamation, vilket i sig är av största vikt, men genom den frihet hon själv kan visa upp, genom det hon är i sig själv. Man fylls av häpnad inför sådana människor och än mer över den gemenskap och samverkan sådana människor uppvisar. Den som förs i kontakt med dem som vilar i denna märkvärdiga frihet från världens inflytande med dess värderingar och all tillgjordhet, denne har funnit en öppen dörr till en verkligt befriande upplevelse, därför att dessa utgör bevis för att det existerar ett alternativ.

Ett tillgodogörande av denna verklighet är inte möjligt utanför en samverkande gemenskap. Denna världens makter, dess mörker, dess gäcksamhet och illfundighet, gör det nödvändigt att hela Kristi kropp håller sig alert. Dessa makters verksamhet måste mötas med den styrka som följer dem som med samstämt sinne ber och söker råd inför Gud. Ett sådant levande samspel, ett sådant integrerat liv, kommer att i grund motarbetas av mörkrets makter. Dessa makter kan bara besegras med en annorlunda vishet, ett folk som har friats från dess inflytande och som förstår hur skändliga och ondskefulla makterna är.

Den sortens vandrande kan inte nås av enskilda individer, oberoende av en gemenskap av likasinnade heliga vilka har slutit sig samman i syfte att nå fram i ett sådant företag. Det är fullt klart att det krävs mer än söndagsmöten och någon veckosamling. Vi behöver en tät gemenskap, ett ”i hemmen bröt de bröd och höll måltid med varandra” – Apg 2:46. Vi kommer att behöva vännernas råd och finnas i ett sammanhang där all slags synd kan identifieras och kännas igen redan i dess begynnelsestadium. Detta kan endast bli en verklighet där det finns ett samspel och en samhörighet uttryckt i praktisk gemenskap utifrån medvetna val och målsättningar.

Detta kommer inte att vinna människors uppskattning men vi kommer inte att räknas som maktfaktor inför mörkrets välde om vi om vi inte nekar oss anseende i människors ögon. Dessa makter vet när sådana val görs: ”Jesus känner vi, och Paulus också men vilka är ni”, Apg 19:15. Om vi vägrar att gå i denna riktning enligt denna kallelse dömer vi oss till att spela kristet liv, harmlöst, utan udd och betydelse i det kosmiska drama i vilket församlingen är placerad. Detta drama innebär en medvetenhet om att vi rör oss mot en klimax vilken just står för dörren; ett avslut är nära förestående, en fullbordan kommer.

Den som nått fram till denna insikt, vet och agerar; han har hört upp med att planera för pensionering. Man ser inte längre på existensen här som vore den ”den bästa av alla världar” och där det som händelsevis är galet kommer att kunna rättas till med tiden som hjälp. Man kommer också att kunna förstå därför att mörkrets makter, vilka vet att deras tid är kort, blir allt våldsammare och ondskefullare i sin opposition mot dem som skaffat sig denna medvetenhet. Om vi inte har någon blick för änden kommer våra dagar att vara utan värde, prosaisk monotoni utan betydelse.

(fortsettes)