Et apostolisk manifest, del 3

Her er tredje del av undervisningen til Art Katz (bildet):

Här har vi det som bestämmer en apostolisk samfällighet, en apostolisk gemenskap. Den är en sändande gemenskap, därför att den äger den enda verklighet som Gud anförtror någon med i syfte att förmedlas vidare. En sådan gemenskap har något att kommunicera och förmedla utifrån sitt eget gemensamma liv. Det är bara i ett sådant sammanhang som handpåläggning blir något mer än ceremoni och ”biblisk” rutin. Med utsändandet tar de utsända med sig verklighetens och auktoritetens dimension.

Andens gåvor är därför funktionell utrustning mitt i ett svallande hav av aktiv fientlighet; församlingens uppgift är brådskande och inbjuder världens motstånd. Den autenticitet och verklighetsförankring som dessa makter är tvungna att erkänna har att göra med vårt sanna avskiljande – den är den enda auktoritet som de behöver böja sig för. När det enda vi har att komma med är en serie tanklösa knäfall vid en botbänk och lite krokodiltårar gäspar dessa makter oss i ansiktet. De är fullt på det klara med när någon i sanning har överlåtit sig och ett liv slutgiltigt och fullständigt har lagts ner inför Gud. Ett sådant folk lever medvetet och offervilligt som utvalt frälsningsverktyg i Guds hand för Israels folks sak.

Allt detta är grundläggande i den apostoliska synen på församlingen. En församling som passar in i den beskrivning jag nu gjort, klarar att känna igen och omfatta sin kallelse och uppgift i relation till Israels upprättelse mitt i dess ändtidsvånda. Detta seende utesluter varje tanke på att församlingen skulle kunna fly undan den tid då den behövs allra mest, då när dess närvaro är ämnad att innebära frälsning för judarna i ’Jakobs nöd’, Jer 30:7. Detta synsätt kan inte förvisas som ett betydelselöst bihang till församlingens lära. Det finns med som centralt tema i Guds primära ändamål med församlingen.

När vi nu kommer till insikt om dessa perspektiv, förstår vi behovet av en uppoffrandets livshållning. Israels återupprättelse är Konungens sak. Israels återupprättelse är herradömets sak. Gud upprättar inte Israel för att de förtjänar ett hemland efter alla dessa år i diasporan, i förskingringen, men därför att deras återupprättelse hör till Konungens ankomst, så att ”lag må utgå från Sion och Herrens ord från Jerusalem – Jes 2:3; en återlöst och återupprättad nation. Detta är anledningen till att mörkrets makter uppträder med ohejdad aggression och galenskap mot allt som har att göra med det judiska folkets räddning, frälsning och återlösning i dessa sista dagar.

Det judiska folkets upprättelse är ett och det samma som Guds Rikes sak och dessa mörkrets makter är falska, inkräktande herrar över denna värld. De vill inte avstå och ge upp det de vunnit genom sitt intrång, det de utan avbrott njutit av under långa tidsåldrar. Konungens återkomst, som den som sitter på Davids tron på Sions berg i det återlösta och återupprättade Israel, gör en ände på dessa makters välde.

Vi måste lära känna detta slutdrama annars kommer vi inte att kunna förstå det raseri som vältrar sig in över judarna i ändens tid. Dessa mörkrets makter kommer i sin förvrängda vishet att inse att det enda sättet att avvända hotet mot deras vanstyre är att radera ut judarna, dessa vilkas återvändande till hemlandet gör slut på deras välde.

”Jakobs nöd”, Jer 30:7, det tidsavsnitt som utgör slutet på denna tidsålder och som öppnar för Israels Konung och hans styre över nationerna kommer att innebära en sållning och ett näpsande. Församlingen måste skaffa sig insikt om och låta sig beredas i enlighet med de optimala krav som denna uppgift ställer och med hela sin vilja omfatta detta skeende som det centrala i hennes existens. Vi måste medvetet, med all vår vilja gripa oss an denna uppgift. Man når inte fram till detta genom att flyta med strömmen.

Vi måste arbeta oss fram till insikt om vad dessa sista dagar innebär för Israels folk och den roll och funktion församlingen innehar i relation till dem. Det är så att människors evighetsdestination till stor del bestäms av vad vi gör med ”dessa mina minsta bröder”, Matt 25:40. Judarna kommer att vara ”de minsta” i de dagarna. De mest framstående och framgångsrika judar vilka just nu lyfts och bärs av denna värld kommer att finna sig vara utslängda i bara skjortan bland folken i de kargaste och bedrövligaste omständigheter.

Vi måste få tag i profetisk förståelse och sedan fälla ett avgörande huruvida vi ska vara verksam faktor till befrielse i den tiden. Detta val, denna ståndpunkt, omfattandet av detta mandat bär med sig omvandlande potential in i församlingen. Varje del av tron förs till en helt ny klarhet, en ny nivå av medvetenhet, till en förnyad verklighet när detta nyckelsammanhang passats in i församlingens medvetande som en del i dess primära varande.

Allt som har att göra med antisemitism, varje skugga av antijudiskhet som vi trodde att vi hade gjort oss av med kommer att spolas upp till ytan. En grundlig genomsköljning kommer att äga rum med djup och intensitet i Guds helgande arbete. Gud säger till Israel: ”Jag skall föra er in i folkens öken, och där skall jag gå till rätta med er, ansikte mot ansikte. Jag skall låta er gå fram under staven och föra er in i förbundets band.” Hes 20:35, 37.

Något händer med en kvarleva, en återstod av judar i de sista dagarnas sållning som verkar som faktor i deras återvändande till Sion som Herrens förlossade; evig glädje skall kröna deras huvuden, deras sorg och suckan har flytt bort. Det blir inget sådant återvändande om det inte finns en församling som redan nu väntar detta och förebereder sig för att kunna verka som Guds frälsningsverktyg för detta folk i de dagar som strax är här. När detta ska äga rum kommer det att ske plötsligt.

Det är nödvändigt att detta perspektiv befinner sig centralt i vårt varande och verkande. För detta behöver vi Herrens strategiska direktiv, vilka förmedlas av Anden via betrodda lemmar i kroppen, vilkas profetior inte hör hemma bland allsköns själiska övningar för att dra uppmärksamhet till dem själva. Istället låter dessa sig göras till pålitliga uttryck för Herrens visdom och vilja i avgörande moment i beslutsfattandet.