Et apostolisk manifest, del 4

Her følger del fire, og nest siste del, av 'Apostolisk manifest', av Art Katz (bildet):

Kan du se vad det är vi hittills har visat upp och haft till salu? Vi är inte ens på det klara med om en profetia kommer från Anden eller om den har hemort i en människas fantasi. Denna diffusa hållning kan inte accepteras i den tid som nu kommer, då Guds allvar når högsta nivå i hans församling. För vår kallelses skull, i kriser och vid vägskäl, måste vi höra från Gud genom profetiskt tal, genom tungotal och uttydning och genom visdomens ord. Vi behöver dessa Guds Andes gåvor i verksamhet, satta i sitt sammanhang så som Gud ämnat och tänkt. Den församling som placeras i detta hörande är den församling vilken medvetet låtit sig föras till denna allvarets plats i honom; vilkens lemmar har prövats och lärt känna varandra tillräckligt för att kunna avgöra om det ord som kommer har sitt ursprung i Gud eller om det kommer ur en människas tankevärld.

Det är inte en tillfällighet att bönen och tillbedjandet i en sådan gemenskap speglar sanningshalten i denna verklighet, därför att andakt, gudfruktighet och bedjande inte är lyxartiklar – de tillhör alla den andliga vapenarsenalen. Dessa verktyg bär aldrig på en större verklighet än vi själva äger. De har inte större betydelse än den sanning vi står i inför Gud. Det är inte teknik eller metod som fordras, men ett uttryck för tillbedjan vilken härleds ur erfarenheten av Guds återlösande handlande i våra liv.

Vi skäms inte över att bli tillrättavisade, och när vi tar emot sådan från en broder eller en syster gläds vi över den befrielse och den frihet som följer helgelsens verkningar vika legat färdiga i väntan på sitt tillfälle. Gud verkar inte i våra liv på våra villkor. Han spelar inte med i våra spel. Han väntar in det som är sant, verkligt och uppriktigt, han väntar på att man gör upp med synd och korruption, väntar på att man känns vid sina behov. Endast i sådana omständigheter kan vi erfara Herrens nåd.

Vårt bedjande står i direkt förhållande till det mått av verklighet vilket vi har nått, och den sorten har styrka nog att röra vid Himlen. Den har flyttats ut från den ytliga, blandade skara av kristna vilkas främsta fokus ligger på dem själva och vilkas andliga egocentricitet aldrig har brutits sönder. Vi kan föra in egoismen i församlingen och låta den vara lika djup som någonsin i världen. Allt vi gjort är att byta objekt. I världen handlade det om köttslig förnöjelse och materiella ting. I kyrkan är det fortfarande själv-centrering och jag-fixering: ’Vad tyckte du om mötet?’ ’Hurdan var talaren?’ Denna själviskhet är en inrotad kraft som endast kan krossas när vi själva har flyttats undan som mål för vårt intresse och omsorg och ersatts med Gud, Gud i den apostoliska meningen.

Denna gemenskap är inte tanklös eller naiv, den vet att församlingen måste gå genom lidanden innan den når fram till härligheten. Svårigheter och prövningar är nödvändiga för denna typ av gemenskap. Så förhåller det sig, men inte därför att vi skulle vilja såra varandra eller vara varandras hot eller irritationsmoment. Det är så, därför att gemenskapens medlemmar alla befinner sig i olika skeden av sin mognad och alla har olika bakgrund. Det som särskiljer en sådan församling som jag talar om är dess vilja att bära en sådan vånda.

Denna gemenskap bär en medvetenhet om evigheten. Dess hållning och beteende har sitt fäste i det eviga, i insikten om domar som står för evigt och om den lön som väntar. Denna samfällighet är på det klara med att Herren kommer, han som belönar och som ger åt var och en efter deras gärningar. Den vet att den har sitt liv och sitt hopp i denna förväntan inför evigheten. Det som oroar dem är att de ofta försöker komma undan med något mindre, något annat än det som ger rum för Guds härlighet och är benägna att välja en livsstil i bekvämlighet vilken varken utmanar eller blir andra till tjänst.

Dessa församlingars förbön bär autenticitet därför att den är ett uttryck för troheten och sannfärdigheten i det gemensamma livet. Denna verklighetsförankring, detta liv i gemenskap påverkar inte bara dess tillbedjan, det verkar också fram en förmåga att se klart, en förmåga att bedöma och döma. Deras bedömningsförmåga är betydligt mera distinkt, de kan sära på och skilja bort sådant som en ytlig kristen låter sig luras av. Denna gemenskap förstår att identifiera mörkrets makter och dess verk och lär sig att föra strid mot dem. Denna brottningskamp är en konfrontation av den oundvikliga sorten och en lika oundviklig och slutgiltig överlåtelse till Gud är det enda sättet att segra i denna kamp. Denna kamp hör inte den enskilde kristne till i dess främsta uttryck. Den engagerar församlingen, den församling som kan se dessa makters sammangaddning och som kan ta upp den andliga striden med hjälp av ett bedjande förankrat i gemenskapens inre verklighet.

En sådan gemenskap låter sig formas genom ömsesidig disciplin, den förs till balans, den är offervillig. Den låter sig böjas för Andens ledning vilken kommer till uttryck i dess mitt, bekräftad inför alla i ett aktivt igenkännande. Denna ledning, detta ledande, står oberoende av yttre stöd men visar sin äkthet i verklig mognad. Verklig auktoritet vilar på ett igenkännande, en ömsesidighet, och relaterandet till sådan ledning är ett kritiskt moment i fråga om gemenskapens karaktär och andliga verklighet. Om vi fortsätter att vara, självständiga, självsvåldiga individualister som dyker upp på söndagar, men som väljer våra egna vägar utan att verkligen rådgöra med andra, utan att ens vilja vara öppna, om vi fortsätter så kommer ingen att ta oss på allvar. All andlig härsmakt, god såväl som ond, förstår om vi har gett oss till Herren.