Et apostolisk manifest, del 5

Her er femte og siste del av artikkelen til Art Katz (her sammen med sin danske kone Inger):

Om vår överlåtelse endast är ytlig och tillfällig, om vi har ställt oss utanför dess verkan, om det finns områden vilka vi inte vill placera under Guds hand, då uteblir den apostoliska karaktären, den församlingens styrka som fordrar respekt och erkännande bland fiendens härsmakt. Vi måste låta riskera en överlåtelse till varandra, till varandras liv, sådana vi nu är i all svaghet och till den auktoritet som Herren vill låta uttrycka mitt i denna svaghet. Ett ledarskap kommer alltid att uppvisa svaghet, men gemenskapen förser med aspekter av verkligheten vilka kompenserar denna svaghet hos får såväl som hos herdar. Vi kommer inte att kunna finna några ursäkter för att undandra oss överlåtelsen till gemenskapen och till den auktoritet som Gud har lagt ner i den genom de människor han samlat i den.

Det verkliga provet, viket visar om vi har omfattat den verklighet till vilken Gud har kallat oss består i den attityd som våra barn intar till den. Känner barnen att det vi representerar är värt deras uppmärksamhet och deras deltagande? Eller håller de fast i våra kjolar och bälten bara för att vi kräver det? Har vi nått en ställning där den verklighet vi hävdar verkligen gör intryck som något som är värt deras deltagande, istället för att vara en vuxenkultur som vi åtnjuter på deras bekostnad?

I avsaknad av denna verklighet har det blivit alltför enkelt att skapa barn- och ungdomsprogram med dess mångfaldiga uttryck i hopp om att hålla kvar dem in någon slags relation därför att den verklighet som innefattas i Guds syften och som skulle ha fört dem till verklig gemenskap undanhålles dem. Vi har inte varit villiga till den helöverlåtelse som en sådan gemenskap fordrar. Våra barn visar oss genom sitt missnöje och sin irritation att vi inte har nått fram till Guds mått och att vi inte har någon ambition att göra så. De erkänner, respekterar och reflekterar den verklighet och den närhet familjen har bestämt och gett sig till.

Om vi fattar beslut i den riktning och av den sort som angivits kommer vi att få uppleva avklädanden av det ena eller andra slaget. Vi förs in i en himmelsk verklighet som känner till ett belönande vilket gör våra förluster lätta att bära – ’vår bedrövelse, som varar ett ögonblick och väger föga, bereder åt oss, i översvinnligen rikt mått, en härlighet som väger översvinnligen tungt och varar i evighet’, 2 Kor 4:17. Gud kommer att låta oss bli prövade i vårt yrke, vad gäller vårt rykte och på många andra områden.

Församlingen befinner sig i ett upprättelsens skede, in i sådant som hörde till dess första tid. Vårt studerande av Bibeln håller på att förändras från att ha varit ett förnöjande och mentalt stimulerande intresse av uppenbarelsen. Bibelläsandet och studerandet finner ett allt rikare mått av omedelbarhet, brev och texter skrivna direkt för oss, därför att vi finner oss leva i den knivskarpa ytterligheten i den yttersta tiden på samma sätt som den första församlingen kände den.

Bibelstudier som en harmlös sysselsättning en kväll mitt i veckan – om vi nu ens uppehåller en sådan rutin – är ett mått på hur långt bort från det apostoliska sammanhanget vi förts, hän mot något av betydligt vekare karaktär. När vi återvänder till den verklighet som den första församlingen kände, då kommer gudsordet att äga övertygande styrka, förmåga att tränga igenom och ha en omedelbarhet vilket det för närvarnade inte har i våra liv. Vi kommer att föras från de traditionella bibelstudierna till att bli instruerade för ett vandrande på Herrens vägar och i ett handlande styrt av hans syften. Allt detta grundas i och utformas enligt våra val.

Den gemenskap som jag beskriver är en samfällighet som strävar efter det evigas lön och krona, som inte anser martyrskapet värt att frukta, som tvärtom ser det som ett privilegium. Om inte denna tidsålder får sitt slut i ett martyrium, tillhör vi de mest bedragna av alla. Att vänta detta springer inte upp ur ett romantiskt drömmande men utgör en realistisk beredskap inför de konsekvenser vilka följer den överlåtelse som hör ändtiden till. Den livsstil en sådan gemenskap väljer, följer ur ett realistiskt bearbetande av dessa tankar.

En gemenskap av denna sort måste i verklig mening ha skiljt sig från världens sätt och uppehålla detta avskiljande i dagligt liv. Den måste vara en medveten kontinuitet av gångna tiders apostoliskhet. Den måste bära med sig en medvetenhet om den sky av vittnen, dessa som uthärdade under allt motstånd, till och med till döds, dessa som inte fann någon lön under sin livstid, dessa som inte når fram till fullheten oss förutan. Detta är apostoliskt tänkesätt, apostolisk förståelse, apostolisk tro och apostolisk förväntan.