Salig er den som kjenner sin egen svakhet

I går leste jeg noe som Peter Halldorf nylig har skrevet, og som ble meg til stor åndelig hjelp:

'När Skriften prisar svagheten – ”När jag är svag, är jag stark” – är det inte för dess egen skull, utan för att bönen därigenom blir vår inre skatt.

Därför skriver Isak Syriern:

”Salig den man som känner sin egen svaghet. Men ingen kan känna sin egen svaghet om han inte i någon mån har prövats av kroppens och själens lidande.”

Den verkligt svage vet att bara Gud kan rädda honom. Ur den insikten växer den frukt som skänker inre samling: Ödmjukheten'.

Det er få som våger å skrive om dette, som Peter Halldorf gjør her. Vi er ikke så opptatt av svakhet og skrøpelighet, men derimot av styrke og helse. Kanskje er det først når vi opplever at helsen skranter, og man mister sin legemlige styrke, at man bedre forstår hva Bibelen har å si om dette?