Det fortelles en liten historie om trær som går slik: I skyggen av et stort eiketre vokser en liten, uanseelig og forpjusket plante. Den liker skyggen som dekker den og setter pris på den ro som den gode vennen tilbyr den. Men en dag kommer tømmerhoggeren og feller eiketreet og planten gråter. "Nå er mitt vern borte. Vinden kommer til å ødelegge meg, stormen vil rykke meg opp med røttene." "Nei, nei", svarer blomstenes engel, "nå kommer solen til å skinne på deg. Regnet vil falle rikeligere over deg enn før. Du skal bli langt vakrere. Blomstene dine har aldri fått utfolde seg helt, men nå skal du smile i solskinnet. og menneskene skal tale om hvor vakker du er."
Jeg kom til å tenke på denne lille historien, når jeg i en fase nå har opplevd at Gud har tatt fra meg noe som jeg har opplevd har vært noe av min trygghet. Gud gjør slikt av og til, og Han har evige hensikter. Det er alltid en spennende fase av våre liv, hvor vi må lære ting på nytt og kanskje annerledes enn før, fordi det som var, ikke er mer. Det vi holdt fast i er borte. Og det kommer ikke tilbake. I det avskjedskvad som Moses fremførte heter det:
"Som en ørn får ungene til å fly fra redet og svever over dem, slik bredte han ut sine vingefjær. tok og bar dem på sine vinger. Herren alene førte ham, ingen fremmed gud var med ham." (5.Mos 32,11-12)
Slik er det:lik ørnemor som slipper barna sine av redet, og lar dem kjenne vinden under sine vinger, og avgrunnen under deres klør, så lar hun dem få hvile på sine vingefjær, til vingene er vokst så mye ut at de kan fly selv. Når Gud legger nye byrder på oss, sørger Han alltid for å holde sin egen arm under oss.
BjornOlav,en så härlig beskrivning,på att vi ska förtrösta på Gud och inte på människor.Det här stora trädet,som skuggar plantan,skulle jag vilja likna vid att vi förtröstar på människor,och inte på Gud!
SvarSlettDet är bara när vi har hela vår tillit på Gud,som vi kan växa till i sanning och tro på Honom.
Det står i ordspråksboken 3: 5 Förtrösta då på Gud,och förlita dej inte på ditt förstånd.
F. Wislöff har också skrivit om örnen som lockar sin avkomma ut på den första flygturen.Han skriver;
Men örnmor "lockar sin avkomma ut till flykt".
Hon kretsar omkring ungen,och lockar den till att flyga.Då vågar ungen språnget.Och i sanning vingarna bär!För första gången,den svävar över djupet.
Men så blir den trött.vingarna sviktar,den som åter var uppe i redet!Men örnmor har vakat över flygningen. Nu dyker hon ner under ungen,breder ut sina vingar tar den,och bär den på sina fjädrar.
Den lilla örnungen vilar nu tryggt på moderns starka vingar!Halleluja!
Örnungen är du!Var inte rädd för djupet!Våga ialla fall språnget,för det är en som vakar över din flygning!Blir du trött,så slappna av och sjunk ner,även om du känner avgrunden under dig!Gud själv skall gripa in och bära dig till sitt trygga rede!"Ja Amen"
Det var några ord från Wislöff.
Var välsignad BjornOlav,och jag hoppas att du har fått mitt mail,och jag skulle bli glad om du har tid att svara.
Karin
Takk for sitatet fra Wisløff, han var en vis mann og dette passer så godt til det jeg skrev om ørnen. Og takk for epost. Det kommer et svar ganske så snart.
SvarSlettSå utrolig vakker historie! Denne kommer til å bety mye for meg i tiden fremover, det veit jeg! Tusen takk for at du deler den med oss som leser bloggen din!
SvarSlettGodt å høre at du ble velsignet av dette, Kule-Knut. Herren være med deg, måtte Hans ansikt lyse på deg, og være deg nådig.
SvarSlett