Jeg glemmer ikke første gang jeg leste den svenske Nobelprisvinneren Pär Lagerkvist første gang. Det var en skjellsettende opplevelse. Hans forfatterskap traff en nerve i meg, og jeg ble dratt inn i hans fascinerende univers av Gudslengsel, av spørsmålene rundt tro og tvil, liv og død. Stadig finner jeg meg selv i situasjoner hvor et eller annet Lagerkvist-sitat dukker opp. Og nå og da leser jeg opp igjen hans bøker: Barabas, Dvergen eller Det Hellige Landet. Anbefales på det varmeste for den som har tid til å slappe av med god litteratur, som også setter tankene i gang!
Pär Lagerkvist var født i 1891 i Växjö som den yngste av syv søsken. Han kom fra et dypt religiøst hjem der troen på en god og allmektig Gud, oppstandelsen fra de døde og det evige liv var noe selvsagt som det ikke ble stilt spørsmål med. Men Pär skulle kjempe med de store livsspørsmålene livet ut. Han fikk også kjempe med sin angst, som den kunstnersjel han var. Det er vel derfor han kommer en så nær og berører en så sterkt, ikke minst gjennom hans lyrikk.
I dag leste jeg en dødsannonse hvor et dikt av Pär Lagerkvist var gjengitt. Og det er så typisk Lagerkvist som det er mulig å bli. Jeg vil gjerne få dele det med deg:
Det är vackrast när det skymmer. All den kärlek himlen rymmer ligger samlad i ett dunkelt ljus över jorden, över markens hus.
Allt er ömhet, allt är smekt av händer. Herren själv utplånar fjärran stränder. Allt er nära. allt är långt ifrån. Allt er givet människan som lån.
Allt er mitt, og allt skall tagas från mig, inom kort skall allting tagas från mig. Träden, molnen, märken där jag går. Jeg skal vandra - ensam utan spår.
Ingen kommentarer:
Legg inn en kommentar