Fra 1849 finnes det altså en baptistmenighet i Göteborg. Det er interessant å merke seg at de poengterer sterkt sin uavhengighet. Menigheten som er grunnlagt er en frimenighet i ordets beste betydning. I menighetsprotokollen fra 22.januar 1850 heter det at de nydøpte medlemmene:
”anses och hålles såsom en oberoende och speciell Kristi församling, med full rätt och frihet att inom sig själv upprätthålla och handha samt avgöra alla sina församlingsaffärer och angelägenheter”.
Så langt det var mulig stilte den nye forsamlingen seg positiv til samfunnets lover, men i spørsmål om hva de skulle sette først: Lyde Gud eller mennesker, var de ikke i tvil. Da valgte de å lyde Gud, selv om det skulle komme til å koste dem dyrt. Det skulle også vise seg. De kirkelige og de verdslige myndighetene i Sverige på denne tiden reagerte sterkt på at Sverige hadde fått en baptistmenighet. Forfølgelsen skulle nå begynne. Baptister som ble foreldre fikk i årene 1849-1850 tvangspålegg om å døpe sine barn. Og baptistene ble skildret som et ”djävulens anslag”. Det spredte seg blant annet et rykte i Göteborg om at det ikke kostet mer enn 18 skilling å slå ihjel en baptist. Grupper med pøbler samlet seg og jaget baptistene gjennom Göteborgs gater. Steinkasting og ødeleggelse av baptistenes eiendom var en vanlig foreteelse.
En dag ved årsskiftet 1849/1850 var noen av baptistene hjemme hos et av forsamlingens medlemmene, Anders Andersson i Berghems sogn, for å feire nattverd. F.O Nilsson forteller om det som skjedde i sin dagbok:
«Medan vi var sysselsatta härmed blev vi plötsligt omringade av en stor pöbelhop, beväpnade med störar, bössor, pistoler och svärd, vilken bröt sig in i huset, slog och sparkade mig på ett hänsynslöst sätt. Slutligen kastade de mig i en kärra, satte sig på mig och körde iväg under fasansfulla svordomar och hotelser, tills de kom fram till en gästgivaregård, där de höll mig i två timmars tid, medan de var inne och söp, under det att jag tvingades att hela tiden sitta i kärran i den starka kölden. Från närliggande byar hade samlat sig en stor massa pöbel, som utspydde sina svordomar, hotelser och sarkasmer mot mig, under det att de blåbultade mig med snöbollar. Slutligen fördes jag till länsmannen, vilken utlöste en flod av ovett över mig samt lämnade mig åt sin dräng, som körde mig till Skene häradshäkte. Vi kom fram klockan 12 på natten. Här låstes jag in i en cell, som var utan både säng och värme. Hungrig och frusen fick jag smaka litet av vad det vill säga att lida för Kristi skull. Hela natten tillbringades med att springa fram och tillbaka i min cell för att rädda mig från att förfrysa. Här i denna usla cell hölls jag i sju dagar.»
Den 7. januar 1850 ble F.O Nilsson ført i en fangetransport til Göteborg i en forrykende snøstorm. Om denne reisen forteller han i dagboken følgende:
”Framkommen till Göteborg fick jag tillåtelse att under vakt gå hem och tala med min hustru några minuter, innan jag skulle kastas i Göteborgs cellfängelse.”
Takket være at hans hustru satte seg i direkte kontakt med kronofogden, ble F.O Nilsson satt fri etter to timer i arresten.
Bildet viser menighetsbygget fra 1849.
(fortsettes)
Ingen kommentarer:
Legg inn en kommentar