Sten-Gunnar Hedin har gått hjem til Gud

Den økumeniske pinsevennen Sten-Gunnar Hedin har gått hjem til Gud. Den tidligere forstanderen for Nordens største pinsemenighet, Filadelfiakyrkan i Stockholm ble 74 år gammel. Han døde av kreft i bukspyttkjertelen og fikk terminalpleie det siste veistykket. Selv fikk jeg glede av å samtalte med ham på Bjärka Säby for noen år siden etter at han hadde fått slag. Samtalen med Hedin, som en tid fungerte som tilsynsmann for Ekumeniska kommuniteten, som jeg er medlem av, fikk bety mye for meg etter at jeg fikk diagnosen Parkinson. Han visste selv hva det vil si å være kronisk syk.

Det vakte oppsikt i Sverige - og Norge - da pinsevennen Sten-Gunnar Hedin skrev bok sammen med den katolske kardinalen Anders Arborelius: 'Gud är kärlek' som kom i 2021. 

Men Sten-Gunnar Hedin var likevel tydelig pinsevenn. I et stort intervju med den kristne avisen Sädaren publisert 21.juni i år utdypte han sitt økumeniske ståsted. Journalisten spør: 

Når du til slutt går hjem, er det som pinsevenn eller 'allmen kristen'?

Hedin svarte: Där tänker jag som Peter Halldorf. Älska din nästas Kyrka som din egen. Han är till skillnad från vad många tror 100 procent en trygg pingstvän och så även jag. Men vi båda har under åren gjort upptäckten att kristendomen är större. Jag kan känna en sorg över den rädsla och misstänkliggörande som det finns från oss väckelsekristna mot de traditionella kyrkofamiljerna. Jag tror att dom historiska kyrkorna har en profetisk roll att fylla inför framtiden och jag tror att vi berikas av att ömsesidigt mötas i ögonhöjd med kristna ur andra traditioner än vår egen. Det finns bara en lösning om vi skall komma närmare varandra och det är att vi tillsammans flyttar oss närmare Jesus. Gemensamt vandrar vi mot samma mål, även om vi finns utspridda över hela kyrkokartan. Den här gemensamma vandringen tror jag är god och nyttig för både oss och den världsvida kyrkan. Men, jag går hem som Pingstvän.

Jeg lyser fred over Sten-Gunnar Hedins gode minne.

Billedtekst: Faksimile fra et intervju Sändaren gjorde med Hedin i 2015. Fotograf: Annika Ahlefelt.

'Ver hos meg himmelske kjærleik'

Det er en bønn skrevet av musikeren og sangeren Hilde Svela, som lever så sterkt i meg denne tiden:

'Ver hos meg himmelske kjærleik. Ver i min dag og mi tid. Ver i min gråt og min latter, fyll meg og gjer meg fri'.

I stor kroppslig svakhet har jeg fått være med på sommermøtet og generalkapitlet til Ekumeniska kommuniteten i Bjärka Säby denne uken. Det har vært dager med mye smerter, både i hjerte og lunger og i går var jeg så uheldig å ramle på badet og slå meg i hodet så blodet fosset. Men det har også vært dager med et nådefullt nærvær og en smak av Guds godhet.

I går ble jeg så berørt når Sten-Gunnar Hedin, den tidligere pastoren for Filadelfiamenigheten i Stockholm, ble takket av som 'tilsynsmann' for den frikirkelige delen av av Ekumeniska kommuniteten. Som kjent fikk Hedin slag for en tid tilbake, og av helsemessige årsaker måtte han nå takke av. Slaget har satt sine spor i kroppen hans, selv om livskraften og vitaliteten er der fremdeles. Som takk for sin innsats ble han overrakt et vakkert ikon malt av ikonmaleren Robin Johansson. Det bærer tittelen 'Ømhetens moder'. Ikke noe kunne vært mer passende akkurat i denne fasen av hans liv.

Slik også for meg. Jeg trenger å favnes av denne ømheten som finnes hos Gud. En av de tingene jeg ber om er dette:

'Elsk meg, Gud, med ømhet'.

Jeg kjenner veldig godt mine egne svakheter, mine tilkortkommenheter, ja, min synd. Jeg trenger ikke å bli påminnet om det. 'Min synd står alltid for meg', for å sitere kong David. Han la til: 'Mot deg alene har jeg syndet'.

Men jeg trenger å bli minnet på Guds ømhet.

På Hans åpne favn. På hendene som holder rundt meg. Som ser meg og bekrefter meg.

Som kjenner meg.

Og likevel elsker meg.

Jeg vet ikke hva som er størst: At Han tok imot meg første gangen, eller at Han tar imot meg, hver dag.

Det finnes en gammel sang av Barrett hvor det heter:

'Kast deg i Frelserens armer,
legg deg til ro ved Hans bryst.
Hør hvor det stormer der ute,
her er det fredfullt og tyst'.

Tidlig søndag morgen skal jeg feire gudstjeneste i Vist kyrka i Sturefors. Sammen med prester og pastorer, og den gudstjenestefeirende forsamlingen, før vi setter kursen hjem. Jeg gleder meg til begge deler, og kjenner på takknemligheten for at jeg fikk med meg disse dagene - det, takket være økonomisk støtte fra gode venner, og for hjelp med å ta seg av meg her nede. Uten hadde det ikke latt seg gjøre. Jeg kan ikke lenger være alene.