Det er tid for å fornye den frikirkelige gudstjenesten

For tre år siden skapte Sigfrid Deminger store bølger og en svært følelsesladet debatt med et innlegg i den svenske avisen Dagen. Han hevdet at frikirkenes tid var over. Det var tid for å pakke sammen teltene og montere ned talerstolene.

Reaksjonene uteble heller ikke på bloggen og på min Facebook side når jeg refererte til Demingers uttalelser. Så ille som Deminger ville ha det til, kunne det umulig være. En av årsakene til at Demingers kritikk av frikirkeligheten sved så skikkelig, var at han ikke er noen hvemsomhelst i svensk frikirkelighet, selv om navnet er nesten ukjent her i Norge.

Når følger 11 svenske forfattere opp med en bok med samme tema. De 11 er forsamlingsarbeidere og frikirketeologer, og de reiser en rekke svært relevante problemstillinger, ikke minst rundt selve gudstjenestfeiringen. Jeg skulle ønske vi hadde fått samme debatt her i Norge også. Problemstillingene de 11 reiser er ikke mindre relevante her til lands. La meg gi deg en liten smakebit av hva de skriver:

'Om någon hade frågat oss för tio år sedan: ”Vem är gudstjänsten egentligen till för?”, så hade de flesta av oss nog svarat: Gudstjänsten är framför allt till för den som ännu inte tror. Vi arbetade med sökargudstjänster som innehöll predikoteman och drama anpassat för de kyrkovana. Men är gudstjänsten i först­a hand ett skyltfönster för en ”tänkt konsument”? Vi kan inte längre se det så.

Gudstjänsten är inte främst ett skyltfönster, där målet är att allt ska bli relevant för ”någon annan”. Riktningen i gudstjänsten måste alltid vara mot Gud. Den Gud som kallar oss till sig och samtidigt sänder ut oss i världen i Guds mission.

Vår stora utmaning som frikyrkor i dag är att skapa en gudstjänst som både tål att upprepas söndag efter söndag, och som riktar oss mot Gud. Då blir gudstjänsten på ett självklart sätt intressant för alla männi­skor'.

Du kan lese hele artikkelen her: http://www.dagen.se/debatt/dags-att-f%C3%B6rnya-den-frikyrkliga-gudstj%C3%A4nsten-1.350588

Fravær av teologisk refleksjon blant frikirkelige

Nordmannen Øyvind Tholvsen (bildet), leder for Evangeliska Frikyrkans församlingsprogram, har kastet seg inn i debatten om Sigfrid Demingers brannfakkel av en artikkel om frikirkelighetens krise i Sverige. Tholvsen har et annet utgangspunkt for sine bemerkninger, som til dels støtter Deminger, men som også er mer positiv til hva frikirkene representerer:

"Vi är inte bäst eller sämst. Vi är annorlunda. Vårt bibelstudium har gjort att vi tänker annorlunda om gudstjänstens innehåll, tänker annorlunda om helighet, vördnad, nattvard, syndabekännelse, bikt, själavård, symboler, ledarskap och vad det är att vara församling. Och det är detta bibelstudium som behöver fördjupas ytterligare och svara på hur vi troget följer Jesus i ett efterkristet samhälle.

Den stora frågan är nämligen troligtvis inte hur vi firar gudstjänst, utan hur vi gestaltar vardagsliv djupt präglat av Anden. Sekulariseringen gestaltas nog lika mycket i det offentliga rummet som i det religiösa rummet. Individualiseringen och privatiseringen av tron är också sekularisering. Därför är inte denna debatt detta årtiondes viktigaste om den bara handlar om gudstjänstform. Jag har uppfattat att det är vardagen den frikyrkliga gudstjänsten adresserar och söker Guds ledning och Guds tilltal för".

Dette er veldig interessante perspektiv, blant annet at Tholvsen vektlegger bibelstudiets betydning. En av hovedutfordringene i dag er det jeg vil kalle bibelanalfabetismen. At vi får en stadig større gruppe mennesker som ikke kjenner Bibelen, og de får heller ikke hjelp til å forstå den fordi våre gudstjenester bærer preg av mindre og mindre bibelundervisning.

Øyvind Tholvsen er nordmann, oppvokst i en luthersk sammenheng. Han skriver at han så på Sverige som et foregangsland hva frikirkeligheten angår, og ble derfor svært skuffet når han kom til vårt kjære naboland og så hvordan det egentlig så ut. Han beskriver dette på følgende måte:

"Min besvikelse blev tidvis stor. Jag upptäckte att många av dess företrädare och medlemmar saknade en trygg förankring i sin egen tolkningstradition. Många inlägg i den pågående debatten blottlägger för mig denna avsaknad av frikyrklig teologisk reflektion. Inte för att frikyrkan är bäst eller ska uppbåda en egen stolthet, utan för att hon behöver komma bort från sin självutslätande personlighet."

Her tror jeg Tholvsen rører ved mye av kjernen i problemet: den manglende forankringen i sin egen tolkningstradisjon. Og som han sier: 'avsaknad av frikyrklig teologisk reflektion'. Det er ikke annerledes i Norge. Heller tvert om. Denne debatten er ikke-eksisterende. En slik debatt pågikk jo når f.eks baptistene hevdet sitt dåpssyn, og det skapte konfrontasjoner med det rådende barnedåpsynet. Men i dag deltar svært få - om noen baptister eller pinsevenner - i en teologisk refleksjon om dåpen. Dåpen er ikke et samtaleemne. Hvorfor er det slik? Hvorfor beklager nærmest baptister for at de finnes?

Jeg vil anbefale bloggens lesere å lese Tholvsens svært interessante artikkel. Du finner den her:

http://www.dagen.se/dagen/article.aspx?id=300068

Gen.sek i Svenska Evangeliska Alliansen enig i deler av kritikken av frikirkeligheten

Ved ulike anledninger har jeg refereret til Sigfrid Demingers brannfakkel om situasjonen til frikirkeligheten i Sverige. En situasjon som i mange henseender er lik vår egen. Nå har generalsekretæren i Svenska Evangeliska Alliansen, Stefan Gustavsson (bildet), kastet seg inn i debatten og gir dr.tehol Deminger rett på flere punkter, blant annet når det gjelder:

* Den tafattige forkynnelsen
* Mangelen på hellighet

Gustavsson gir også Deminger rett i hans anliggende når det gjelder gudstjenesten:

"Han diskuterar en aspekt av församlingen liv, nämligen kulten: hur vi firar gudstjänst tillsammans, hur vi gemensamt uttrycker den kristna tron. Det är en avgörande aspekt och jag instämmer med Deminger på flera punkter..."

Men så uttrykker generalsekretæren i Svenska Evangeliska Alliansen at Deminger kan komme til å gå fra asken til ilden når han så melder seg inn i Den svenska kyrkan, med all den liberal teologi som den representerer. Debattinnlegget til Gustavsson kan du lese her:

http://www.sea.nu/viewNavMenu.do?menuID=55&oid=64524

Tenk om svaret ikke er mer fornyelse?

Sigfrid Deminger har skapt debatt i Sverige, og det ble litt temperatur også rundt en Facebook oppdatering av min bloggartikkel om 'Har frikirkeligheten utspilt sin rolle'. Den fikk hele 103 kommentarer.

I dag følger den svenske Dagen opp med et oppslag som handler om at svensk frikirkelighet satser på 'förynging och förändring'.

Men er dette veien å gå? Ordet 'fornyelse' er blitt et av vår tids store mantraer. Når sekulariseringens utfordringer møter oss med full tyngde og det blir skrint med folk i benkeradene synes svaret å være 'fornyelse'. Tenk om det er motsatt? Tenk om sekulariseringen og åndelige tørketider bør møtes med større fordjupelse i den kristne troen, og det vågestykke som består i å være tro mot den tro som en gang for alle er overgitt de hellige? Tenk om mennesker - når det går en tid - blir lei av motetrendene i kirken, og lengter tilbake til noe som er forutsigbart, en tradisjon som holder uansett hvilken tidsperiode vi befinner oss i? Tenk om svaret er å finne i den historiske kontinuiteten?

Jo, jeg tror vi trenger at Helligånden blåser!

Men den kan gi liv i strukturer og tradisjoner, som egentlig er Kirkens liv.

For meg er Job 14,7-9 blitt så levende i sammenheng med dette:

'For treet er det håp. Om det hogges ned, så spirer det igjen, på nye skudd mangler det ikke. Om roten blir gammel i jorden, og stubben dør ut i mulden, så setter det likevel knopper ved eimen av vann, og skyter greiner som et nyplantet tre'.

Rotløsheten er kanskje samtidens største problem. Det er en slags sykdom som uthuler vår kultur og stjeler fastheten i tilværelsen. Behovet synes å bli større og større for å delta i et fellesskap som strekker seg bakover i tiden, et fellesskap som forvalter rikdommer som gir hjelp til å orientere seg med hensyn til fremtiden. Dette er en tid til å finne tilbake til troens røtter, ikke å rykkes opp med rot, slik at rotsystemet ligger åpent for vær og vind. Svaret er ikke flere nye stunts hvor troen trivialiseres og tivoliseres.

Vi må heller ikke glemme den betydelige slitasjen mange menigheter opplever på grunn av kravet om stadig fornyelse og stadige endringer.

Se også:

http://www.dagen.se/dagen/article.aspx?id=296900

En brannfakkel: Har frikirkeligheten utspilt sin rolle?

Denne artikkelen burde leses av alle som er opptatt av hva som skjer med de frikirkelige menighetene. Har de en fremtid?

Det burde vekke berettighet oppsikt når en av Sveriges mest markante frikirkelige skikkelser tar bladet fra munnen og sier:

Frikirkeligheten holdt ikke mål! Nå er han tilbake som medlem av Den svenska kyrkan, den han meldte seg ut fra da han var 17 år. Sigfrid Deminger (bildet) er ingen hvemsomhelst. Han er dr.theol og tidligere rektor ved Örebro Missionsskola og forstander for Betlehemskyrkan samme sted.

Hva ligger bak hans snuoperasjon? La oss høre hva han har å si. Hans kritiske bemerkninger mot svensk frikirkelighet ligner mye på mine egne, som jeg har satt ord på her på bloggen. Deminger mener frikirkeligheten har mistet mye av det den tidligere hadde å gi. Her er hans egne ord for dette:

"Främst märks det i den frikyrkliga gudstjänsten. Vördnad är i dag en bristvara. Framtoning, språk och klädsel visar att respekten klingat av. Ingenting tycks heligt längre. Människor och deras framträdanden står i centrum.Bibelns texter har en undanskymd plats. Egentlig textläsning förekommer alltmer sällan. Predikan utgår ofta från ett ämne eller ett uppslag som är predikantens eget. Läses en text kommenteras den knappast. Andra infallsvinklar ter sig intressantare. Inte heller privat läser dagens frikyrkomedlem särskilt ofta sin bibel.

Gudstjänsten saknar därmed nödvändig klangbotten. Själva kyrkorummet har i många kyrkor genomgått en förvandling. Ofta utan hänsyn till vad arkitektur och symboler velat säga. Predikstolen kan vara borta. Man förstod inte att den var en del av en helhet och ett uttryck för Ordets plats i gudstjänsten. Nattvardsbordet kan också vara borta. Det fick inte plats på den "scen" som behövde bli allt rymligare. Orgeln kan vara låst eller såld. Variationen av musikaliska uttryck har på många håll ersatts av en bedövande enformighet.På plattformen framträder man. Det hela ger intryck av uppvisning. Det är inte längre församlingen som firar gudstjänst. Den förblir passiv och benämns allt oftare "publik". De symboler som finns kvar i kyrkorummets främre del skyms av människor som uppträder. Att de bakom sig har en Kristusbild eller ett kors tycks inte stämma till eftertanke. Det emotionella dominerar. Reflektionen kring livets djupare frågeställningar har inte samma aktualitet som förr.

De böner som förekommer är ofta fragmentariska, slarvigt formulerade och vittnar knappast om någon djupare inlevelse. Världen utanför gör sig sällan påmind. Det hela har blivit alltmer internt".

I et innlegg i den svenske avisen Dagen redegjør han også for hvorfor han er blitt medlem av Den svenske kyrkan igjen. Du finner en link til hele innlegget nedenfor, så du også kan lese denne begrunnelsen.

Men jeg spør: kjenner vi oss igjen i denne beskrivelsen her i Norge? Av norsk frikirkelighet? Opplever ikke også vi samme krise? Våger vi ta debatten, eller går vi i skyttergravene?

Her finner du hele innlegget:

http://www.dagen.se/dagen/article.aspx?id=296277