175 år siden svensk frikirkelighet så dagens lys

I dag er det ganske nøyaktig 175 år siden svensk frikirkelighet så dagens lys. Den 21.september 1848 gikk noen menn og kvinner ned i vannet utenfor Borekulla gård og lot seg døpe. Senere grunnla de Sveriges første frikirkelige forsamling, som så langt man kjenner til er den første demokratiske forsamlingen i vårt naboland. 

Men det finnes opplysninger som tyder på at den første baptistiske dåpshandlingen fant sted året før, nemlig den 23. juni 1847 i Östansjö (i den nåværende kommunen Örnsköldsvik).

Vanligvis sies det imidlertid at dåpshistorien i Sverige begynte like etter mørkets frembrudd 21. september 1848, da en liten gruppe på åtte personer gjennomførte en baptistisk dåpshandling  i Vallersvik i Landa sogn, ved Frillesås på Hallandskysten. Å døpe noen uten å være prest i Svenska kyrkan var på den tiden en alvorlig forbrytelse.

I løpet av de første dagene ble baptistene utsatt for forfølgelse fra svenske myndigheter. Å samles til egne gudstjenester var forbudt ifølge konventikkelplakaten, og å lede slike gudstjenester var straffbart. Bevegelsens ledere ble bøtelagt og fengslet, og forgrunnsfiguren F.O. Nilsson, ble til slutt forvist i 1850. Baptister ble forbudt å gifte seg og barna deres ble ansett som uekte. Da foreldrene nektet å la sine nyfødte barn døpes, med henvisning til at de senere i livet skulle få velge selv, gjennomførte myndighetene i flere tilfeller tvangsdåp.

Billedtekst: Midtsommernatten 1886 var kunstneren Gustaf Cederström tilfeldigvis vitne til en baptistdåp. Begivenheten gjorde sterkt inntrykk på ham og han malte maleriet «Sommarnatt i Sverige», også kjent som «Baptistene».

Det er tid for å fornye den frikirkelige gudstjenesten

For tre år siden skapte Sigfrid Deminger store bølger og en svært følelsesladet debatt med et innlegg i den svenske avisen Dagen. Han hevdet at frikirkenes tid var over. Det var tid for å pakke sammen teltene og montere ned talerstolene.

Reaksjonene uteble heller ikke på bloggen og på min Facebook side når jeg refererte til Demingers uttalelser. Så ille som Deminger ville ha det til, kunne det umulig være. En av årsakene til at Demingers kritikk av frikirkeligheten sved så skikkelig, var at han ikke er noen hvemsomhelst i svensk frikirkelighet, selv om navnet er nesten ukjent her i Norge.

Når følger 11 svenske forfattere opp med en bok med samme tema. De 11 er forsamlingsarbeidere og frikirketeologer, og de reiser en rekke svært relevante problemstillinger, ikke minst rundt selve gudstjenestfeiringen. Jeg skulle ønske vi hadde fått samme debatt her i Norge også. Problemstillingene de 11 reiser er ikke mindre relevante her til lands. La meg gi deg en liten smakebit av hva de skriver:

'Om någon hade frågat oss för tio år sedan: ”Vem är gudstjänsten egentligen till för?”, så hade de flesta av oss nog svarat: Gudstjänsten är framför allt till för den som ännu inte tror. Vi arbetade med sökargudstjänster som innehöll predikoteman och drama anpassat för de kyrkovana. Men är gudstjänsten i först­a hand ett skyltfönster för en ”tänkt konsument”? Vi kan inte längre se det så.

Gudstjänsten är inte främst ett skyltfönster, där målet är att allt ska bli relevant för ”någon annan”. Riktningen i gudstjänsten måste alltid vara mot Gud. Den Gud som kallar oss till sig och samtidigt sänder ut oss i världen i Guds mission.

Vår stora utmaning som frikyrkor i dag är att skapa en gudstjänst som både tål att upprepas söndag efter söndag, och som riktar oss mot Gud. Då blir gudstjänsten på ett självklart sätt intressant för alla männi­skor'.

Du kan lese hele artikkelen her: http://www.dagen.se/debatt/dags-att-f%C3%B6rnya-den-frikyrkliga-gudstj%C3%A4nsten-1.350588

Frikirkelighetens identitetskrise

Både i Sverige og Norge pågår det for tiden en debatt om det mange opplever som en identitetskrise i frikirkeligheten. Stadig flere menigheter som praktiserer troende dåp, endrer sine medlemskriterier, slik at man kan oppta både barndøpte eller ikke-døpte medlemmer, mens man i andre sammenhenger forlater frimenighetene for å bli opptatt i Den romersk-katolske kirke. En av de som nå har gitt sitt bidrag i samtalen er Sven Nilsson.

Pastor Sven Nilsson (bildet) er en markant skikkelse i svensk og også nordisk kristenhet. I 15 år var han forstander i baptistmenigheten Filadelfia i Örebro - Örebromisjonens moderforsamling. Fram til 1998 var han pastor for frimenigheten 'Kristent Center', som også holder til i Örebro. Han er en anerkjent bibellærer i mange sammenhenger, og har vært en av frontfigurene i den karismatiske bevegelsen i Skandinavia.

Sten Nilsson påpeker det samme som jeg gjorde i en bloggartikkel publisert 19.november med tittelen: "Behøver evangelikale kristne å kjenne seg underlegne og annenrangs?'

Sten Nilsson skriver:

"Dessverre merker jeg en forlegenhet hos den som står som åndelige ledere for friforsamlingsbevegelsen i dag. Man ber nærmest om unnskyldning for nesten alt som kjennetegnet denne vekkelsesåre i kristenheten, og ikke minst under reformasjonen - enkelheten, tydeligheten i hva korsets står for, dåpens betydning som disippelskapets innsegl, proklamasjonen av Jesu unike betydning og en levende tro".

Sten Nilsson tar utgangspunkt i det kommende 500 års jubileet for Reformasjonen. Han skriver: "
Det skal bli interessant å se hvordan den svensk lutherske kirken vil møte utfordringen ved å feire denne kirkehistoriske begivenheten. Om man ser nærmere på hva Luther egentlig var ute etter må man konstatere at mye ble uferdig i og med alle hensyn som måtte tas til fyrstenes vilkår for å beskytte den nye bevegelsen".

Så legger han til: "
De som egentlig forvaltet Luthers opprinnelige radikale intensjoner var den samtidige friforsamlingsbevegelsen, hvilket fikk sitt sterkeste uttrykk i den baptistiske delen av reformasjonen. Ettersom både den lutherske og den calvinske grenen av reformasjonen utvikles til statskirker med i prinsipp samme institusjonelle struktur som Den romersk-katolske har man beskrevet friforsamlingsbevegelsen som 'den tredje reformasjonen'.

Når alle deler av kristenheten i dag berøres av dyptgående identitetskrise konfronteres vi på nytt med vår historie og spørsmålet om hva det innebærer å bevare den tro som en gang for alle er blitt overgitt de hellige. Det mest radikale og mest apostoliske uttrykket for en virkelig reformasjon var friforsamlingsbevegelsen.

Dessverre har arvtagerne til denne delen av reformasjonen ikke forstått hva det vil si å verdsette betydningen av det man har fått å forvalte. Essensen av friforsamlingsbevegelsens evangeliske innhold er dens karakter av Den Hellige Ånds samfunn der menneskene har sagt ja til Jesus Kristus som Herre i sitt liv og er villige til å la seg forandre i troens lydighet etter Guds ord".

Og det er her dåpsspørsmålet blir viktig, Sten Nilsson: "Det er i denne sammenhengen at dåpen får sin egentlige betydning som referansepunkt i formaningen om å leve et hellig liv. Det er derfor merkelig at den åpenbaring av troendedåpens betydning som de baptistiske fedrene var villig å dø for - og faktisk led martyrdøden for, i dag relativiseres til tilpassningsmessig mystikk i den teologiske samtalen.

Det ville være tragisk om friforsamlingen som de troendes fellesskap skulle miste sin frimodighet innfor Den romersk-katolske kirkes påstand om å være det eneste sanne uttrykket for den apostoliske ekkesia og koinonia. Friforsamlingen representerer en like viktig kirkehistorisk kontinuitet som institusjonskirkene. (Les gjerne Gustav Westins avhandling: 'Den kristne friforsamlingen gjennom tidene'.

Du kan lese hele artikkelen her:

http://www.hemmetsvan.se/nyhetstexter.jsp?oid=5440&coid=3

Stanley Sjöberg med visdomsord om den pågående debatten om frikirkeligheten

Den svenske pinsenestoren, Stanley Sjöberg, kommer med noen visdomsord i forbindelse med den pågående debatten i vårt naboland, etter Ulf Ekmans uttalelser om bispeembetet. Som så ofte før treffer Stanley Sjöberg spikeren på hodet. Jeg merker meg hans ydmykhet når han sier han godt forstår de som søker seg til de historiske kirkene, på grunn av tilstanden i frikirkeligheten. Og jeg merker meg hans tro på husmenigheten. Men les selv!

Helgens kommentar med anledning av det som händer i Sveriges kyrkor just nu.

Jag lyssnade till den koptiske biskopen Fader Zacharias som fängslats, torterats, hotats i hemlandet Egypten och nu bor i USA som flykting. Han tillhör alltså den ortodoxa kyrkotraditionen och berättade om hur han upplevde dopet i den helige Ande på samma sätt som lärjungarna på Pingstdagen. För att predika om Jesus för muslimer, måste man ha den helige Andes kraft, förklarade han. Hans vittnesbörd beskrev hur en ortodox kyrkoledare närmat sig pingstväckelsen i teologi och erfarenhet!

Den karismatiska väckelsen inom den katolska kyrkan innebar att flera hundra tusen katoliker upplevde dopet i den helige Ande och fick därmed en förnyad kärlek till Jesus. Många katoliker är mer ”pingstvänner” än de som tillhör den numera etablerade Pingströrelsen.

För en tid sedan framträdde f.d. missionsförbundaren Sigfrid Deminger och menade att han ville lämna frikyrkans gemenskapsform och söka sig till Svenska Kyrkan som är förankrad i den lutherska reformationen. Sievert Öholm gav uttryck för en liknande inriktning. De hade tröttnat på estradörernas slarv, ytlighet och respektlöshet. Jag har djup förståelse för känslan av hemlöshet i en hel del av Frikyrko-Sverige. Förmodligen har de nu mött präster som är troende kristna.

Många lokala församlingar inom Svenska Kyrkan fungerar som troendeförsamlingar och har ofta en kyrkoherde som verkligen tar sin kallelse på fullt allvar. Det sker i motsats till Svenska Kyrkans biskopar, som gjort sig kända för att överge Bibeln som trons värdegrund. Jag skulle aldrig kunna tänka mig ett sådant steg!

Det andliga läget i Sverige är mycket splittrat och motsägelsefullt. På många platser pågår en andlig förnyelse. Men det finns också en ytlighet med religiös underhållning. Predikan har ersatts av en retorik utan förankring i Guds Ord. Det är stå-upp-komik, psykologi och mänsklig filosofi. Därför söker sig många till gudstjänster med liturgiska former och symboliska uttryck som inbjuder till stillhet inför Gud. Ikoner, sakramentalism, levande ljus, rökelse och korstecken formar stillhetens gudstjänst.

Pastor Ulf Ekman talade nyligen om behovet av biskopsämbetet. Hans ord kunde tolkas som ett erkännande av påvens betydelse och med biskopar för olika förgreningar. Det är viktigt att inte dra för snabba slutsatser av en sådan öppenhjärtlig och djärv tanke. Han ”ser” samma problem som Sigfrid Deminger uppmärksammade.

Påven Johannes Paulus och nuvarande påven Benedictus är fast grundade teologer i tron på Jesus och i försvaret av Guds Ord i motsats till liberalteologin.

Samtidigt är det min övertygelse att väckelserörelserna har räddat de historiska kyrkorna från korruption och kyrkoledarnas maktmissbruk genom historien. Reformationen under 1500-talet med Martin Luther och John Calvin innebar inte endast en separation från den katolska kyrkan, utan på sikt även en förändring inom den katolska kyrkan.

Den karismatiska väckelsen under 1970-talet påverkade hela den katolska kyrkan. Vid ett besök i Rom var jag med om gudstjänster med lovsång, tungomålstal, bön för sjuka och inbjudan till frälsning och upplevelsen av en andlig pånyttfödelse.
Kristendomen utmanas i vår tid av en aggressiv ateism, ett strategiskt ”anfallskrig” av Islams företrädare, en historiskt omfattande materialism, som både filosofisk företeelse i konflikt med teologin och i en nyliberal livsstil utan hänsyn till andliga värden.

Vid sidan av alla trender inom kyrkornas ledarskap finns en längtan hos många att mötas i enkelhet i bibelsamtal, bön och gemenskap. Jag tror att vi kommer att få en ny husförsamlingsrörelse som samlar grannar och vänner i mindre grupper. Det var så den andliga krisen genomkämpades i Sverige på 1800-talet och i Kina och i Sovjet på 1900-talet. Det är så kristendomen växer i Mellersta Österns nationer i all tysthet, med enorm kraft.

Många upplever en andlig hemlöshet i spretigheten. Ambitionen att auktoritärt vilja styra verksamheten skrämmer. Vi ser exempel på ledarskap som inte vill lyssna till församlingsfolkets vilja. Då blir alternativet mötesplatser i hem och privata former, som både vårdar det andliga livet och fungerar i evangeliserande syfte.
STANLEY SJÖBERG