Myter og fiendebilder og hatytringer

I forbindelse med at Birgitta og Ulf Ekman konverterte til Den romersk-katolske kirke, gikk sosiale medier varmt en god stund. Mange ga uttrykk for at dette ville føre til at mange andre fulgte i deres spor, og ble katolikker. Nå, fem år etter, må det være lov å spørre om denne frykten var berettiget.

Hvor mange nordmenn har konvertert til Den romersk-katolske kirke på grunn av Birgitta og Ulf Ekman. Jeg kjenner ingen. Selvsagt kan det være noen, men ingen i min bekjentskapskrets eller noen jeg har møtt. De som måtte ha gjort det, har ikke ropt høyt. Noe ras snakker vi ikke om.

Noen hevder at 'mange karismatiske pastorer er svært åpne for Den katolske kirke' og at 'enheten det snakkes om handler om en enhet med Moderkirken'. Jeg kjenner ingen karismatiske pastorer her i Norge, som arbeider for å forenes med 'Moderkirken'. Heller ingen pinsepastorer eller baptistpastorer, metodistpastorer, misjonsforbundspastorer eller lutherske pastorer.

Hvem er disse 'mange' pastorene?

Derimot kjenner jeg til at flere frimenigheter de siste årene har holdt seminarer og undervisningskvelder hvor de har drøftet det læremessige grunnlaget menigheten eller kirkesamfunnet er tuftet på.

Blir man katolikk av å sitere en katolsk forfatter? Neppe. Spør du en romersk-katolsk prest vil han kunne fortelle deg at prosessen tar minst et år, og i motsetning til det å bli protestant, må du underskrive på alt hva Den romersk-katolske kirke lærer. Du kan ikke plukke ut noe du synes er interessant og si at du tror på det, men ikke det. Den er alt eller ingenting. Og dermed stopper det nok opp for de som ønsker å bli katolikker og som i utgangspunktet er protestanter.

Så hvorfor skape disse mytene og fiendebildene?

Se det, det er litt av et spørsmål.

For meg er det en undring.

Så undrer jeg meg over dette: De siste dagene har jeg fått flere meldinger i min innboks med en måte å skrive på som er full av beskyldninger og direkte hatefulle ytringer. Fordi jeg har sitert noen katolikker. Så vidt jeg vet, er jeg den eneste i Norge som har skrevet bok om anabaptistenes historie. Anabaptistene ble kraftig forfulgt av Den romersk-katolske kirke (men også den lutherske og den reformerte), og mange anabaptister måtte bøte med livet. Jeg har dokumentert overgrepene og den hatefulle retorikken. Det som skremmer meg er at en del av denne hatefulle retorikken, som førte til forfølgelse, mishandling og drap, brukes av overivrige motstandere av Romerkirken her i Norge. Det viser noen av hatytringene jeg utsettes for. Jeg finner ikke Jesus igjen i noe av dette. Bare iskald rettroenhet.

Hva angår antall konvertitter til Den romersk-katolske kirke i Norge, så kan det være interessant å lese hva denne kirken selv sier. Jeg siterer sognepresten i St.Olav domkirke, Claes Tande, som har forsket på dette. Om St.Olav domkirke har han dette å si:

"I løpet av århundret er menigheten vokst fra knapt 400 medlemmer til rundt 7500. Halvparten av denne veksten tok 90 år, den andre halvparten tok 10 år. Veksten hele veien har for det meste vært grunnet innvandring. Selv om dåp og konversjoner også er gått kraftig opp de siste ti-tolv år, er det fremdeles fremfor alt innvandring som forårsaker menighetens vekst."

Den frie forsamlingen ingen historisk parents

Debatten rundt Ulf Ekmans nært forestående konvertering til Den romersk-katolske kirke ruller videre, ikke minst i Sverige.

En av de som har skrevet noe i denne sammenhengen som det er verd å merke seg, er Jonas Melin (bildet).

Jonas Melin er en del av Råslätts församlingsgemenskap i Jönköping, han tilhører Evangeliska Frikyrkan, er ansatt i Svenska Alliansmission og har vært en av pionerene innen den anabaptistiske bevegelsen i vårt naboland.

'Den frie forsamlingen er ingen historisk parentes', skriver Jonas Melin i sin aktuelle artikkel. Han begrunner det blant annet med dette: 'frikyrkan har en historisk förankring och är grundad i en alternativ syn på kyrkan och kyrkans historia. Jag anser att det behövs ett försvar för en frikyrklig församlingssyn i denna tid då många attraheras av de historiska kyrkorna'.

Du kan lese artikkelen her:

http://www.dagen.se/opinion/debatt/frikyrkan-historiskt-forankrad/

På vei mot en evangelisk katolisitet?

'Veien til enhet går ikke gjennom at vi konverterer til hverandres kirker - om enn det kan være enkeltmenneskers personlige kall - enda mindre gjennom at den legger den andre under seg', skriver Peter Halldorf i en kronikk i dagens utgave av avisen Dagen.

Med forfatterens tillatelse gjengis kronikken her. Peter Halldorf's kronikk er et viktig bidrag i samtalene i kjølvannet av den nært forestående konverteringen til Birgitta og Ulf Ekmans konvertering til Den romersk-katolske kirke:

Fortumlende hendelser har igjen fornyet samtalen om den kirkelige identiteten. Det er av det gode. Sekulariseringens sentrifugalkrefter slynger oss alle ubarmhjertig mot det ytre og perifere. Å motstå disse krever mer enn flammende appeller og nye grep. Vi må mest av alt få tilgang til hele den vitale åndelige arven som den store kristne tradisjonen er bærer av. Det har blitt nødvendig å igjen stille de mest grunnleggende spørsmål: Hva konstituerer en kristen kirke? Hvordan bygges Jesu Kristi menighet?

Kirkens rike trosskatt
Det er ikke min hensikt her å forsøke å besvare dette spørsmålet, heller ikke å kommentere alt som akkurat nå sies og skrives i kristne medier i Skandinavia i forbindelse med Ulf Ekmans konversjon, men snarere å bidra med et annet perspektiv: hvordan ser veien ut til en fremtidig 'evangelisk katolisitet'?

Eller sagt på en annen måte: Hvordan kan vi som tilhører de evangeliske kirkene - de lutherske kirkene og frikirkene - berikes av hele kirkens rike trosskatt samtidig som den evangeliske arven tjener kirkens enhet?

Fornye det bestående
Da de frikirkelige vekkelsesbevegelsene oppstod på 1800-tallet var det som fornyelsesstrømmer i de eksisterende lutherske kirkene i våre nordiske land. Det kan være viktig å huske at foregangsfigurene deres ikke hadde til hensikt å bygge nye kirker. De ville se en fornyelse og vitalisering av det bestående.

Det gjaldt ikke minst Lewi Pethrus, som livet igjennom ikke ville forlate Svenska Kyrkan ettersom han betraktet pinsevekkelsen som en fornyelsesbevegelse innen denne. Det samme gjaldt allerede Martin Luther på 1500-tallet. Derfor kan de spørsmålene som i dag stilles om frikirkene i høy grad stilles til den lutherske kirken, som for eksempel teologen Ola Tjørhom har gjort:

'Kan det lutherske prosjektet opprettholdes i dagens situasjon? Bør det i det hele tatt opprettholdes?'

De som har gått foran oss
På samme måte som frikirkelige forgjengere som har nærmet seg de lutherske kirkene knapt mener at de frikirkelige skal bli lutheranere, mener ikke Tjørhom at lutheranerne skal bli katolske. Det bakenforliggende perspektivet er større:

Finnes det en grunnleggende kontinuitet i kirkens liv, like fra apostlenes dager til vår tid, som innebærer at vi tror i fellesskap med dem som har gått foran oss og dermed ikke trenger å 'finne opp hjulet på nytt'?

Og hva innebærer det i så fall som kristen og som kirke, i Norden i dag, å søke etter at denne kontinuiteten opprettholdes og ikke brytes?

Bedre katolikk enn kirkelederne
Det kan finnes grunner for å se nærmere på likhetene mellom det 'lutherske' og det 'frikirkelige', som fornyelsesbevegelser innen kirken til ulike tider. Kanskje kan det hjelpe oss til å forstå den krisen begge disse kirkene opplever i dag. I en nyere form for populær historieskrivning har Martin Luther blitt beskrevet som en antikatolsk opprører som ville befri kirken fra Roms velde.

Bildet er historisk misvisende. Luther betraktet seg selv som en god katolikk, ja, som en bedre katolikk enn de kirkelederne han kritiserte. Han hadde slett ikke til hensikt å bryte med Rom og bygge en ny kirke, men ville få bort de misbruk som skjulte evangeliet.

Dette gjaldt større deler av den reformatoriske bevegelsen på det tidlige 1500-tallet. Den så som sin oppgave å korrigere, og dermed være en fornyende kraft innen den ene kirken. Enhver slik ny fornyelsesbevegelse har hatt som mål å gjøre seg selv overflødig.

'Mer katolsk enn som så'
Reformasjonen var altså dypt forankret i kirkens katolske arv.  De tidligere bekjennelsesskriftene, som Den augsburgske bekjennelsen, bærer på denne kontinuitetsbevisstheten.

En tilnærming som kom til å leve lenge, som for eksempel speiles når den svenske forfatteren Fredrika Bremer etter å ha besøkt pave Pius IX i 1895, sier til den kardinalen som påpeker at en kvinne som henne ikke bør dø som kjetter:

'Men jeg er ikke kjetter, jeg er en katolsk kristen'. Hvorpå kardinalen svarer: 'Men ikke romersk-katolsk'? 'Nei', svarer Fredrika Bremer: 'Jeg anser meg mer katolsk enn som så!'

Skapte ikke ny kirke
Tidlig på 1900-tallet fikk dette forholdet til kirkens katolisitet et fornyet uttrykk da svenske kirkeledere som Nathan Söderblom og Manfred Björkquist, ikke uten motstand, talte om behovet for en 'evangelisk katolisitet' innen Svenska Kyrkan.

Nathan Söderblom påpekte at det finnes en grunnleggende enhet mellom Svenska Kyrkan og det romersk-katolske kirkefellesskapet ettersom reformasjonen i Sverige, til forskjell fra for eksempel Tyskland og Danmark, ikke innebar at noen ny kirke ble skapt. Denne katolske bevisstheten ble fordypet av fader Gunnar Rosendal og den liturgiske fornyelsen i Svenska kyrkan.

Man bør her huske at betegnelsen 'luthersk' som kjennemerke for Svenska Kyrkan, ikke ble innført før på 1700-tallet. Ordet 'protestantisme' ble først tatt i bruk på 1800-tallet.

Bevisstheten om å være en 'katolsk kirke' fantes altså fortsatt innen Svenska kyrkan i flere hundre år etter reformasjonen. Bruddet med Rom innebar ikke at man oppgav katolisiteten, slik reformatorene oppfattet den. Først langt senere ble 'lutheraner' det samme som å være ikke-katolsk. 'Svenska kyrkan ble protestantisk da bevisstheten om denne beslutningen overskygget bevisstheten om å være en katolsk kirke', skriver kirkeviteren Sven-Erik Brodd i Uppsala.

Kirkens universialitet
Som kristne i såkalte protestantiske i Nord-Europa har mange av oss vokst opp med et negativt syn på selve ordet katolsk.

Da dette ordet kom i bruk, allerede på 100-tallet, var det ingen konfesjonsbetegnelse. Ordets betydning er «alminnelig» (hvilket vi også sier i trosbekjennelsen der det opprinnelig heter «Jeg tror på én hellig, katolsk og apostolisk kirke»).

Ingen ord uttrykker så radikalt og selvsagt at den kristne troen gjelder alle, overalt, til alle tider. Å bekjenne seg til kirkens katolisitet er å bekjenne seg til hennes universalitet. Katolsk er motstykket til provinsiell og enda mer til sekterisk. I den betydningen har også den ortodokse kirken alltid betraktet seg som katolsk.

i Nord-Europa har mange av oss vokst opp med et negativt syn på selve ordet katolsk.
Da dette ordet kom i bruk, allerede på 100-tallet, var det ingen konfesjonsbetegnelse. Ordets betydning er «alminnelig» (hvilket vi også sier i trosbekjennelsen der det opprinnelig heter «Jeg tror på én hellig, katolsk og apostolisk kirke»).
Ingen ord uttrykker så radikalt og selvsagt at den kristne troen gjelder alle, overalt, til alle tider. Å bekjenne seg til kirkens katolisitet er å bekjenne seg til hennes universalitet. Katolsk er motstykket til provinsiell og enda mer til sekterisk. I den betydningen har også den ortodokse kirken alltid betraktet seg som katolsk.

fikk dette forholdet til kirkens katolisitet et fornyet uttrykk da svenske kirkeledere som Nathan Söderblom og Manfred Björkquist, ikke uten motstand, talte om behovet for en «evangelisk katolisitet» innen Svenska kyrkan.

fikk dette forholdet til kirkens katolisitet et fornyet uttrykk da svenske kirkeledere som Nathan Söderblom og Manfred Björkquist, ikke uten motstand, talte om behovet for en «evangelisk katolisitet» innen Svenska kyrkan.

Profeter

Den krisen som mange av de yngre kirkene i dag opplever hører sammen med det faktum at identiteten deres er utpreget profetisk. Det er ikke noe å skamme seg over. Tvert imot.

De frikirkelige vekkelsenes foregangsfigurer, som konsekvent ikke ville kalle seg selv «pastorer», var ikke bare predikanter i alminnelighet. De var profeter som talte slik at folk fikk et stikk i hjertet. Et nyere motsvar til urkirkens munker som ikke ville la seg prestevies.

Uten profeter forvitrer kirken. Vi trenger daglig å be om at de blir sendt i vår vei og at vi kjenner dem igjen når de dukker opp, ofte fra uventet hold. Men profetenes oppgave er ikke å bygge nye kirker, men snarere å få de eksisterende kirkene til å besinne seg og åpne for Åndens vind. Når profetene bygger nytt og vekkelsen organiserer seg i kirkesamfunn, risikerer den å stenge tilhengerne sine ute fra bredden, høyden og dybden i kirkens rike trosskatt.

Tradisjonen er garantisten

Samtidig som all kristendom trenger profetisk Ånd, trenger også alt kristent liv en tradisjon å bunne i.

«Den store kristne tradisjonen» – la oss kalle den det – består av Åndens livgivende strøm gjennom to tusen år med kristen historie. Den traderes i kirkens samlede erfaring av åndelig liv siden apostlenes dager. Tradisjonen i denne betydningen er ikke noe tillegg til Bibelen, den går heller ikke utover Bibelen, men utgjør inkarnasjonen av Skriften i kirkens liv. Tradisjonen er garantisten for en kristendom som bevarer forbindelsen med sine røtter. Den gir det perspektivet som gjør risikoen for selvforherligelse noe mindre: vi var ikke først, har ikke nådd lengst eller forstått mest.
Den opprinnelige visjonen

De som i dag spør seg om frikirkene har hatt sin tid, utfordrer oss til en selvkritisk prøving av den egne kirkelige identiteten. Det er ikke smertefritt, og spørsmålene kan ikke besvares raskt og lettvint. Men å stille dem er kanskje ikke et svik mot den frikirkelige arven, men kan snarere være et uttrykk for vår forpliktelse overfor den opprinnelige visjonen hos frikirkens pionerer.

Hva innebærer det for frikirkene å velge en fornyet overgivelse til den store kristne tradisjonen? Og hva betyr det for de lutherske kirkene? En radikal revurdering av såvel det «reformatoriske prosjektet» som av det «frikirkelige prosjektet» innebærer naturligvis ikke at henholdsvis den lutherske kirken eller frikirkene opphører å eksistere.

Oppdagelsen av den rike arven fra den udelte kirken skal ikke lede til at vi glemmer, enda mindre til at vi forakter det vi har fått fra den tradisjonen som fødte oss. Spørsmålet er hvordan den opprinnelige profetiske arven, fra såvel reformasjonen som de frikirkelige vekkelsene, i dag kan tjene kirkens enhet og katolisitet.

Med Rom, ikke under Rom

For frikirkene, og for de lutherske kirkene, innebærer det at synlig kristen enhet til sist også forutsetter en form for fellesskap med Roms biskop og apostelen Peters etterfølgere.

Vi snakker da ikke om enhet under Rom, men enhet med Rom. Naturligvis kan det samme sies om Konstantinopel, Alexandria eller Antiokia som moderkirker innen den ortodokse kristenheten, men jeg nevner her i første rekke Rom siden vi tilhører Vesten og dens kristenhet.

Et slikt fellesskap forutsetter så klart gjensidig respekt. Om vi som kommer fra de yngre kirkene trenger en bevisst overgivelse til de katolske og økumeniske idealer som kjennetegner tradisjonen fra kristenhetens første årtusen, trenger de eldre kirkene, i særdeleshet den romersk-katolske, en vilje til å erkjenne de reformatoriske bevegelsenes profetiske bidrag til kirken.

Overraskelsesmoment

Veien til enhet går ikke gjennom at vi konverterer til hverandres kirker – om enn det kan være enkeltmenneskers personlige kall – enda mindre gjennom at den ene legger den andre under seg.

Jesu vei ser annerledes ut. Han er midt iblant oss som Guds tjeneres tjener. Og formodentlig kommer veien til den synlige enhet som Jesus bad om blant sine disipler til å overraske oss alle. Har ikke overraskelsesmomentet alltid kjennetegnet Den hellige ånds gjerninger?

Profeter

Den krisen som mange av de yngre kirkene i dag opplever hører sammen med det faktum at identiteten deres er utpreget profetisk. Det er ikke noe å skamme seg over. Tvert imot.
De frikirkelige vekkelsenes foregangsfigurer, som konsekvent ikke ville kalle seg selv «pastorer», var ikke bare predikanter i alminnelighet. De var profeter som talte slik at folk fikk et stikk i hjertet. Et nyere motsvar til urkirkens munker som ikke ville la seg prestevies.
Uten profeter forvitrer kirken. Vi trenger daglig å be om at de blir sendt i vår vei og at vi kjenner dem igjen når de dukker opp, ofte fra uventet hold. Men profetenes oppgave er ikke å bygge nye kirker, men snarere å få de eksisterende kirkene til å besinne seg og åpne for Åndens vind. Når profetene bygger nytt og vekkelsen organiserer seg i kirkesamfunn, risikerer den å stenge tilhengerne sine ute fra bredden, høyden og dybden i kirkens rike trosskatt.

Tradisjonen er garantisten

Samtidig som all kristendom trenger profetisk Ånd, trenger også alt kristent liv en tradisjon å bunne i.
«Den store kristne tradisjonen» – la oss kalle den det – består av Åndens livgivende strøm gjennom to tusen år med kristen historie. Den traderes i kirkens samlede erfaring av åndelig liv siden apostlenes dager. Tradisjonen i denne betydningen er ikke noe tillegg til Bibelen, den går heller ikke utover Bibelen, men utgjør inkarnasjonen av Skriften i kirkens liv. Tradisjonen er garantisten for en kristendom som bevarer forbindelsen med sine røtter. Den gir det perspektivet som gjør risikoen for selvforherligelse noe mindre: vi var ikke først, har ikke nådd lengst eller forstått mest.

Den opprinnelige visjonen

De som i dag spør seg om frikirkene har hatt sin tid, utfordrer oss til en selvkritisk prøving av den egne kirkelige identiteten. Det er ikke smertefritt, og spørsmålene kan ikke besvares raskt og lettvint. Men å stille dem er kanskje ikke et svik mot den frikirkelige arven, men kan snarere være et uttrykk for vår forpliktelse overfor den opprinnelige visjonen hos frikirkens pionerer.
Hva innebærer det for frikirkene å velge en fornyet overgivelse til den store kristne tradisjonen? Og hva betyr det for de lutherske kirkene? En radikal revurdering av såvel det «reformatoriske prosjektet» som av det «frikirkelige prosjektet» innebærer naturligvis ikke at henholdsvis den lutherske kirken eller frikirkene opphører å eksistere.
Oppdagelsen av den rike arven fra den udelte kirken skal ikke lede til at vi glemmer, enda mindre til at vi forakter det vi har fått fra den tradisjonen som fødte oss. Spørsmålet er hvordan den opprinnelige profetiske arven, fra såvel reformasjonen som de frikirkelige vekkelsene, i dag kan tjene kirkens enhet og katolisitet.

Med Rom, ikke under Rom

For frikirkene, og for de lutherske kirkene, innebærer det at synlig kristen enhet til sist også forutsetter en form for fellesskap med Roms biskop og apostelen Peters etterfølgere.
Vi snakker da ikke om enhet under Rom, men enhet med Rom. Naturligvis kan det samme sies om Konstantinopel, Alexandria eller Antiokia som moderkirker innen den ortodokse kristenheten, men jeg nevner her i første rekke Rom siden vi tilhører Vesten og dens kristenhet.
Et slikt fellesskap forutsetter så klart gjensidig respekt. Om vi som kommer fra de yngre kirkene trenger en bevisst overgivelse til de katolske og økumeniske idealer som kjennetegner tradisjonen fra kristenhetens første årtusen, trenger de eldre kirkene, i særdeleshet den romersk-katolske, en vilje til å erkjenne de reformatoriske bevegelsenes profetiske bidrag til kirken.

Overraskelsesmoment

Veien til enhet går ikke gjennom at vi konverterer til hverandres kirker – om enn det kan være enkeltmenneskers personlige kall – enda mindre gjennom at den ene legger den andre under seg.
Jesu vei ser annerledes ut. Han er midt iblant oss som Guds tjeneres tjener. Og formodentlig kommer veien til den synlige enhet som Jesus bad om blant sine disipler til å overraske oss alle. Har ikke overraskelsesmomentet alltid kjennetegnet Den hellige ånds gjerninger?

fikk dette forholdet til kirkens katolisitet et fornyet uttrykk da svenske kirkeledere som Nathan Söderblom og Manfred Björkquist, ikke uten motstand, talte om behovet for en «evangelisk katolisitet» innen Svenska kyrkan.

Reformasjonen var altså dypt forankret i kirkens katolske arv.
De tidligere bekjennelsesskriftene, som Den augsburgske bekjennelsen, bærer på denne kontinuitetsbevisstheten.
En tilnærming som kom til å leve lenge, som for eksempel speiles når den svenske forfatteren Fredrika Bremer etter sitt besøk hos pave Pius IX i 1859, sier til den kardinalen som påpeker at en person som henne ikke burde dø som kjetter:
«Men jeg er ikke kjetter, jeg er en katolsk kristen.» Hvorpå kardinalen sier: «Men ikke romersk-katolsk!?» «Nei», svarer Fredrika Bremer, «jeg anser meg mer katolsk enn som så!»

Hvordan kan vi som tilhører de evangeliske kirkene – de lutherske kirkene og frikirkene – berikes av hele kirkens rike trosskatt samtidig som den evangeliske arven tjener kirkens enhet?

Det er ikke min hensikt her å forsøke å besvare disse spørsmålet, heller ikke å kommentere alt som akkurat nå sies og skrives i kristne medier i Skandinavia i forbindelse med Ulf Ekmans konversjon, men snarere å bidra med et annet perspektiv

Fortumlende hendelser har igjen fornyet samtalen om den kirkelige identiteten. Det er av det gode.
Sekulariseringens sentrifugalkrefter slynger oss alle ubarmhjertig mot det ytre og perifere. Å motstå disse krever mer enn flammende appeller og nye grep.
Vi må mest av alt få tilgang til hele den vitale åndelige arven som den store kristne tradisjonen er bærer av. Det har blitt nødvendig å igjen stille de mest grunnleggende spørsmål:
Hva konstituerer en kristen kirke? Hvordan bygges Jesu Kristi menighet?

Protestantisk forlegenhet

Finnes det noen grunn for at protestanter bør kjenne seg forlegne overfor Den romersk-katolske kirke?

Man kan saktens undres over dette når en så høyt profilert mann som Ulf Ekman skifter side, og ganske snart blir opptatt som medlem i denne kirken.

Den liker å fremstille seg selv om Moderkirken. Det er den ganske alene om å mene. De ortodokse protesterer på det, og med rette. Man skal ikke lese mye kirkehistorie før man oppdager at en slik eksklusivitet i forhold til andre kirker, ikke holder vann. Fra Jerusalem gikk evangeliet ut i mange retninger, og det ble grunnlagt en rekke kirketradisjoner.

Er virkelig Reformasjonen - som vi i 2017 skal feire 500 års jubileet til - et historisk feilsteg? Neppe. Reformasjonens teologiske betydning kan knapt overvurderes. Forfallet og frafallet var av en slik karakter at Gud måtte reise opp røster i tiden, som skar igjennom heresien, og gav Guds ord tilbake til kirken.

På en forbilledlig måte har dr.theol Anders Gerdmar, som er er rektor for Livets Ord teologiske seminar, og assisterende professor i nytestamentlig eksegese ved Uppsala universitet, beskrevet den tydelige forskjellen som finnes mellom Romerkirken og evangelikal kristentro, gjengitt i to deler her på bloggen. Les de to artiklene nøye! De gir hjelp til å forstå de viktigste skillelinjene. Og det er nødvendig. Dessverre lever vi i en tid hvor få kristne er bevisste når det gjelder teologi og kirkehistorie.

Ved siden av de viktige teologiske skillelinjene - som angår så viktige ting som synet på Bibelen, kirken, paven og Maria, må vi heller ikke glemme historien.

Den romersk-katolske kirke er den kirke som har forfulgt, trakassert og myrdet flest kristne gjennom historien, som ikke har bøyd kne for pavemakten. Og som fremdeles i enkelte land forfølger mennesker med annen overbevisning enn dens egen.

Noen mener at vi må glemme det som har skjedd. Det er en ny tid nå - sies det. Men hvor er Romerkirkens stemme å høre når evangelikale kristne blir fordrevet fra sine hjem i Sør-Amerika? Av katolikker. Og hvor er det egentlige oppgjøret med drapene på kjente før- og etter-reformatoriske kristne, ikke minst anabaptistene?

Arven reformasjonen etterlot seg inneholder selve skattkammeret for de som bekjenner seg til den kristne tro: Bibelen. Den eneste autoritative kilden hva angår sann tro til det evige liv.

I møte med Romerkirken, må vi ikke glemme det reformatorene gav oss:

Sola scriptura
Sola fide
Sola gratia
Solo Christo
Soli Deo gloria

Et forhold Gerdmar ikke nevner, er forholdet til det profetiske ord om Israels folk og land. Romerkirken står for en erstatningsteologi som er uforenelig med nettopp Sola scriptura! Det er også av denne grunn uforståelig at Ulf Ekman, som har skrevet så mye godt og viktig om Israel, nå må forlate sin overbevisning om Guds plan for Israels land og folk.

I tiden frem mot 500 års jubileet vil du på denne bloggen finne en rekke artikler som vil ta for seg arven etter Reformasjonen. Studerer man den - og det bør man - vil man se at protestanter slett ikke har noe å være forlegne for. Tvert imot.

Hvorfor jeg aldri valgte å konvertere til Rom, del 2

Her er andre og siste del av artikkelen til dr.theol Anders Gerdmar (bildet):

Bibelsyn
För all teologi är det avgörande vilka källor man har. Min övertygelse är att de apostoliska skrifterna som vi har i Gamla och Nya testamentet – Gamla testamentet är ju för apostlarna med självklarhet Guds Ord – är det enda rättesnöret, kánon, för den kristna kyrkan. Anden har lett Kristi kropp till att se och upptäcka saker i den gudomliga Uppenbarelse som bara finns i Skriften, men att varje sådan upptäckt måste prövas utifrån och vara i linje med Ordet. Anden har vakat över tillkomsten av dessa heliga Skrifter så att Guds Ord har bevarats i dem.

Just ifråga om bibelsynen uppstår de flesta problemen med både romersk katolska och alla andra kyrkors avvikelser från den apostoliska undervisningen. Även om man i Romersk-katolska kyrkans teologi verkligen säger att Bibeln är rättesnöret finns det många trossatser som bygger på svag eller obefintlig biblisk grund. Ibland bygger man också på Apokryferna, en skriftsamling som av Jesus, apostlarna och samtida judendom inte erkändes eller brukades som helig skrift. Bland dessa finns läran om skärselden, som saknar tydlig grund och en rad mariadogmer, se nedan.

En utbredd missuppfattning är att någon viss kyrka bestämde vad som skulle ingå i Bibelns kánon. Så är inte fallet. Den formades med början i apostolisk tid och den är uttryck för vad ”alla, alltid och överallt” igenkänner som Guds Ord. Detta skedde i olika grenar av den världsvida kyrkan, ja, av hela Kristi kropp.

För Romersk-katolska kyrkan betyder Traditionen mycket och har som uppgift att föra vidare apostlarnas undervisning. Lika sant som det är att Kristi kropp alltid måste göra just detta, lika viktigt är det dock att man tydligt ser skillnaden mellan Skriften och allt annat i Kristi kropp, så att Bibeln, som är apostlarnas distinkta och tydliga vittnesbörd, är grunden. Här blir gränsen alltför suddig, både i Romersk-katolsk och ortodox kristendom. Den katolska katekesen innehåller en mängd auktoritativa påståenden som inte är självklart grundade i Bibeln. Synen på Romersk-katolska kyrkans läroämbete har stor betydelse: ”’Uppdraget att tolka Guds ord, det skrivna och det traderade, har tillerkänts enbart kyrkans levande läroämbete, och detta utövar sin befogenhet i Jesu Kristi namn.’ Detta läroämbete innehas av kyrkans biskopar i gemenskap med Petri efterträdare, biskopen av Rom.” (Katolska Kyrkans katekes, 85). Även om man uttryckligen säger att detta läroämbete inte står över Guds Ord, finns i praktiken många läroutsagor som inte kan försvaras utifrån en klar och sund bibelutläggning.

Våra katolska karismatiska vänner ropar själva efter mer av bibelundervisning, beroende på att detta är en svag punkt i mycket av katolskt liv. En rejäl bibelväckelse skulle kunna ändra mycket på sikt i Romersk-katolska kyrkan!

Kyrkosyn

Kyrkosynen är avgörande och när Romersk-katolska kyrkan menar att man är ”Kristi enda kyrka” och att ”Endast genom Kristi katolska kyrka, som är den universella vägen till frälsning, kan man få del av nådemedlen i deras fullhet. Vi tror nämligen att Herren endast åt det apostoliska kollegiet, vilket Petrus förestår, har anförtrott alla det Nya förbundets gåvor, för att bilda en enda Kristi kropp här på jorden, i vilken alla de som på något sätt tillhör Guds folk, måste inlemmas till fullo” (Katolska kyrkans katekes, 816).
Just detta exklusivitetsanspråk tillhör naturligtvis de största stötestenarna i relationen mellan Romersk-katolska kyrkan och andra kyrkor, inklusive de ortodoxa.

Är Romersk-katolska kyrkan originalkyrkan? Nej, det är ur historisk synpunkt knappast en hållbar syn. Från Jerusalem gick evangeliet ut till jordens yttersta gräns och det skapades en mångfald av kyrkotraditioner, av vilka den latinska, västliga som dominerat den Romersk-katolska kyrkan är den största enskilda. Men dessförinnan hade kyrkan vuxit i många länder och det var först i Jerusalem, sedan i den bysantinska kyrkan som man först samlade den världsvida kyrkan. Tidigt uppstår två stora grenar och några mindre. Att den Romersk-katolska kyrkan skulle ha en större kontinuitet med ursprunget än någon annan kommer alltid att bestridas, inte minst av våra ortodoxa bröder.
Vad är då kyrkan? Den är Kristi kropp, fullheten av honom som uppfyller allt i alla (Ef 1:23), men den är inte begränsad till något specifikt samfund, samtidigt som den naturligtvis är en kropp. Det är inte så att det finns många kroppar, det finns en enda. I denna är varje människa som tror och är döpt infogad. Jag tror att Jesus ber för att de alla ska komma närmare varandra och för en verklig enhet, men det finns inget i Skriften som säger att detta sker i den Romersk-katolska kyrkan mer än någon annanstans.

 Man kan alltså tro på kyrkan som Kristi övernaturliga kropp, som fullheten av honom som uppfyller allt i alla, utan att acceptera den Romersk-katolska kyrkans anspråk på att vara enda kyrkan som har fullheten. Fullheten finns i kroppen därför att Kristus är kroppens huvud och för att den Helige Ande fyller den. Därför kan en människa få del av fullheten både i en liten baptistkyrka på Borneo, i en luthersk kyrka i Finland och i en katolsk kyrka på Filippinerna – eller hos en iranier som aldrig träffat en kristen innan Jesus uppenbarar sig! Detta är Guds geniala distributionsplan.

Samtidigt är det viktigt att veta att Romersk-katolska kyrkan erkänner att det finns kristna utanför henne. Kyrkan är ”förbunden med dem som är döpta och hedrade med det kristna namnet”, med dem ”som tror på Kristus och har mottagit ett rätt dop”.

Är det så att Romersk-katolska kyrkan har rötter i urkyrkan som ingen annan har? Nej, det kan man inte säga. Den urkristna rörelsen spreds tidigt till flera olika kontinenter och man kan inte säga att Romersk-katolska kyrkan har mer av denna kontinuitet än andra. Närmare står väl då t ex den syriska kyrkan. Vilka rötter har vi som kristna till den kyrka som Jesus grundade?

 Många:

• Evangeliet, som buret, men också oberoende av kyrkor och samfund, och ibland trots dem, går igenom tid och rum och skapar tro.
• Bibeln, de apostoliska skrifterna, som inte ägs av någon kyrka.
• Andens liv, som inte kontrolleras av någon yttre organisation.
• Den apostoliska tron, som de första kristna höll fast vid.
• Nattvarden, där Jesus kommer till oss.
• Den Andens gemenskap som bara Guds Ande kan skapa.

Vi, alla kristna, har dessa rötter och de kan ingen förneka. Sedan har saven förts vidare upp i kyrkans träd, som har många grenar. Därför får vi alla som är delaktiga i Kristi kropp del av livet! Men uppenbarelsen och livet i Kristus är inte beroende av en specifik kyrka som har hela fullheten. Fullheten kommer att komma när alla kristtrogna förenas till ett, genom det bidrag som varje led ger (Ef 4:16).

Splittringen i Kristi kropp är tragisk och Jesu bön om enhet måste ligga på allas våra hjärtan och det är riktigt att Romersk-katolska kyrkan har förmått förena många nya rörelser, medan Protestantismen har förökats genom delning. Den verkliga enheten kan bara komma genom att alla kommer på knä, att alla underordnar sig den apostoliska tro som finns i Bibeln och som omvittnas i de fornkyrkliga bekännelserna. Och att alla är villiga att lägga av sig sina specifika läror utvecklats i isolation från kroppen som helhet. Det gäller Romersk-katolska kyrkan som har över tusen år på nacken men också oss pingst-karismatiker.

Det finns alltså inte en specifik kyrka som kan göra anspråk på den fulla sanningen. Fullheten finns i Kristi kropp som omfattar alla Guds barn och den kommer att förverkligas först i en enad Kristi kropp.

Synen på Maria
 
För ett par år sedan satt jag i arbetsrummet hos en tysk katolsk exegetikprofessor och vi samtalade om våra gemensamma forskningsintressen kring teologi och antisemitism. Plötsligt och utan att veta ett dugg om vem jag var teologiskt eller kyrkligt säger han: ”Det är ju märkligt med katolska kyrkan som har plats för en mängd mariadogmer som inte öht har något stöd i Nya testamentet”. Jag kunde bara hålla med, men det visar att många katolska teologer brottas med en ryggsäck av dogmer som de vet saknar stöd i Skriften.

För ett av de stora konfliktområdena är ju synen på Maria. Innan jag går in på det som inte är tydligt bibliskt i synen på henne vill jag säga att protestantismen ofta har för lite uppskattat hennes roll, då hon som ung flicka egentligen accepterade en möjlig martyrdöd genom stening för äktenskapsbrott för att lyda Gud och bära hans Son till världen. Hon är i detta sitt svar en förebild för varje troende. Vi kan säga: Se jag är Herrens tjänarinna/tjänare, ske mig så som Gud har sagt!

Ändå har mariologin (läran om Maria) alltid varit ett av mina största problem, då den saknar grund i Skriften. Att hon som verklig jungfru är mor till Jesus, t o m att hon är ”gudaföderska” tillhör den kristna tron, eftersom alternativet var att Jesus inte betraktades som sann Gud och sann människa. Detta betyder dock inte utifrån Bibeln någon särställning av det slag som Romersk-katolska kyrkan lär i sin katekes. De mer avancerade av dessa håller inte måttet vid en sund bibeltolkning och om man praktiserar vad jag brukar kalla ”the full-stop principle”: att man inte utifrån Skriften ska dra slutsatser utöver Skriften, utan stoppa där Bibeln stoppar. Man kan inte utifrån Skriften säga att hon är vår mor bara för att hon är Jesu mor (Katekesen 963), eller att hon skulle vara fri från arvsynd, en dogm som stadfästes 1854, att Maria upptogs till himlen, vilket har gamla rötter, men stadfästes 1950, eller att hon har samverkat i frälsningen eller har ett frälsande uppdrag (Katekesen, 969–970), även om man menar att denna frälsning är ett utflöde av Kristi frälsningsverk. Dessa etablerade dogmer och en mångfald av andra i folkfromheten kring Maria saknar faktiskt en sund bibelförankring. Tvärtom visar flera ställen i Nya testamentet på motsatsen: Jesus visar flera gånger avståndstagande från sin mor, t ex när hon vill styra vid bröllopet i Kana: ”vad har du med mig att göra,” säger han med ett ganska rufft uttryck.

Kan man då be om Marias förbön? Det finns inget stöd i Bibeln för en sådan syn. Men kan man inte be dem som gått före oss in i härligheten om förbön likaväl som de som är på jorden? Det finns inget biblisk stöd för detta heller. Vad gäller bön har vi en underbar och tillräcklig väg till tronen genom Jesus Kristus och genom bönen i Jesu namn. Det var detta han talade om så tydligt i sitt ”testamente” i Joh 15–16. Där finns löften om bön och bönesvar. Dessa är tydliga och vi har långtifrån uttömt dess möjligheter.

Synen på påven
Ett annat samtal för någon månad sedan med en from katolsk professorskollega. Jag: Hur ser du på påvens primat (ledarställning)? Han: Jag är väldigt skeptisk till den historiska grunden för petrusämbetet i Rom.
Detta är en omdiskuterad fråga, inte bara i hela kristenheten, som ser den som en av de största stötestenarna, utan alltså också delvis bland romersk-katolska teologer.

Det finns flera problem med synen på påvens ämbete. Först och främst är det visserligen klart att Petrus fick nycklarna (Matt 16:19), men att därifrån säga att Petrus var i Rom och etablerade ett ämbete som är giltigt för alla tider är en lång väg. De stora kristna kyrkorna kan t o m tänka sig biskopen av Rom som en slags ordförande för alla världens biskopar, men vänder sig emot den sentida utvecklingen i synen på hans ämbete.[2] Det finns många missuppfattningar om detta. Det är inte så att vad påven än säger är bindande för alla kristna. Ändå finns det något som kallas påvens ofelbarhet och denna auktoritet har en påve vid några få tillfällen använt sig av. De katolska teologerna är oeniga om exakt vad den betyder. Man tror också att det är påven som är den ende som kan sammankalla ett nytt koncilium för hela Kristi kyrka.

En evangelisk syn är att det inte behövs några nya läror utan att det som finns i Skriften räcker. Många kristna kan tänka sig att om ett läroämbete verkligen skulle fungera skulle det behövas ett koncilium med en enad kyrka. Men Guds Ord och den grund som lades i den tidiga kyrkan i striderna kring treenigheten och kristologin, och som fastslogs fram till konciliet i Kalcedon år 451, tycker många räcker.

Avslutning
Jag skulle kunna skriva mycket mer även om det blev långt.
Sammanfattningsvis:

• Jag fortsätter be om enhet i hela Kristi kropp och tror att alla som bekänner Kristus som Herre är mina bröder och systrar
• De flesta kristna har det viktigaste gemensamt och det gäller också Romersk-katolska kyrkan
• Men det finns saker som skiljer och som man måste vara tydlig med.

Jag ber för alla som nu känner sig förvirrade och osäkra på vägen framåt. Men jag tror den är klar: att förkunna Guds Ord i den helige Andes kraft, att bygga levande församlingar där Gud är närvarande med sin Andes frukt och gåvor, inte i konflikt med andra kristna, men med en klar identitet i vilka vi själva är. För enhet är Jesu bön, ”för att världen ska tro att du har sänt mig” (Joh 17:21).

(1) Jag använder konsekvent uttrycket Romersk-katolska kyrkan då ordet katolsk även används av andra kyrkotraditioner och egentligen betyder universell och det som alla kristna alltid och överallt trott.

[2] Fastställdes av Första Vatikankonciliet (1870–1871).

Foto: Vårlden idag.

Hvorfor jeg aldri valgte å konvertere til Rom, del 1

Dr.theol Anders Gerdmar (bildet) er rektor for Livets Ord teologiske seminar, og assisterende professor i nytestamentlig eksegese ved Uppsala universitet.

Han har skrevet en svært interessant artikkel i forbindelse med Birgitta og Ulf Ekmans nært forestående konvertering til Den romersk-katolske kirke. Med velvillig tillatelse fra Anders Gerdmar, gjengis denne artikkelen på bloggen i dag. Den er såpass lang, at den gjengis i to deler. Neste del publiseres lørdag.

Att min pastor sedan snart 30 år konverterat till Romersk-katolska kyrkan har sänt en chockvåg över stora delar av kristenheten,[1] inte minst inom det egna nätverket med uppemot 250 000 medlemmar. Utan att kunna bedöma Ulf och Birgittas personliga väg – det kan jag inte, lika lite som andra kunde bedöma vår när vi bröt upp från Svenska kyrkan en gång – är det viktigt att förklara varför jag själv gång på gång ställts inför valet och valt att inte konvertera. Och att jag inte tror att det är vägen till enhet. Vägen till enhet är inte konversion utan konvergens – att alla böjer sig inåt, i det att vi underordnar oss varandra i lydnad för Jesus Kristus.

Min uppväxt i svensk högkyrklighet betydde att en del i bekantskapskretsen, ofta förtvivlade över Svenska kyrkans avfall, valde att konvertera. Jag och min fru sa: Antingen blir vi katoliker eller blir vi pingstvänner. Jag är glad att andens dop kom emellan och förde oss in i den karismatiska rörelsen och senare trosrörelsen. Men mina två älskade bröder, Lars och Staffan, valde Romersk-katolska kyrkan och vi ganska snart Livets Ord. För vår familj var naturligtvis att vi gick skilda vägar ett hårt slag, kanske allra mest att jag och Else-Marie döptes som troende. Glädjande nog hade vi ett mycket varmt och kärleksfullt hem som så småningom hämtade sig från chocken och relationerna är åter varma. Mitt sista minne av min far, prästen som gav mig kärleken till och tron på Guds Ord och dess absoluta auktoritet, är att han står i vänligt samspråk med Ulf Ekman vid min 40-årsfest för tjugo år sedan; pappa var vänligheten själv och ville säkert ta chansen att förstå den kontroversielle predikanten.

Konversion ingen väg
Varför har jag då aldrig valt konversionens väg, när både mina bröder och många nära vänner har gjort det?

Jag har under hela mitt vuxna liv grundläggande haft samma syn på dessa saker, även om jag under senare år mer än tidigare har sett vikten av enhet i Kristi kropp, då Jesus ber sin sista bön om just detta (Joh 17:21) och då jag verkligen har sett genuin tro och kärlek både i andra protestantiska kyrkor och bl a Romersk-katolska och Ortodoxa kyrkan. Inte minst är mötet med många katolska karismatiker härligt; de kan som få söka Gud och vara törstiga efter Andens liv.

Var och en som tror och bekänner Jesus Kristus som Herre är Guds barn, har samma far som jag, och är alltså min broder, oavsett kyrkotillhörighet. Den personen är född av Anden. Ingen är fullkomlig, men vi kan vara ofullkomliga i vår tro. Vi kan lite till mans samtidigt vara födda av Anden och teologiskt förvirrade. Men det finns en tro som en gång för alla meddelats åt de heliga, Judas brev 3. Den meddelades då – ordet på grekiska visar att meddelandet av den är avslutat – och vi står på den nu.

Låt mig också säga att jag inte älskar att ägna mig åt att peka ut var jag och mina kristna bröder skiljer oss åt, men det blir ibland nödvändigt då andra lika tydligt flyttar på sig. Som nu. Och då måste vi också vara tydliga.

Trons prioritetsordning

En hjälp när man tittar på olika kristna rörelser är att använda trons prioritetsordning, eller trons hierarki. När man gör en prioritetslista över vad som är mest centralt i kristen tro så ser man att vi är överens med de flesta kristna om de viktigaste sakerna, medan de som inte har frälsningsbetydelse kommer längre ner. Samtidigt som det finns skillnader får vi inte slänga ut barnet med badvattnet glömma allt vi har gemensamt med de flesta troende: vi tror på

• En Treenig Gud,
• Jesus som Herren och frälsaren,
• Guds Ord som källan till tron
• Den helige Ande och hans verk
• Ett liv i helighet
• Att människan är skapad till Guds avbild med ett oändligt värde
• Att Jesus ska komma tillbaka för att döma himlen och jorden

Listan kan göras mycket längre innan vi kommer till de frågor som skiljer.
Vi kan också enas om många etiska frågor med de gamla kyrkorna i öst och väst: livets början och slut, äktenskap och samlevnad. Den gemensamma tron sammanfattas i tron på hela Guds Ord och de fornkyrkliga bekännelserna som klargör den kristna tron gentemot villolärarna. Detta delar vi med de flesta kristna och är glada över det.

När jag börjat med att betona enheten i tron, måste jag ändå tydliggöra att det finns skillnader gentemot Romersk-katolska kyrkans tro och de är dessa jag nu ska sammanfatta i form av några huvudpunkter under fyra rubriker: bibelsyn, kyrkosyn, synen på Maria, synen på påven.

(fortsettes)

Vårt behov for å dømme andre

I går raste debatten rundt Ulf og Birgitta Ekmans konvertering til Den romersk-katolske kirke. Mange brukte store og harde ord. Denne betraktningen av Henri Nouwen burde få noen og enhver av oss til å tenke litt! Jeg har oversatt den til norsk fra hans bok: Bread for the Journey

'Vi bruker en stor mengde energi på å kritisk dømme andre mennesker. Ikke en dag går uten at noen gjør eller sier noe som vekker vårt behov for å ha en mening om ham eller henne. Vi hører så mye, ser så mye og vet så mye. Denne følelsen av at man må ha alt klart for seg og felle en dom kan være ganske ubarmhjertig.

Ørkenfedrene sa at det er en tung byrde å dømme andre, men å bli dømt av andre er en lett byrde.

Om vi bare kan slippe behovet for å dømme andre, får vi en djup indre frihet. Når vi slipper å dømme andre, er vi frie til å være barmhjertige. La oss minnes Jesu ord: 'Døm ikke, for at dere ikke skal bli dømt'. (Matt 7,1)

Veien videre etter Ekmans konvertering

Ulf og Birgitta Ekmans konvertering til Den romersk-katolske kirke reiser en rekke interessante spørsmål og problemstillinger.

Denne artikkelen handler ikke om den beslutningen ekteparet Ekman har tatt. Den respekterer jeg. Det jeg derimot har savnet i debatten som har rast de siste årene, hvor spekulasjonene og konspirasjonsteoriene har vært mange - med ufine angrep på andre kristnes overbevisning - er å spørre hvorfor så mange kjenner seg rotløse i dagens frikirkelighet og hva som er alternativet.

Den debatten bør komme nå.

For det er et faktum at stadig flere kristne med frikirkelig bakgrunn, kjenner savnet etter noe som ikke forandrer seg med de ulike strømningene og trendene som skyller med jevne mellomrom inn over oss. De lengter etter noe som er stabilt, en tro som tåler stormkastene, som åpner for mysteriet og ikke har svar på alt, hvor troen får sin utfoldelse i hverdagene og ikke bare handler om spretne møter på en søndag formiddag.

Mange lengter etter en tro som har et språk bortenfor alle ordene, en djup hellighet, som gir rom for skjønnheten, for det liturgiske. En kontinuitet. En tro med røtter i historien. En tro i samsvar med originalen.

Våger vi oss på denne samtalen?

Hvor vi ikke møter denne lengselen med flosklene, med motstanden, med beskyldningene om religiøsitet, eller bakenforliggende agendaer?

Jeg vet ikke. Når disse spørsmålene reises går mange kristne i vranglås. De hører ikke egentlig etter. De svarer på spørsmål som ikke stilles. Det er min og mange andres erfaring.

Ray Simpson skriver noe i boken 'Keltiske veimerker' som jeg har merket meg:

'31. desember 1987 dro jeg til Lindisfarne igjen. Mens jeg var der, så jeg erkebiskopen av Canterburys nyttårstale på fjernsyn. Den dreide seg om verdien av 'vugger' og 'arnesteder' for at troen skulle få feste i et folk, og viste til Canterburys betydning for den kristne kirke i England. Da talen var over og jeg hadde slått fjernsynet av, fikk jeg alene ut i den mørke natten og famlet meg fram til et lite bønnerom som var blitt innredet i en gammel stall - en stall, der Kristi vugge stod - og der knelte jeg på den kalde bakken og ga på nytt mitt liv til Gud. Det virket som en diger veivaksel dreide seg i mitt indre. Jeg skalv. Det var en av disse skakende en-gang-i-livet erfaringene, og det føltes som Gud sa: 'Visst er Canterbury en vugge, en det finnes en annen vugge også, som blir tydelig her på Lindisfarne. Jeg vil at mitt folk skal ha røttene festet dypere i jorden, dypere i folkesjelen, dypere i det overnaturlige'. Med andre ord: Guds strategi for vår tid var å skape mange Betlehem-staller, ikke Jerusalem-templer'.

Min lengsel er å se Kristus-sentrerte fellesskap, hvor troen tåler hverdagslivene våre, leves ut i et forpliktende liv med hverandre, som lever med i tidebønnenes rytme, djupt rotfestet i Guds ord, som feirer måltidsfellesskapet, bryter brødet, ser Kristus i sin neste og kjemper mot uretten. Mennesker knyttet sammen i Kristi forsoning, som skaper fred. Som lengter etter enhet med andre som tilhører Kristi kropp.

Ulf og Birgitta Ekman blir medlem av Den romersk-katolske kirke

Nettopp hjemkommet fra en flott gudstjeneste i Toten frikirke, med masse liv, barn og voksne om hverandre, nattverd og kirkekaffe og en inspirerende tale av Ola Østtveit, blir jeg møtt av nyheten om at Ulf Ekman (bildet) og kona til våren blir opptatt som medlemmer av Den romersk-katolske kirke.

Forsamlingen han grunnla: Livets Ord i Uppsala, melder at de ikke går samme vei.

Det var under gudstjenesten i Livets Ord i Uppsala i formiddag at Ekman meddelte den gudstjenestefeirende forsamlingen at 'Kristus selv har ledet dem til valget'.

Selv sier han i en pressemelding at det har "varit en långsam utveckling där vi gått från att upptäcka nya saker, till att uppskatta det vi upptäckt, till att närma oss och även lära oss av våra trossyskon. Nu upplever vi att vi skall ta konsekvenserna av vad vi upptäckt. Tron på enhet får praktiska konsekvenser. Vi har sett en stor kärlek till Jesus och en genomtänkt teologi, förankrad i Bibeln och i klassiska dogmer. Vi har upplevt rikedomen i det sakramentala livet. Vi har sett logiken i det läroämbete som bevarar kyrkans trosundervisning och för den vidare från generation till generation.  Vi har mött en etisk och moralisk styrka och konsekvens som vågar gå emot den allmänna opinionen och har barmhärtighet med de svagaste och fattigaste. Och, inte minst, vi har kommit i kontakt med representanter för miljontals karismatiska katoliker och har sett deras levande tro, Allt detta var både attraktivt och utmanande. Inte minst utmanade det våra inneboende protestantiska fördomar, och vi insåg att vi i många fall inte hade belägg för vår kritik emot dem. Vi behövde lära känna den katolska tron bättre. Detta ledde oss till att inse att det faktiskt var Jesus Kristus som ledde oss till att förenas med den Katolska kyrkan'.

Ekman avviser at han vil "smyga in församlingen Livets Ord på denna väg eller haft någon hemlig agenda för att kollektivanslutna församlingen till Katolska kyrkan. Det vore en orimlig tanke".

Denne beslutningen har jeg djup respekt for, selv om dette ikke er min vei. Noen gleder seg, andre er fortvilet over det som nå skjer. Jeg har stor forståelse for mange av de problemstillingene som Ulf Ekman har reist de senere årene. Det er mangt og mye som har skjedd - ikke minst i pinse-karismatisk sammenheng - som er svært betenkelig, og mange kristne kjenner seg rotløse og fremmedgjorte i sine protestantiske sammenhenger.

Hvordan skal vi møte den utfordringen? Ved å snakke negativt om det ekteparet Ekman har funnet frem til - som deres vei - eller se litt nærmere på hva det er som gjør at mange protestanter føler seg hjemløse?

Ulf Ekman opplevde åndelig hunger blant 1100 katolikker i Krakow

- Jag upplevde en oerhörd hunger efter Anden, efter nådegåvorna och efter mission och evangelisation.

Slik oppsummerer Ulf Ekman sine opplevelser etter å talt på en katolsk konferanse i Krakow i Polen, forrige helg. 1100 deltok på konferansen hvis mål var å mobilisere for misjon og evangelisering. Tema var: 'Hele evangeliet i hele kroppen til hele verden'. Ekman var ikke den eneste protestanten som talte på konferansen. Blant talerne deltok også en representant for den europeiske grenen av Ungdom i Oppdrag, samt en en misjonær fra Øst-Europa.

I forbindelse med et kveldsmøte i Krakows basilika underviste Ulf Ekman over temaet: 'Omvend dere, så skal dere få Den Hellige Ånds gave'.

2000 mennesker lytt til budskapet. Gudstjenesten var en blanding av liturgiske innslag og sang i Ånden, slik avisen 'Världen i dag' beskriver det.

Världen i dag gjengir også et interessant intervju med Ulf Ekman, hvor han kommenterer også den siste tidens fokus på Ekman og Den romersk-katolske kirken.

Du finner intervjuet her:

http://www.varldenidag.se/nyhet/2013/11/22/Starkaste-jag-upplevt-pa-lange/

Foto: Livets Ord

Ulf Ekman i eksklusivt intervju med Dagen om katolsk tro

Avisen Dagen presenterer i dag et eksklusivt intervju med pastor Ulf Ekman (bildet), hvor han redegjør for sitt syn på mye av spekulasjonene som har rett rundt hans holdning til de historiske kirkene, ikke minst hans syn på Den romersk-katolske kirke.

I intervjuet redegjør Ekman for at han tror på apostolisk suksesjon, at vi har tilgang til syv sakramenter, at Livets Ord ikke kommer til å bli en katolsk kirke og at han selv heller ikke går i den retningen:

På direkte spørsmål om det er aktuelt for ham å konvertere til Den romersk-katolske kirke, svarer Ekman: 'Gradvis kommer jeg til å trappe ned på arbeidstakten, men også å jobbe med enhetsarbeid'.

Denne uken skal han tale på en konferanse i Polen med 2000 katolikker, både prester og lekfolk vil delta på den.

Ekman mener vi har mye å lære av hverandre, ikke minst ved å lytte til hverandre, og at vi ikke må bygge vårt arbeid på en reaksjon: 'Vi må ikke se på de historiske kirkene som en trussel, som frafall eller noe vanskelig. Vi må også innse at det vi selv har fått som gave, som en levende tradisjon, ikke er fullheten i Kristi kropp, men et bidrag til hele kroppen. Eksklusivitet blir alltid et hinder for å komme nærmere Jesus'. Han mener vekkelsesbevegelsene og de historiske kirkene hører sammen.

Ekman ser også for seg en kirke med et mye tydeligere lederskap, med en form for biskoppelig tilsyn. Der siste er nok kontroversielt for mange.

Det er verd å lese intervjuet i Dagen i dag, som faktisk byr på hele 6 sider hvor de belyser disse spørsmålene. Blant annet er det intervju med professor Oddvar Johan Jensen ved NLA Høgskolen i Bergen, som stiller spørsmålet: Skal man konvertere til Den romersk-katolske kirke, melde seg inn i en folkekirke eller bygge en ny svensk frikirke. Spørsmålet kommer som en reaksjon på Ulf Ekmans synspunkter.

En av de tidlige markante skikkelsene innen trosbevegelsen, Leif Jacobsen, gleder seg over det som nå skjer.

Får du ikke tak på Dagen der du er, kan den kjøpes pdf-avis.

Hvor blir teologien formet?

Ulf Ekman (bildet) har skrevet en leder i den svenske avisen 'Världen idag' hvor han stiller ikke bare et interessant spørsmål, men i høyeste grad et betimelig spørsmål: Hvor blir teologien formet?'

Det burde være noe alle oppegående kristne er opptatt av!

Ulf Ekmans spørsmål reiser en rekke svært relevante problemstillinger: Endrer den kristne troslæren seg fra generasjon til generasjon? Eller formes teologien i den lokale forsamlingen? Hva mener vi egentlig når vi bruker ordet 'teologi' eller lære?

Noen bruker ordet 'teologi' med forakt. De sammenligner teologene med fariseerne på Jesu tid. For dem handler den kristne troen mest om opplevelser. Og så lenge disse opplevelsene handler om noe godt så er det likegyldig for dem om det de opplever stemmer med Bibelen. For deres egen subjektive måte å lese Bibelen på, er jo den rette uansett.

Det passe veldig godt en individualistisk tid som vår: troen blir noe privat som man har snekret sammen selv.

Men tilbake til Ulf Ekmans artikkel og hans viktige spørsmål: Hvor blir teologien vår formet? Hva avgjør det som er sann kristen tro?

Bibelen, svarer enkelte. Ja, det er sant. Bibelen er vår eneste autoritet i liv og lære. Det er sant for de av oss som tilhører den evangelikale delen av kristenheten. Men her er jo meningene så mange! Vi leser den samme Bibelen, men kommer frem til ulike konklusjoner. Og det gjelder ikke bare noen få spørsmål, det handler om dåp, nattverd, kirkeforfatning - bare for å nevne noe. Alt kan jo ikke være sant, fordi da er jo sannheten relativ. Og det er den ikke. Noe er sant, andre ting er det ikke. Så svart/hvitt er Bibelen!

Jeg tar ikke stilling til alt i artikkelen til Ulf Ekman. Du kan lese den selv og drøfte dens innhold.

Det er problemstillingene Ekmans artikkel reiser som jeg synes er interessant. For den kristne tro er først og fremst en tro som er overlevert fra apostlene. Fra generasjon til generasjon. Den sanne tro er den samme tro som i Bibelen omtales som 'apostlenes lære'.

Menighetens eldste har et kolossalt ansvar med å ta vare på denne overleverte troen, og våke over den! Selv om den lokale menigheten er suveren, kan den ikke overlate til dens enkelte medlemmer å finne ut hva troen handler om. Troen er ikke delt. Den er èn.

'Det er ett legeme og èn Ånd, likesom dere ble kalt med ett håp i deres kall. Det er èn Herre, èn tro, èn dåp, èn Gud og alles Far'. (Ef 4,4-6)

Det er derfor Judas skriver:

'strid for den tro som èn gang for alle er blitt overgitt til de hellige' (Jud v.3)

Ulf Ekmans artikkel kan du lese ved å klikke på denne linken:

 http://varldenidag.se/ledare/2013/09/06/Var-formas-teologin/

Ulf Ekman slutter som hovedpastor for Livets Ord

I forbindelse med 30 års jubileet for forsamlingen Livets Ord i Uppsala, overlater Ulf Ekman stafettpinnen som hovedpastor til Joakim Lundquist.

Det melder Livets Ord på sin nettside. Forsamlingen fikk vite dette i forbindelse med gudstjenesten i fomiddag. Jubileet markeres den 26. mai og Ekman ansvaret til neste generasjon.

Som kjent har Ulf Ekman vært sykmeldt en periode. Det skyldes en kraftig overanstrengelse i forbindelse med hans tjeneste. Ekman, som er blitt 63 år, legger slett ikke inn årene, men vil nå konsentrere seg om andre sider ved sitt kall og sin tjeneste. Han vil også fortsette å forkynne regelmessig i forsamlingen.

Du kan lese pressemeldingen fra Livets Ord her:

http://www.livetsord.se/default.aspx?idStructure=15734

Stanley Sjöberg med visdomsord om den pågående debatten om frikirkeligheten

Den svenske pinsenestoren, Stanley Sjöberg, kommer med noen visdomsord i forbindelse med den pågående debatten i vårt naboland, etter Ulf Ekmans uttalelser om bispeembetet. Som så ofte før treffer Stanley Sjöberg spikeren på hodet. Jeg merker meg hans ydmykhet når han sier han godt forstår de som søker seg til de historiske kirkene, på grunn av tilstanden i frikirkeligheten. Og jeg merker meg hans tro på husmenigheten. Men les selv!

Helgens kommentar med anledning av det som händer i Sveriges kyrkor just nu.

Jag lyssnade till den koptiske biskopen Fader Zacharias som fängslats, torterats, hotats i hemlandet Egypten och nu bor i USA som flykting. Han tillhör alltså den ortodoxa kyrkotraditionen och berättade om hur han upplevde dopet i den helige Ande på samma sätt som lärjungarna på Pingstdagen. För att predika om Jesus för muslimer, måste man ha den helige Andes kraft, förklarade han. Hans vittnesbörd beskrev hur en ortodox kyrkoledare närmat sig pingstväckelsen i teologi och erfarenhet!

Den karismatiska väckelsen inom den katolska kyrkan innebar att flera hundra tusen katoliker upplevde dopet i den helige Ande och fick därmed en förnyad kärlek till Jesus. Många katoliker är mer ”pingstvänner” än de som tillhör den numera etablerade Pingströrelsen.

För en tid sedan framträdde f.d. missionsförbundaren Sigfrid Deminger och menade att han ville lämna frikyrkans gemenskapsform och söka sig till Svenska Kyrkan som är förankrad i den lutherska reformationen. Sievert Öholm gav uttryck för en liknande inriktning. De hade tröttnat på estradörernas slarv, ytlighet och respektlöshet. Jag har djup förståelse för känslan av hemlöshet i en hel del av Frikyrko-Sverige. Förmodligen har de nu mött präster som är troende kristna.

Många lokala församlingar inom Svenska Kyrkan fungerar som troendeförsamlingar och har ofta en kyrkoherde som verkligen tar sin kallelse på fullt allvar. Det sker i motsats till Svenska Kyrkans biskopar, som gjort sig kända för att överge Bibeln som trons värdegrund. Jag skulle aldrig kunna tänka mig ett sådant steg!

Det andliga läget i Sverige är mycket splittrat och motsägelsefullt. På många platser pågår en andlig förnyelse. Men det finns också en ytlighet med religiös underhållning. Predikan har ersatts av en retorik utan förankring i Guds Ord. Det är stå-upp-komik, psykologi och mänsklig filosofi. Därför söker sig många till gudstjänster med liturgiska former och symboliska uttryck som inbjuder till stillhet inför Gud. Ikoner, sakramentalism, levande ljus, rökelse och korstecken formar stillhetens gudstjänst.

Pastor Ulf Ekman talade nyligen om behovet av biskopsämbetet. Hans ord kunde tolkas som ett erkännande av påvens betydelse och med biskopar för olika förgreningar. Det är viktigt att inte dra för snabba slutsatser av en sådan öppenhjärtlig och djärv tanke. Han ”ser” samma problem som Sigfrid Deminger uppmärksammade.

Påven Johannes Paulus och nuvarande påven Benedictus är fast grundade teologer i tron på Jesus och i försvaret av Guds Ord i motsats till liberalteologin.

Samtidigt är det min övertygelse att väckelserörelserna har räddat de historiska kyrkorna från korruption och kyrkoledarnas maktmissbruk genom historien. Reformationen under 1500-talet med Martin Luther och John Calvin innebar inte endast en separation från den katolska kyrkan, utan på sikt även en förändring inom den katolska kyrkan.

Den karismatiska väckelsen under 1970-talet påverkade hela den katolska kyrkan. Vid ett besök i Rom var jag med om gudstjänster med lovsång, tungomålstal, bön för sjuka och inbjudan till frälsning och upplevelsen av en andlig pånyttfödelse.
Kristendomen utmanas i vår tid av en aggressiv ateism, ett strategiskt ”anfallskrig” av Islams företrädare, en historiskt omfattande materialism, som både filosofisk företeelse i konflikt med teologin och i en nyliberal livsstil utan hänsyn till andliga värden.

Vid sidan av alla trender inom kyrkornas ledarskap finns en längtan hos många att mötas i enkelhet i bibelsamtal, bön och gemenskap. Jag tror att vi kommer att få en ny husförsamlingsrörelse som samlar grannar och vänner i mindre grupper. Det var så den andliga krisen genomkämpades i Sverige på 1800-talet och i Kina och i Sovjet på 1900-talet. Det är så kristendomen växer i Mellersta Österns nationer i all tysthet, med enorm kraft.

Många upplever en andlig hemlöshet i spretigheten. Ambitionen att auktoritärt vilja styra verksamheten skrämmer. Vi ser exempel på ledarskap som inte vill lyssna till församlingsfolkets vilja. Då blir alternativet mötesplatser i hem och privata former, som både vårdar det andliga livet och fungerar i evangeliserande syfte.
STANLEY SJÖBERG

Trenger vi et bispeembete?

Ulf Ekmans innlegg på samtaledagen på Bjärka Säby, om biskopembetet, har skapt sterke reaksjoner hos enkelte. Noen av reaksjonene er svært forutsigbare. De kommer fra de som blir låst hver gang noen taler om noe som kan minne om 'det katolske'. Nå er det ikke min hensikt å sette søkelyset på det Ekman sa. Det har jeg referert til i en annen bloggartikkel. Det jeg derimot synes er spennende, og som jeg savner innspill på, er en drøftelse av svakhetene ved lederskapstenkningen i frikirkelige sammenhenger. Det som bør være et samtaleemne er spørsmålet om autentisk autoritet. I mange frikirkesammenhenger utnevner man jo seg selv som leder. Og man påberoper seg 'Skriften alene' prinsippet. Problemet med dette prinsippet er at meningene er så delte. Den ene mener det, den andre noe annet, og alle påberoper seg å være tro mot Skriften. Men sannheten er jo ikke delt, eller relativ. Alle kan jo ikke ha rett.

I en så utydelig tid som vår trenger vi ikke mindre tydelighet. Leser man Facebook oppdateringer eller møteannonser vrimler det av de underligste ting med merkelappen 'kristen'. Hvordan skal vi løse de utfordringene dette innebærer? For alt dette er jo ikke nytestamentlig kristen tro. Langt i fra.

I urkirken fantes det et lederskap bestående av presbyteros, som i vår norske Bibel oversettes med 'eldste'. Dette er et flertallsord, så når ordet eldste brukes bettyr det alltid at disse er flere enn en. Så fantes det de som ble kalt for episkopos, og som oversettes til norsk med tilsynsmenn eller biskoper. De første kristne forsamlingene var frie forsamlinger, men det er også tydelig at det var et visst samarbeide og kontakt mellom disse forsamlingene.

På 100 tallet, og da er vi veldig nært tiden da de 12 apostlene levde og hadde sin tjeneste, begynte en langsom gradvis endring av lederstrukturen i menighetene. Hver forsamling får nå sin egen biskop som også får det øverste ansvaret for den enkelte menigheten. Det er flere forhold som er årsaken til dette. En av dem, som vi finner beskrevet i den tidlige kristne litteraturen, er problemet som oppstår med de omreisende forkynnerne.

Didache
Disse forkynnerne omtales blant annet i Didache, eller De 12 apostlers lære. Dette skriftet var godt kjent i Oldkirken. Det blir omtalt i den velkjente kirkehistorien til Eusebios (ca 325), og ble benyttet av flere av kirkefedrene, som Klemens av Aleksandria (ca 200), og Athanasios (ca 367). I Didache leser vi blant annet dette om disse omreisende forkynnerne.

"Hver den som kommer og lærer dere alt det som her er sagt, skal dere ta imot. Men hvis læreren selv er kommet på avveier og fører en annen lære for å bryte ned, må dere ikke høre på ham; når hensikten derimot er å fremme det som er ett og å øke kunnskapen om Herren, da skal dere ta imot ham som om han var Herren'. (Didache 11,1-2)

Vi har samme utfordring med 'omreisende' forkynnere i dag. Flere av disse står ikke i noen menighet, men de påberoper seg å ha en autoritet til og med over den lokale menigheten. Som pastor har jeg vært vitne til at de har kommet med den underligste lære, og jeg har sett splittelser og og mye elendighet i deres fotefar.

Biskoper i frikirkelige sammenhenger
Det finnes biskoper i frikirkelige sammenhenger, både blant baptister, pinsevenner og metodister. Og det finnes tilsynsmennsordninger i flere frikirker. Så tjenesten som 'episkopos' er ikke ukjent i disse sammenhengene. Også flere av de anabaptistiske gruppene hadde og har fremdeles biskoper. Flere av dem har tilsyn med mange menigheter. I Russland har jeg møtt pinsebiskoper som har hatt tilsyn med mange menigheter. Så dette er ikke fremmed i våre sammenhenger heller.

Da jeg var styremedlem i predikantfellesskapet for det kirkesamfunnet hvor jeg er ordinert, fremmet jeg tanken om å få til en tilsynsordning for vår sammenheng. Det kom aldri på sakskartet, og jeg forstår det. Det er tross alt en kongregasjonalistisk sammenheng med sterk understrekning av den lokale forsamlingens selvstendighet. Men flere så problemene med denne strukturen. Og de så det tidlig i kirkens historie. Og man så at tjenesten som biskop kunne holde menighetene samlet, og man kunne på den måten verne om den kristne læren. Det har blant annet vært viktig for anabaptistene. Det betyr ikke at man vil ha noen pave. Men det er et problem: Protestantismen har ikke èn pave, den har mange.

På bildet ser vi biskop Thomas (bildet), godt kjent i Norge som representant for Den koptiske kirken, sammen med abuna Angelos og abuna Lukas. Han er en veldig god biskop for bispedømmet Qosseya. Bildet er tatt av anabaptister som besøkte hans klosterkommunitet Anafora.

Ulf Ekman om 'episkope' - biskopembedet

Jeg har forståelse for at Ulf Ekmans (bildet) innlegg på Johannesakademiets temadag på Bjärka Säby mandag 21.mai vekker oppsikt i visse kretser. Men reaksjonene er veldig forutsigbare siden de fremsettes av de samme personene som bruker mye av sin tid til å skrive spaltemetre av kritikk mot Ulf Ekman og Livets Ord. Det er særlig et svensk nettforum som målbærer denne kritikken, og nettsiden opprettholdes stort sett av disse kritikken. Det er når den publiserer nye kritiske artikler om Ekman og Livets Ord at antall kommentarer kommer opp i noen hundretalls, eller er forumet ganske dødt. Men de som følger litt med vil se at det er stort sett de samme personene som sier det samme hele tiden.

Så til Ulf Ekmans innlegg. Han talte om betydningen av det greske ordet 'episkope'. Det oversettes på norsk som tilsynsmann, forstander eller biskop. Ekman forklarte hvordan ordet brukes i Det nye testamente. Hvordan en 'episkope' er satt til å våke over hjorden, og hvordan en 'episkope' levde innfor Gud og mennesker.

Ekman talte om at det ikke bare finnes en apostolisk lære, men også et apostolisk liv. Dette er nedlagt som en struktur i Kirkens vesen.

En svært interessant tese i Ekmans innlegg var denne: Vi er vant med å tenke på vekkelse som noe som er en utgang fra institusjonen kirke, men når vekkelsen modner leder den til et inntog i kirken. Og kirken er en storhet som blir synlig i og overvåkes av biskopen.

Så langt jeg kan se er dette er i samsvar med den undervisningen som Ignatios av Antiokia gir til menigheten i Efesos:

'For Jesus Kristus, vårt urokkelige liv, er Faderens vilje, likesom biskopene, som er innsatt over den vide jord, er i pakt med Jesu Kristi vilje. Derfor sømmer det seg for dere å løpe i samsvar med biskopens vilje, hva dere også gjør. Deres presbyterium, som bærer sitt navn med rette og er verdig for Gud, er nemlig bundet sammen med biskopen slik som strengene til harpen'. (Brevet til Efeserne, v.3-4 i De apostoliske fedre, Luther forlag)

Det er omkring år 70 at Ignatios blir biskop for menigheten i Antiokia, og han står i den umiddelbare tradisjonen etter apostlene.

Det var tydelig at Ulf Ekman mener at biskopsembetet er gitt til Kirken. Det er av Gud, og er en garanti for enheten i Kirken.

Peter

Ulf Ekman var åpen med at han mener at det er Peter Jesus sikter til når han sier: 'På denne klippe vil Jeg bygge Min menighet'. 'Det finnes ingen av apostlene som er omtalt så ofte og så mye som Peter,' sa Ekman. Så langt jeg kan se ut fra det Ekman sa mener han at Petersembetet fortsetter i kirkens vigslede biskoper.

Kirken, Ånden og embetet

I dag skulle jeg ha vært på vakre Bjärka Säby (bildet), men det ble for langt for meg slik helsen min er for tiden. Jeg håper det skal la seg gjøre å reise dit når kommuniteten samles i august.

Denne mandagen pågår det et svært interessant dagsseminar på Nya Slottet: 'Kyrkan, Anden och ämbetet', hvor metropolitten Ambrosius av Helsingfors medvirker sammen med professor Samuel Rubenson, biskop Biörn Fjärstedt, biskop Martin Modeus, fader Caesarius Cavallin, biskop Anders Aborelius, pastor Ulf Ekman, pastor Liselotte J.Anderson og pastor Peter Halldorf. Redaktør Grethe Livbjerg skulle også ha deltatt, men har meldt avbud på grunn av sykdom.

I løpet av dagen skal spørsmål som hva det betyr å leve i den apostoliske tradisjonen, drøftes. Hvordan kan vi i dag forstå den tidlige kirkens visjon om at eukaristien skaper kirken? Hva er biskopens rolle i vår tids kirke, og hvordan forholder vi oss til det såkalte Peters-embetet? Hvordan kan de yngre kirkene relatere seg til kirker med rotfeste i den tidlige kristne perioden?

Tematikken interesserer meg veldig, og jeg vil tro mange med meg. Jeg håper det kommer noe skriftlig fra dette dagsseminaret en dag, slik at vi kan få del i det også vi som dessverre ikke fikk være der.

Omlag 15.000 svensker trosset øsregnet for å proklamere Jesus som Herre

De trosset øsregnet de 12.000-15.000 svenskene som deltok på årets Jesusmanifestasjon i Kungsträdgården i Stockholm for å be for landet sitt og proklamere Jesus som Frelser og Herre.

Det står det respekt av!

Lennart Möller, lederen for Jesusmanifestasjonen 2012, sier til avisen Världen i dag:

"Med tanke på att det var mellan sju till nio grader och ösregn är det fantastiskt att folk var ute och vandrare."

Lørdagen begynte med bønn i Filadelfiakyrkan. Så la deltagerne ut på en to kilometer lang bønnevandring der forbederne ba for strategiske steder i den svenske hovedstaden. Riksdagen, Utbildningsdepartementet og Dramaten var noen av de stedene hvor forbederne stanset opp og ba. Det samme med  Malmskillnadsgatan, som er kjent for prostitusjonsvirksomhet.

Ganske nøyaktig klokken 15.00 ringte klokkene i St.Jacobs kirke og den gigantiske gudstjenesten i Kungsträdgården kunne begynne. Avisen Världen i dag skriver at gudstjenesten:

"exempelvis syndabekännelsen ledd av Frälsningsarmens kommendör Marie Willermark. Under lovsångerna, som leddes av ett ekumeniskt team från Piteå, vajade publikens hemmagjorda flaggor. Bland kyrkoledarna på scenen syntes bland annat pingströrelsens starke man Pelle Hörnmark, bredvid S:ta Clara-prästen Carl-Eric Sahlberg för dagen iförd grön fältarbetarjacka. Och det gick åt – det blåste kallt för de medverkande på scenen som inte hade något lä."

Blant talerne i Kungsträdgården var Berit Simonsson fra den svenske Oasebevegelsen og Ulf Ekman fra Livets Ord.

Foto: Världen i dag

Ulf Ekman's nattverdsyn, del 5

Ulf Ekman siterer Ignatios av Antiokia (30-107), for å forklare sitt nattverdsyn. Ignatios er den viktigste skikkelsen i den gruppen som går under benevnelsen 'de apostoliske fedre' - urkirkens mest betydelige åndelige ledere og forfattere i generasjonen etter apostlene. De hadde jo selv vært disipler av apostlene, og stod dermed i en umiddelbar forbindelse med det urkristne miljøet.

Det er i brevet til Efeserne at Ignatios skriver: "Vær ivrige etter å komme oftere sammen til Guds eukaristi og til lovsang. For dersom dere ofte kommer sammen, rives Satans krefter ned og hans fordervelse går i oppløsning i deres enhetlige trossamfunn. Ingenting er bedre enn en fred hvori alle angrep fra himmelske og jordiske krefter er blitt gjort til skamme."

Om dette sitatet skriver Ekman:

"Det er mye å si om dise eldgamle sitatene. Det er selvfølgelig ikke riktig at hele den kritne troen var blitt forvrengt i løpet av èn generasjon, hvis noen skulle være fristet til å tro det. Tvert imot ser vi her hvordan den opprinnelige apostoliske troen ble beskyttet og bevart under vanskelige forfølgelsestider. Ignatius vet hvilken uendelig styrke som ligger i enheten og hvordan innbyrdes enhet og fred virkelig bryter ned Satans festningsverk. Han et også hvilken kraft som ligger i lovsangen og eukaristien, nattverden, og oppfordrer de troende til å bruke disse gavene flittig. Spørsmålet er vel om ikke Ignatius - som levde så nær apostlene og i fellesskap med deres disipler, og som gjennom sitt martyrium ble et blodsvitne for den opprinnelige kristne troens sannheter - visste mer om nattverdens betydning og virkelige innhold, enn vår tids sekulariserte og slappe vestlig såkalte kristne, som knapt nok verken orker å gå i kirken eller lese i Bibelen." (s.75-76)

Ulf Ekman's nattverdsyn, del 4

Ulf Ekman henviser til Matt 26,28: "For dette er mitt blod, den nye pakts blod, som utgytes for mange til syndernes forlatelse", når han slår fast at Guds nåde "kommer til oss på forkjellige måter, og nattverden er en av dem. Derfor kalles nattverden et nådemiddel, et middel som formildler til dem som i tro vil ta imot den." (s.59)

Videre skriver han:

"I brødsbrytelsen kommer vi altså på en nær og spesiell måte i kontakt med Kristi kropp og blod ... Det er som med elektrisitet. Hvis jeg nærmer meg på feil måte, får jeg støt, men nærmer jeg meg på en riktig måte, får jeg lys og varme. Her viser Paulus at Jesu nærvær i nattverden er noe objektivt, noe utenfor oss selv. Jesu nærvær er ikke bare der dersom jeg tilfeldigvis tror på det. Nei, Jesu nærvær er der enten jeg tror det eller ikke. Hvis vi ikke tror, er likegydlige eller ikke har riktig innstilling, så blir det til dom for oss. (1.Kor 11,29-32) ... Nattverden har en virkelig funksjon når det gjelder å formidle tilgivelse, renselse, gjenopprettelse og styrke - og det er heller ikke rart, når vi har forstått at Jesus er reelt til stede." (s.63-64)

Ekman slår også fast at nattverden er forkynnelse:

"Nattverden er i selve sitt vesen forkynnelse... Alt i nattverden forkynner. Ordets forkynnelse kal omgi nattverden, men alt det som skjer under nattverdgudstjeneten er også en del av forkynnelsen. Innstiftelsesordene som blir lest, brødet om brytes, vinen som deles ut - alt forkynner om forsoningens hemmelighet." (s.65)

(fortsettes)