Uten bibeltro har menigheten ingen framtid

I kjølvannet av modernismen har det vokst frem en «akademisk religion», der teologien skapes mer ved professorenes skrivebord enn i den pastorale virkeligheten. I stedet trengs det et nyttig spenningsforhold mellom kirkens liv og det teologiske verkstedet. Anders Gerdmar skriver i denne artikkelen om bibelsynsdebatten som har vært de siste årene innen frikirkeligheten.

Med velvillig tillatelse fra Anders Gerdmar, professor ved Skandinavisk teologisk høgskole, dosent i nytestamentlig eksegetik ved Universitetet  i Uppsala og professor ved Southeastern University i Lakeland, Florida, USA har jeg oversatt denne svært tidsaktuelle artikkelen til norsk. Gerdmar beskriver forholdene i Sverige, men spørsmålene og problemstillingene han reiser er like aktuelle i Norge:

Bibelsynsdebatten de siste årene har handlet om bibelsyn i pastoral og teologisk utdanning i den delen av den svenske frikirken som tradisjonelt har lagt vekt på bibeltroskap. Diskusjonen startet i 2012 i forbindelse med en bibelsynsdebatt ved Örebro teologiske høyskole (nå ALT).

Siden har den fortsatt i ulike perioder og blant annet har et par bøker vært foranlediget av den: antologien 'Bibelen - myte eller sannhet?' fra 2014, som er direkte relatert til debatten, Mikael Tellbes 'Hva betyr det at Bibelen er Guds ord?' fra 2015, og min egen 'Det står skrevet: Bibeltro versus bibelkritikk', fra 2020.

Saken er imidlertid enda mer brennaktuell i dag fordi det er en sammenheng mellom den evangeliske 'lightversjonen' * som var representert ved den ene siden av debatten og de prosessene som nå hovedsakelig foregår i Evangeliska Frikyrkan.

Sveriges åndelige fremtid avhenger i stor grad av hvordan man trener en ny generasjon åndelige ledere. Og Guds velsignelse avhenger av troens lydighet, som betyr lydighet til Hans Ord.

I bunn og grunn blir det bibelske spørsmålet da ikke et akademisk spørsmål, men et spørsmål om troverdighet. Kan folk stole på evangeliet vi forkynner? Eller er det avhengig av den ene eller andre teologens tolkningsteorier?

Bibeltro er en tro og kan ikke kobles fra læren. Troen på at hele Skriften er gitt av Gud er grunnleggende for den kristne tro. Det betyr at Den Hellige Ånd har gitt oss Bibelen vi burde ha. Fortolkerne har siden sett at dette er både menneskelig og guddommelig, både rabbinere og tidlige kirkefedre.

Selv gåtene vi ikke rasjonelt kan løse er der for en hensikt. Et eksempel er når Paulus snakker om «Kristi klippe som fulgte dem» i 1. Korinterbrev 10, en rabbinsk tolkning som viser kreativ bibeltolkning. Her har evangelisk eksegetikk medført en intellektualisering og innsnevring som ikke matches av apostoliske bibelsyn.

Selvfølgelig er all nøye og saklig analyse verdifull, men tolkningen av Bibelen må skje i Guds menighet, som de er Guds adresse til. Bibelen ble gitt av Den Hellige Ånd og mottatt av kirken, faktisk uavhengig av kirkestrukturer og konsilier.

Uten liv i bønn, tro og dens lydighet havner tolkningen av Bibelen i en annen blindvei: det er kun i mitt eget (ekstremt begrensede) intellekt jeg kan bestemme hva Gud vil si – og da er det ikke mye rom for Guds fylde!

Derfor må en fornuftig tolkning av Bibelen lytte ikke bare til de siste akademiske diskusjonene, men til Guds hjerte mens vi lever i Kristi ktopp. Det blir da uholdbart med bibeltolkning som er frigjort fra konteksten til menigheten og åndelig ledelse.

I kjølvannet av modernismen har det vokst frem en «akademisk religion», der teologien skapes mer ved professorenes skrivebord enn i den pastorale virkeligheten. I stedet trengs det et nyttig spenningsforhold mellom kirkens liv og det teologiske verkstedet. Når man mister dette begge deler - og oppstår slik teologi som er fremmed for den kristne tro.

Vi forskere kan være så spesialiserte og fremtredende som vi vil i vår teoretiske boble, men forstår kanskje ikke hvordan problematiseringene våre påvirker det lille menneskets åndelige liv; i mitt eget tilfelle førte møtet med bibelkritikken nærmest til åndelig forlis.

Den vitenskapelige søken etter sannheten er imidlertid nødvendig – og her må «vekkelsesfolket» våkne: hvorfor skulle ikke vekkelsen ha de mest bibelske og skarpe teologene? Og man kan drive ærlig akademisk arbeid i eksegetikk uten å gå på akkord med verken tro eller vitenskap.

I dagens vitenskapelige klima avklarer de også sitt utgangspunkt og argumenterer for sin tolkning. Det gjør de feministist-teologene og homo-teologene – det er derfor vi kan gjøre det samme med troen vår som grunnlag.

På den annen side: å være akademiker betyr ikke å være «liberal». Frikirkee har hatt vanskelig for å håndtere de faglige spørsmålene, ofte tapte intellektuelle og kulturåpne mennesker, og for å kompensere kan det være lurt å være litt ekstra «moderne og åpen».

Min bakgrunn er annerledes, oppvokst blant teologer, kunstnere, intellektuelle og strevende prester. Det største problemet i dag innen frikirketeologi er ikke at man er helt liberal – liberal teologi er et eget trossystem.

Problemet er hybriden mellom bibelkritikk og en helt riktig tro på innholdet i Den apostoliske trosbekjennelse. For når man begynner å viske ut i den bibelske troen og spør om det er viktig å kunne stole på at Jesu Ord i Johannesevangeliet virkelig er Jesu egne ord og ekte.

Eller om Daniel eller Jesaja eller Efeserbrevet er skrevet av de nevnte forfatterne, så har du ingenting på beina og risikerer Bibelens troverdighet med spørsmålstegnene dine.

Ikke helt liberal. Men man kommer ikke utenom at standpunkter i historiske spørsmål som har dukket opp i diskusjonen om bibelsyn er født i et liberalt miljø. Vi kan være seriøse akademiske teologer uten liberale fortegn og det er gode vitenskapelige grunner til å forsvare både GT- og NT-bøkene som har vært oppe til debatt.

Den bibelske troen har nødvendigvis et historisk grunnlag. Og det handler ikke om zoologi eller botanikk, men om du kan stole på Jesu ord. Jesu og apostlenes holdning til Bibelen ble og forblir den kristne kirke.

Om skrifter som utgir seg for å være historie (f.eks. når Jesus snakker om Jonas og Nineves menn) så ikke ville bli erodert tilliten - derav den såkalte "Jona-debatten", som startet bibeldebatten i 2012. For kristen tro er falsifiserbar , svært avhengig av kildemateriale. Derfor må spørsmål om historisitet og autentisitet tas på alvor.

For hva koster evangelisk-light* Kristi kropp? Hvis du skal rygge en lastebil med henger i en havn, hvor nærme skal du kjøre til kaikanten? Litt nærmere? Nei, så langt fra kanten som mulig! Man må håndtere bibelske spørsmål med stor forsiktighet. Sånn sett liker jeg å være «konservativ», engelsk for «cautious» og mener at vi forskere kan være mye tregere med å ta i bruk ulike hypoteser.

For bibelsynet blir til syvende og sist et pastoralt spørsmål. Det påvirker Bibelpraksis: Hvorfor studere en Bibel jeg ikke kan stole på? Det påvirker forkynnelsen: Hvilket evangelium bør jeg forkynne? Hvilken veiledning kan jeg gi i datidens hete moralske spørsmål?

Det går ut over sjelesorgen: hvilket Ord gir jeg alenemoren som sliter med byrden til sønnen som har havnet i rus?

Når LHBTQI+-problematikken (som det heter i EFKs undersøkelse) nå diskuteres, handler det igjen om å prøve å bortforklare Skriftens klare budskap.

Veien videre i bibel- og ekteskapsspørsmålet må være å håndtere det med tanke på den lille mannen og hans evige ve og vel.

Alternativet er skremmende: en kristendom i verdens mest sekulariserte land (World Values ​​Survey 2020) hvor ledelsen bevisst sekulariserer seg selv. Men det er en vei frem og tilbake, den som fedrene gikk og ba med tårer over de slitte bibelbladene.

Slik bønn og tro blir alltid besvart av Herren.

Billedtekst: Bibelen min.

Fotnote:

* Et forsøk på å gå en mellomvei mellom klassisk bibeltro og bibelkritikk.

Sverige er et kristent land - og slik skal det forbli

Assisterende professor ved universitetet i Uppsala og president for Skandinavisk Teologisk Høgskole, Anders Gerdmar, har skrevet en artikkel hvor man forteller om kristne i Tanzania som ber for Sverige. Gerdmar har et svært viktig anliggende som også gjelder Norge. Jeg møter stadig og hører stadig om mennesker i de fjerneste avkroker som ber for Norge. Artikkelen som har stått på trykk i Världen i dag er gjengitt med velvillig tillatelse av Anders Gerdmar:

Den trettioåriga kvinnan i den lilla tanzaniska staden förra veckan berättade hur hon under ett bönemöte för Sverige gått så djupt in i bönen, att när hon efter lång tid öppnade ögonen var det tomt i kyrkan.

Under bönekonferensen i Tan­zania, som varade måndag till fredag, hade vi sjutton möten – flera av dem fyra timmar långa, det första klockan fem på morgonen. Av dessa ägnades 14 åt – Sverige!

Kvinnan är typisk för de hundratals bedjare som var samlade. Det var påtagligt att alla bad, inte bara några specialister eller pastorer.

Men varför dessa böner?

Ett skäl är att dessa troende känner en tacksamhetsskuld gentemot Sverige eftersom de är frukten av svensk mission. Missionspionjären Ingegerd Hedström ledde resan.

Ledare för den växande bönerörelsen, pastor Jackson Sangiza, beskriver Sverige: "Sverige var en fantastisk åker, med levande församlingar i varje stad och by, som skickade missionärer till Indien, Afrika, Sydamerika. De predikade Ordet, sjuka blev botade och det blev en stor skörd.”

"Men den åkern är förstörd", fortsätter pastor Sangiza.

Därför känner tanzanierna en djup nöd för vårt land och jag fick en tydligare bild på ”varifrån vi har fallit”. De ser ärligt talat klarare än vi, både hur läget är och vad det beror på.

När vi berättar för dem att varje dag dödas 104 barn i abort, blir de skräckslagna och ber under rop och tårar att Gud ska förlåta denna blodskuld.

När vi berättar om könsförvirringen som breder ut sig, om homosexualitet i kyrka och frikyrka, om ”andliga” ledare som lever i uppenbar synd, har de svårt att ta in det och ber emot förvirringen som drabbar barn och unga.

När vi berättar om behovet av andliga ledare som står upp för sanningen och för den andliga nivån, stiger ropen.

Men så kommer också profetiska tilltal: "Jag ska börja ett nytt arbete, något helt annorlunda i Sverige!”; ”Guds Ande ska falla igen; Herren ska göra något nytt, glöm det som har varit!"; "Den sådd svenska församlingar och missionärer sådde ska ni få skörda i Sverige; Herren kommer aldrig att glömma den sådden."

Den kanske mäktigaste bönen var för väckelse i Sverige, och då upplevde vi ett genombrott i bönen – plötsligt började hela kyrkan jubla!

Tänk att Herren mobiliserar hundratals bedjare drygt tusen mil härifrån och att de har en helt annan styrka i bönen än jag sett någon annanstans.

Bönen begär väckelsens Sverige tillbaka! I bönen bär de afrikanska syskonen fram Sverige till Jesus, såsom vännerna bar fram den lame mannen och firade ner honom genom taket. För de tror att Jesus kan: Sverige ska bli ett nytt Sverige och satan kan inte hindra våra böner, säger de.

Och vi behöver hjälp för att kunna stå emot de andemakter som vill ta över i vårt land. Könsförvirring, islamism, den dödens ande som fortsätter att döda ofödda.

Jag tror tanzaniernas böner är ett profetisktwake-up callför att säga: Svensk kristenhet, res er upp och ta ansvar i uthållig bön för Sverige! Men deras bön är bara tänkt som startmotorn i bilen, för att få i gång bönemullret från alla oss troende i landet. Att be varje dag, enskilt och tillsammans hemma, i församlingar och bönegrupper – och så se vårt land botas igen.

För Sverige är ett kristet land och ska så förbli.

Anders Gerdmar

Kan vi stole på Bibelen?

Jeg vil gjerne gjøre norske seere oppmerksomme på denne svært aktuelle undervisningen av Anders Gerdmar (bildet) om Bibelen som eneste autoritet for lære og liv. Kan vi stole på Bibelen, og hva med Bibelen og den kirkelige tradisjonen? Anders Gerdmar, er utdannet utdannet cand theol fra Lund Universitet og har doktorgrad fra og er dosent ved Uppsala universitet  og er i dag rektor for Skandinavisk teologisk høgskole. Han er en av de fremste talsmennene for evangelkal tro i Sverige og har de beste forutsetningene for å undervise i dette emnet. Dette er en serie med TV programmer, og vel verd å bruke tid på.

Jeg håper mange av bloggens lesere tar seg tid til å se dette! Må Herrens velsignelse hvile over dere når dere lytter til Gerdmars undervisning om Bibelen:

http://www.himlentv7.se/vod/player/48164/

Hvorfor jeg aldri valgte å konvertere til Rom, del 2

Her er andre og siste del av artikkelen til dr.theol Anders Gerdmar (bildet):

Bibelsyn
För all teologi är det avgörande vilka källor man har. Min övertygelse är att de apostoliska skrifterna som vi har i Gamla och Nya testamentet – Gamla testamentet är ju för apostlarna med självklarhet Guds Ord – är det enda rättesnöret, kánon, för den kristna kyrkan. Anden har lett Kristi kropp till att se och upptäcka saker i den gudomliga Uppenbarelse som bara finns i Skriften, men att varje sådan upptäckt måste prövas utifrån och vara i linje med Ordet. Anden har vakat över tillkomsten av dessa heliga Skrifter så att Guds Ord har bevarats i dem.

Just ifråga om bibelsynen uppstår de flesta problemen med både romersk katolska och alla andra kyrkors avvikelser från den apostoliska undervisningen. Även om man i Romersk-katolska kyrkans teologi verkligen säger att Bibeln är rättesnöret finns det många trossatser som bygger på svag eller obefintlig biblisk grund. Ibland bygger man också på Apokryferna, en skriftsamling som av Jesus, apostlarna och samtida judendom inte erkändes eller brukades som helig skrift. Bland dessa finns läran om skärselden, som saknar tydlig grund och en rad mariadogmer, se nedan.

En utbredd missuppfattning är att någon viss kyrka bestämde vad som skulle ingå i Bibelns kánon. Så är inte fallet. Den formades med början i apostolisk tid och den är uttryck för vad ”alla, alltid och överallt” igenkänner som Guds Ord. Detta skedde i olika grenar av den världsvida kyrkan, ja, av hela Kristi kropp.

För Romersk-katolska kyrkan betyder Traditionen mycket och har som uppgift att föra vidare apostlarnas undervisning. Lika sant som det är att Kristi kropp alltid måste göra just detta, lika viktigt är det dock att man tydligt ser skillnaden mellan Skriften och allt annat i Kristi kropp, så att Bibeln, som är apostlarnas distinkta och tydliga vittnesbörd, är grunden. Här blir gränsen alltför suddig, både i Romersk-katolsk och ortodox kristendom. Den katolska katekesen innehåller en mängd auktoritativa påståenden som inte är självklart grundade i Bibeln. Synen på Romersk-katolska kyrkans läroämbete har stor betydelse: ”’Uppdraget att tolka Guds ord, det skrivna och det traderade, har tillerkänts enbart kyrkans levande läroämbete, och detta utövar sin befogenhet i Jesu Kristi namn.’ Detta läroämbete innehas av kyrkans biskopar i gemenskap med Petri efterträdare, biskopen av Rom.” (Katolska Kyrkans katekes, 85). Även om man uttryckligen säger att detta läroämbete inte står över Guds Ord, finns i praktiken många läroutsagor som inte kan försvaras utifrån en klar och sund bibelutläggning.

Våra katolska karismatiska vänner ropar själva efter mer av bibelundervisning, beroende på att detta är en svag punkt i mycket av katolskt liv. En rejäl bibelväckelse skulle kunna ändra mycket på sikt i Romersk-katolska kyrkan!

Kyrkosyn

Kyrkosynen är avgörande och när Romersk-katolska kyrkan menar att man är ”Kristi enda kyrka” och att ”Endast genom Kristi katolska kyrka, som är den universella vägen till frälsning, kan man få del av nådemedlen i deras fullhet. Vi tror nämligen att Herren endast åt det apostoliska kollegiet, vilket Petrus förestår, har anförtrott alla det Nya förbundets gåvor, för att bilda en enda Kristi kropp här på jorden, i vilken alla de som på något sätt tillhör Guds folk, måste inlemmas till fullo” (Katolska kyrkans katekes, 816).
Just detta exklusivitetsanspråk tillhör naturligtvis de största stötestenarna i relationen mellan Romersk-katolska kyrkan och andra kyrkor, inklusive de ortodoxa.

Är Romersk-katolska kyrkan originalkyrkan? Nej, det är ur historisk synpunkt knappast en hållbar syn. Från Jerusalem gick evangeliet ut till jordens yttersta gräns och det skapades en mångfald av kyrkotraditioner, av vilka den latinska, västliga som dominerat den Romersk-katolska kyrkan är den största enskilda. Men dessförinnan hade kyrkan vuxit i många länder och det var först i Jerusalem, sedan i den bysantinska kyrkan som man först samlade den världsvida kyrkan. Tidigt uppstår två stora grenar och några mindre. Att den Romersk-katolska kyrkan skulle ha en större kontinuitet med ursprunget än någon annan kommer alltid att bestridas, inte minst av våra ortodoxa bröder.
Vad är då kyrkan? Den är Kristi kropp, fullheten av honom som uppfyller allt i alla (Ef 1:23), men den är inte begränsad till något specifikt samfund, samtidigt som den naturligtvis är en kropp. Det är inte så att det finns många kroppar, det finns en enda. I denna är varje människa som tror och är döpt infogad. Jag tror att Jesus ber för att de alla ska komma närmare varandra och för en verklig enhet, men det finns inget i Skriften som säger att detta sker i den Romersk-katolska kyrkan mer än någon annanstans.

 Man kan alltså tro på kyrkan som Kristi övernaturliga kropp, som fullheten av honom som uppfyller allt i alla, utan att acceptera den Romersk-katolska kyrkans anspråk på att vara enda kyrkan som har fullheten. Fullheten finns i kroppen därför att Kristus är kroppens huvud och för att den Helige Ande fyller den. Därför kan en människa få del av fullheten både i en liten baptistkyrka på Borneo, i en luthersk kyrka i Finland och i en katolsk kyrka på Filippinerna – eller hos en iranier som aldrig träffat en kristen innan Jesus uppenbarar sig! Detta är Guds geniala distributionsplan.

Samtidigt är det viktigt att veta att Romersk-katolska kyrkan erkänner att det finns kristna utanför henne. Kyrkan är ”förbunden med dem som är döpta och hedrade med det kristna namnet”, med dem ”som tror på Kristus och har mottagit ett rätt dop”.

Är det så att Romersk-katolska kyrkan har rötter i urkyrkan som ingen annan har? Nej, det kan man inte säga. Den urkristna rörelsen spreds tidigt till flera olika kontinenter och man kan inte säga att Romersk-katolska kyrkan har mer av denna kontinuitet än andra. Närmare står väl då t ex den syriska kyrkan. Vilka rötter har vi som kristna till den kyrka som Jesus grundade?

 Många:

• Evangeliet, som buret, men också oberoende av kyrkor och samfund, och ibland trots dem, går igenom tid och rum och skapar tro.
• Bibeln, de apostoliska skrifterna, som inte ägs av någon kyrka.
• Andens liv, som inte kontrolleras av någon yttre organisation.
• Den apostoliska tron, som de första kristna höll fast vid.
• Nattvarden, där Jesus kommer till oss.
• Den Andens gemenskap som bara Guds Ande kan skapa.

Vi, alla kristna, har dessa rötter och de kan ingen förneka. Sedan har saven förts vidare upp i kyrkans träd, som har många grenar. Därför får vi alla som är delaktiga i Kristi kropp del av livet! Men uppenbarelsen och livet i Kristus är inte beroende av en specifik kyrka som har hela fullheten. Fullheten kommer att komma när alla kristtrogna förenas till ett, genom det bidrag som varje led ger (Ef 4:16).

Splittringen i Kristi kropp är tragisk och Jesu bön om enhet måste ligga på allas våra hjärtan och det är riktigt att Romersk-katolska kyrkan har förmått förena många nya rörelser, medan Protestantismen har förökats genom delning. Den verkliga enheten kan bara komma genom att alla kommer på knä, att alla underordnar sig den apostoliska tro som finns i Bibeln och som omvittnas i de fornkyrkliga bekännelserna. Och att alla är villiga att lägga av sig sina specifika läror utvecklats i isolation från kroppen som helhet. Det gäller Romersk-katolska kyrkan som har över tusen år på nacken men också oss pingst-karismatiker.

Det finns alltså inte en specifik kyrka som kan göra anspråk på den fulla sanningen. Fullheten finns i Kristi kropp som omfattar alla Guds barn och den kommer att förverkligas först i en enad Kristi kropp.

Synen på Maria
 
För ett par år sedan satt jag i arbetsrummet hos en tysk katolsk exegetikprofessor och vi samtalade om våra gemensamma forskningsintressen kring teologi och antisemitism. Plötsligt och utan att veta ett dugg om vem jag var teologiskt eller kyrkligt säger han: ”Det är ju märkligt med katolska kyrkan som har plats för en mängd mariadogmer som inte öht har något stöd i Nya testamentet”. Jag kunde bara hålla med, men det visar att många katolska teologer brottas med en ryggsäck av dogmer som de vet saknar stöd i Skriften.

För ett av de stora konfliktområdena är ju synen på Maria. Innan jag går in på det som inte är tydligt bibliskt i synen på henne vill jag säga att protestantismen ofta har för lite uppskattat hennes roll, då hon som ung flicka egentligen accepterade en möjlig martyrdöd genom stening för äktenskapsbrott för att lyda Gud och bära hans Son till världen. Hon är i detta sitt svar en förebild för varje troende. Vi kan säga: Se jag är Herrens tjänarinna/tjänare, ske mig så som Gud har sagt!

Ändå har mariologin (läran om Maria) alltid varit ett av mina största problem, då den saknar grund i Skriften. Att hon som verklig jungfru är mor till Jesus, t o m att hon är ”gudaföderska” tillhör den kristna tron, eftersom alternativet var att Jesus inte betraktades som sann Gud och sann människa. Detta betyder dock inte utifrån Bibeln någon särställning av det slag som Romersk-katolska kyrkan lär i sin katekes. De mer avancerade av dessa håller inte måttet vid en sund bibeltolkning och om man praktiserar vad jag brukar kalla ”the full-stop principle”: att man inte utifrån Skriften ska dra slutsatser utöver Skriften, utan stoppa där Bibeln stoppar. Man kan inte utifrån Skriften säga att hon är vår mor bara för att hon är Jesu mor (Katekesen 963), eller att hon skulle vara fri från arvsynd, en dogm som stadfästes 1854, att Maria upptogs till himlen, vilket har gamla rötter, men stadfästes 1950, eller att hon har samverkat i frälsningen eller har ett frälsande uppdrag (Katekesen, 969–970), även om man menar att denna frälsning är ett utflöde av Kristi frälsningsverk. Dessa etablerade dogmer och en mångfald av andra i folkfromheten kring Maria saknar faktiskt en sund bibelförankring. Tvärtom visar flera ställen i Nya testamentet på motsatsen: Jesus visar flera gånger avståndstagande från sin mor, t ex när hon vill styra vid bröllopet i Kana: ”vad har du med mig att göra,” säger han med ett ganska rufft uttryck.

Kan man då be om Marias förbön? Det finns inget stöd i Bibeln för en sådan syn. Men kan man inte be dem som gått före oss in i härligheten om förbön likaväl som de som är på jorden? Det finns inget biblisk stöd för detta heller. Vad gäller bön har vi en underbar och tillräcklig väg till tronen genom Jesus Kristus och genom bönen i Jesu namn. Det var detta han talade om så tydligt i sitt ”testamente” i Joh 15–16. Där finns löften om bön och bönesvar. Dessa är tydliga och vi har långtifrån uttömt dess möjligheter.

Synen på påven
Ett annat samtal för någon månad sedan med en from katolsk professorskollega. Jag: Hur ser du på påvens primat (ledarställning)? Han: Jag är väldigt skeptisk till den historiska grunden för petrusämbetet i Rom.
Detta är en omdiskuterad fråga, inte bara i hela kristenheten, som ser den som en av de största stötestenarna, utan alltså också delvis bland romersk-katolska teologer.

Det finns flera problem med synen på påvens ämbete. Först och främst är det visserligen klart att Petrus fick nycklarna (Matt 16:19), men att därifrån säga att Petrus var i Rom och etablerade ett ämbete som är giltigt för alla tider är en lång väg. De stora kristna kyrkorna kan t o m tänka sig biskopen av Rom som en slags ordförande för alla världens biskopar, men vänder sig emot den sentida utvecklingen i synen på hans ämbete.[2] Det finns många missuppfattningar om detta. Det är inte så att vad påven än säger är bindande för alla kristna. Ändå finns det något som kallas påvens ofelbarhet och denna auktoritet har en påve vid några få tillfällen använt sig av. De katolska teologerna är oeniga om exakt vad den betyder. Man tror också att det är påven som är den ende som kan sammankalla ett nytt koncilium för hela Kristi kyrka.

En evangelisk syn är att det inte behövs några nya läror utan att det som finns i Skriften räcker. Många kristna kan tänka sig att om ett läroämbete verkligen skulle fungera skulle det behövas ett koncilium med en enad kyrka. Men Guds Ord och den grund som lades i den tidiga kyrkan i striderna kring treenigheten och kristologin, och som fastslogs fram till konciliet i Kalcedon år 451, tycker många räcker.

Avslutning
Jag skulle kunna skriva mycket mer även om det blev långt.
Sammanfattningsvis:

• Jag fortsätter be om enhet i hela Kristi kropp och tror att alla som bekänner Kristus som Herre är mina bröder och systrar
• De flesta kristna har det viktigaste gemensamt och det gäller också Romersk-katolska kyrkan
• Men det finns saker som skiljer och som man måste vara tydlig med.

Jag ber för alla som nu känner sig förvirrade och osäkra på vägen framåt. Men jag tror den är klar: att förkunna Guds Ord i den helige Andes kraft, att bygga levande församlingar där Gud är närvarande med sin Andes frukt och gåvor, inte i konflikt med andra kristna, men med en klar identitet i vilka vi själva är. För enhet är Jesu bön, ”för att världen ska tro att du har sänt mig” (Joh 17:21).

(1) Jag använder konsekvent uttrycket Romersk-katolska kyrkan då ordet katolsk även används av andra kyrkotraditioner och egentligen betyder universell och det som alla kristna alltid och överallt trott.

[2] Fastställdes av Första Vatikankonciliet (1870–1871).

Foto: Vårlden idag.

Hvorfor jeg aldri valgte å konvertere til Rom, del 1

Dr.theol Anders Gerdmar (bildet) er rektor for Livets Ord teologiske seminar, og assisterende professor i nytestamentlig eksegese ved Uppsala universitet.

Han har skrevet en svært interessant artikkel i forbindelse med Birgitta og Ulf Ekmans nært forestående konvertering til Den romersk-katolske kirke. Med velvillig tillatelse fra Anders Gerdmar, gjengis denne artikkelen på bloggen i dag. Den er såpass lang, at den gjengis i to deler. Neste del publiseres lørdag.

Att min pastor sedan snart 30 år konverterat till Romersk-katolska kyrkan har sänt en chockvåg över stora delar av kristenheten,[1] inte minst inom det egna nätverket med uppemot 250 000 medlemmar. Utan att kunna bedöma Ulf och Birgittas personliga väg – det kan jag inte, lika lite som andra kunde bedöma vår när vi bröt upp från Svenska kyrkan en gång – är det viktigt att förklara varför jag själv gång på gång ställts inför valet och valt att inte konvertera. Och att jag inte tror att det är vägen till enhet. Vägen till enhet är inte konversion utan konvergens – att alla böjer sig inåt, i det att vi underordnar oss varandra i lydnad för Jesus Kristus.

Min uppväxt i svensk högkyrklighet betydde att en del i bekantskapskretsen, ofta förtvivlade över Svenska kyrkans avfall, valde att konvertera. Jag och min fru sa: Antingen blir vi katoliker eller blir vi pingstvänner. Jag är glad att andens dop kom emellan och förde oss in i den karismatiska rörelsen och senare trosrörelsen. Men mina två älskade bröder, Lars och Staffan, valde Romersk-katolska kyrkan och vi ganska snart Livets Ord. För vår familj var naturligtvis att vi gick skilda vägar ett hårt slag, kanske allra mest att jag och Else-Marie döptes som troende. Glädjande nog hade vi ett mycket varmt och kärleksfullt hem som så småningom hämtade sig från chocken och relationerna är åter varma. Mitt sista minne av min far, prästen som gav mig kärleken till och tron på Guds Ord och dess absoluta auktoritet, är att han står i vänligt samspråk med Ulf Ekman vid min 40-årsfest för tjugo år sedan; pappa var vänligheten själv och ville säkert ta chansen att förstå den kontroversielle predikanten.

Konversion ingen väg
Varför har jag då aldrig valt konversionens väg, när både mina bröder och många nära vänner har gjort det?

Jag har under hela mitt vuxna liv grundläggande haft samma syn på dessa saker, även om jag under senare år mer än tidigare har sett vikten av enhet i Kristi kropp, då Jesus ber sin sista bön om just detta (Joh 17:21) och då jag verkligen har sett genuin tro och kärlek både i andra protestantiska kyrkor och bl a Romersk-katolska och Ortodoxa kyrkan. Inte minst är mötet med många katolska karismatiker härligt; de kan som få söka Gud och vara törstiga efter Andens liv.

Var och en som tror och bekänner Jesus Kristus som Herre är Guds barn, har samma far som jag, och är alltså min broder, oavsett kyrkotillhörighet. Den personen är född av Anden. Ingen är fullkomlig, men vi kan vara ofullkomliga i vår tro. Vi kan lite till mans samtidigt vara födda av Anden och teologiskt förvirrade. Men det finns en tro som en gång för alla meddelats åt de heliga, Judas brev 3. Den meddelades då – ordet på grekiska visar att meddelandet av den är avslutat – och vi står på den nu.

Låt mig också säga att jag inte älskar att ägna mig åt att peka ut var jag och mina kristna bröder skiljer oss åt, men det blir ibland nödvändigt då andra lika tydligt flyttar på sig. Som nu. Och då måste vi också vara tydliga.

Trons prioritetsordning

En hjälp när man tittar på olika kristna rörelser är att använda trons prioritetsordning, eller trons hierarki. När man gör en prioritetslista över vad som är mest centralt i kristen tro så ser man att vi är överens med de flesta kristna om de viktigaste sakerna, medan de som inte har frälsningsbetydelse kommer längre ner. Samtidigt som det finns skillnader får vi inte slänga ut barnet med badvattnet glömma allt vi har gemensamt med de flesta troende: vi tror på

• En Treenig Gud,
• Jesus som Herren och frälsaren,
• Guds Ord som källan till tron
• Den helige Ande och hans verk
• Ett liv i helighet
• Att människan är skapad till Guds avbild med ett oändligt värde
• Att Jesus ska komma tillbaka för att döma himlen och jorden

Listan kan göras mycket längre innan vi kommer till de frågor som skiljer.
Vi kan också enas om många etiska frågor med de gamla kyrkorna i öst och väst: livets början och slut, äktenskap och samlevnad. Den gemensamma tron sammanfattas i tron på hela Guds Ord och de fornkyrkliga bekännelserna som klargör den kristna tron gentemot villolärarna. Detta delar vi med de flesta kristna och är glada över det.

När jag börjat med att betona enheten i tron, måste jag ändå tydliggöra att det finns skillnader gentemot Romersk-katolska kyrkans tro och de är dessa jag nu ska sammanfatta i form av några huvudpunkter under fyra rubriker: bibelsyn, kyrkosyn, synen på Maria, synen på påven.

(fortsettes)

Mot et apostolisk bibelsyn

I Sverige pågår det for tiden en debatt om bibelsynet. Debatten er ikke ulik debatter som også også har pågått i Norge gjennom årene. Det har vært mange gode bidrag i debatten i vårt kjære naboland. En av dem som har skrevet er Anders Gerdmar (bildet), dosent i Nytestamentlig eksegese ved Uppsala Universitet og rektor for Livets Ords teologiske seminar. Hans bidrag synes er så interessant og samtidig gir en viktig avklaring i en læremessig uklar tid som vår, at jeg har valgt å oversette den til norsk. Gerdmar har selv gitt sin velvillige tillatelse til oversettelsen. Grunntanken i et apostolisk bibelsyn er i følge Anders Gerdmar at læren er ryggraden, og forsamlingen er tolkningsmiljøet.

Ønsker noen å bruke denne oversettelsen i noen sammenheng, må tillatelse til det innhentes av Gerdmar eller oversetteren:

"Ettersom forsamlingen, kirken, bygger på apostlenes og profetenes grunnvoll (Ef 2,22), er deres bibelsyn og bibelbruk normerende for Kristi kropp. For å komme videre i spørsmålet om bibelsynet må vi tilbake til røttene og jeg skal løfte frem noen sider som vi kan se i den tidlige kirkens praksis:

Bokstavtro i kombinasjon med Åndens kreativitet
Disse tilsynelatende motstridende tingene finnes hos Jesus og apostlene. Jesus sier: 'Ikke den minste hake skal forgå' (Matt 5,18), og mener da de små strekene eller hakene som deler de hebraiske bokstavene fra hverandre. Men samtidig har Han friheten til å gi ny, ikke liberal, men radikal tolkning av for eksempel det femte budet. Allerede det at du sier 'din ugudelige narr' til din bror, gjør at du skal dømmes til 'helvetes ild' (Matt 5,22) Apostlene gjør seg nytte av en slik rabbinsk tolkning som kombinerer bokstavtro med den hellige kreativitet som Ånden gir. Hver bokstav er innåndet av Gud. Dette er noe annet enn den tørre rasjonalismen som kom med Opplysningstiden og som også kan prege evangelikalt bibelsyn.

Det gamle testamente er grunnvollen
Jesus og apostlene kjente ikke til noen annen Bibel enn den hebraiske. Det var ut i fra denne Bibelen at man så alt: skapelsen, befrielsen fra Egypt, offerblodet; i den fant man Salmeboken, livsreglene og løftene. Jesus kroppsliggjør alle de store rollene i Det gamle testamente: Den andre Adam, Abrahams sæd, Davids sønn, en ny Moses, Profeten, Den lidende tjeneren. Og for Jesus og apostlene er beretningen om syndefallet virkelighet, slik det også er det med beretningene om utgangen fra Egypt. Daniel selv forteller om 'ødeleggelsens styggedom' og Nivives menn er virkelige. Hvert forsøk på å eliminere eller mytologisere disse jødisk-kristne basisberetningene er alvorlige angrep på og river ned grunnlaget for den kristne troen.

Jesu verdensbilde
Jesus og apostlenes verdensbilde er annerledes enn vårt sekulariserte. Himmel og et brennende Gehenna er selvsagte, engler og demoner griper inn i hverdagslivet. Tiden er kort og slutten kommer med et brak. Gud gjør under, både når Han helbreder og når Han går på vannet. Offer er sentralt i omgangen med Gud. Dette verdensbilde er en del av apostolisk kristendom, selv om moderne teologi betrakter den som mytologisk. Men uten den blir kristen tro uforståelig.

Læren er Skriftens grunnlag
'De holdt hele tiden urokkelig fast ved apostlenes lære' (Apg 2,42) Læren, embryet til våre trosbekjennelser, gikk hånd i hånd med Skriften, og er til og med før Skiften. Derfor kan man aldri spille ut Bibelen mot den sunne lære men må se på den som to søyler som bærer evangeliet gjennom historien.

Kristi kropp som tolkningsmiljø
Bibelen ble gitt til Kristi kropp, og i Kristi kropp og i dens teologiske verksted, en jødisk-kristen bet-midrarash, ble apostlenes undervisning formet. Forsamlingen er derfor bibeltolkningens primære miljø, ikke sekulær akademia, selv om også den kan berike forståelsen. Men for å forstå Skriften må man lytte til Kroppen, der Jesus Kristus er hodet.

Levende tradisjon
En arv fra det jødiske miljøet er at apostlene tar imot og formilder læretradisjon. Dette er evangelienes første fase. Slik gjør Paulus i 1.Kor 15,3 og overleveringen beskriver med eksakt de termer som anvendes i Jødedommen. De følgende generasjonene av apostlenes etterfølgere garanterte at læren ble uforfalsket  - Johannes var disippel til Jesus, Polykarp til Johannes, Irenaeus til Polykarp. Bibelen har alltid det siste ordet, men det finnes en levende tolkningstradisjon, det være seg en pinsekarismatisk eller syrisk-ortodoks.

Seks elementer
Disse seks elementene tror jeg er nødvendige i et apostolisk bibelsyn, som aldri kan frikobles fra kirkesynet og den kristne bekjennelsen. Ellers blir enhver sin egen pave og bibeltolkningen enten noen professorers privilegium eller åpner for en total individualisme. I stedet trengs ydmykhet innenfor Bibelens bokstav i kombinasjon med tekstens dybdedimensjon. Vi må fastholde Det gamle testamentes pålitelighet og et apostolisk verdensbilde. Læren som ryggrad og forsamlingen som tolkningsmiljø. Og så den vidunderlige Hellige Ånd som våker over hele prosessen, fra forfatterens intensjon til å berette og skrive ned Herrens tiltale gjennom den tekst som vi leser i kirken.

Når vi taler om Bibelsyn trenger vi å begynne her, i den holdning som Jesus formidlet til apostlene men også utvide den fra den agenda som rasjonalismen har satt. Det var et apostolisk syn på Bibelen som fungerte når forsamlingen ble født og det er det som kommer til å fungere til Jesus kommer tilbake.

Veien fremover går ikke bakover - men til en ny fylde

Med tillatelse fra artikkelforfatteren gjengir jeg her den særdeles interessante og aktuelle artikkelen til Anders Gerdmar (bildet), docent i Nya testamentets exegetik ved Uppsala universitet og ansvarlig for teologistudiet ved Livets ords teologiska seminarium. Denne artikkelen burde leses av alle nordmenn som er interessert i hva som skjer i dagens kirke, og hvor veien går herfra:

Vägen framåt går nog inte tillbaka till de punkter i historien där kyrkorna skildes från varandra - utan till en ny fullhet. Det skriver Anders Gerdmar i debatten om frikyrkligheten.

Grundläggande för kristet liv är mötet med det heliga. Det som förvandlar Petrus, Paulus, Maria från Magdala och Tomas. Att en man säger "Följ mig!" och att sådana entreprenörer som Petrus och Andreas lyder är makalöst. Den Helige intervenerar och förvandlar.

Det är detta som är essensen i det vi ofta kallar väckelse, ett personligt möte med Jesus Kristus. Och det är essensen inte bara i frikyrklig väckelsetradition utan i den heliga historien. Martyrernas i tidig kristendom, Franciskus möte med Herren, Luthers, Wesleys eller Finneys är samma sak.

Men mötet med det heliga har i bred kristen tradition blivit mötet med Jesus i nattvarden. En grupp katolska studenter som var samlade till retreat 1967, för jämnt 45 år sedan, blev början till den karismatiska rörelse som i dag har flera hundra miljoner anhängare. Andens dop drabbade dem medan de sökte Gud för en djupare omvändelse, inom de former för tillbedjan som fanns i deras tradition.

Kanske är det förlusten av mötet med det heliga i nattvarden, men också annan övernaturlig gudsnärvaro som i dag skapar en andlig svält. Varje väckelse är en frukt av sin tid och dess syn på sakramenten likaså. De svenska frikyrkliga väckelserna hade inte sällan en polemisk sida och ville frigöra sig från den ofta förhatliga så kallade Statskyrkan.

Men samtidigt som man tog ställning mot saker som var obibliska och kanske i alla fall verkade livlösa kastade man också ut många barn med badvattnet. Ofta tyckte man att det kyrkliga dogmat var för tungt och ville bara läsa Bibeln som det står - vilket varken är lätt eller med nödvändighet leder rätt.

Nattvardsseden var ofta allt annat än levande och i stället för dessa gudstjänster blev nattvarden ofta hänvisad till några få tillfällen på året. Det en gång heliga uppfattades som det stela, och väckelsefolket betackade sig för sådant. Dess förvaltare prästen hade blivit kollega med länsman och båda var ute efter att se till så ingen bedrev otillåten religiös verksamhet. Kyrkans ordning med präster och biskopar hänfördes alltså till historiens skräphög. Så gick de historiska kyrkorna och frikyrkorna var och en vidare på sina vägar, odlade sina starka sidor, men underbetonade andra saker, med bristfenomen som följd.

Men när Jesus sa: "Jag ska bygga min församling" så lade han samtidigt in sitt apostoliska DNA i kroppen! Jesus predikade ett starkt omvändelsebudskap och kallades "den som döper i helige Ande och eld", han och den tidiga församlingen gick till templet för att delta i lovsången och tempelkulten, men tog också hand om sina änkor. Men strax före Jesus eget Getsemane instiftar han Mötesplatsen, nattvarden - det är också då han ber att de alla inte ska var och en åt sitt eget håll utan vara ett. Vid denna helt ritualenliga judiska måltid säger Jesus plötsligt: Detta bröd är min kropp! Detta vin är det nya förbundet i mitt blod! Märkligt hur central nattvarden blev i skärningspunkten mellan liv och död, strax innan Jesus utgöt det blod som han sa skulle vara närvarande i vinet!

Just därför blir kristendom utan ett starkt sakramentalt liv - och Andens liv, som han också talar om i sitt testamente - blodfattig. Men nattvarden är ett sådant möte, alltid tillgängligt för en hungrig troende. Som en småbarnsmamma sa på tal om att hon kommer till vår nattvardsgudstjänst varje tisdagsmorgon i församlingen Livets ord: När allting snurrar och det är svårt att stilla sig behöver jag bara öppna munnen och ta emot!

Kristendomens framtid i Sverige handlar om hur mötet med den Helige kan ske. Det är alltid attraktivt. För mig själv har vägen gått från kyrka med rikt sakramentalt liv till frikyrka och härlig karismatik - men också en slags fasta från till exempel nattvardslivet - och sedan till ett spännande "både och", något som till mångas förvåning sker inom Livets ord. Också i Oasrörelsen ser man en sådan underbar kombination och väckelse, bikt, lovsång och gudstjänstens glädje och helighet.

Vägen framåt går nog inte tillbaka till de punkter i historien där vi skildes från varandra utan till en ny fullhet som vi kan upptäcka tillsammans med alla de heliga. Det handlar inte om kyrka eller frikyrka, utan om en Kristi kropp som är uppfylld av hela Guds fullhet. Där kan de specialiteter vi var och en på sitt håll har utvecklat bli bidrag till hela kroppen. Vi behöver inte leva i ett "antingen eller" utan upptäcka hela det apostoliska DNA som en gång för alla lades ner i församlingen. Det är bara den fullheten som trovärdigt kan visa världen till Den Helige själv.