Muslimer fra Libya vender seg til kristendommen til tross for forfølgelse

Libya (MNN) — Over hele Midtøsten og Nord-Afrika vender folk seg bort fra islam og følger den oppstandne Jesus.

Libya

Men i Libya møter nye troende ofte fiendtlighet både fra myndigheter og fra deres familier. Hvorfor skulle de risikere forfølgelse for å følge Jesus?

Sammy jobber i en tjeneste som opererer utenfor Europa, men involverer libyere som når andre libyere. Han sier hele oppfatningen av islam er i endring, spesielt blant unge.

Han gir to hovedgrunner. «Den første involverer ekstreme islamske bevegelser, som ISIS eller al-Qaida. De fleste muslimer misliker virkelig disse bevegelsene, og de ser på det som en korrupsjon av islam.»

"For det andre forteller den eldre generasjonen historier om kvinner, om familie, om hvordan de skal leve, som er fullstendig frakoblet den moderne virkeligheten som unge mennesker vokser opp i."

Faktisk identifiserer mange libyere seg nå som ikke-troende. Sammy sier at det er det første skrittet for noen mennesker. De vet at de ikke er muslimer, men de vil likevel lære om hvem Gud er. "Vi bruker ofte tre til fem år på å samhandle, snakke og dele, og lytte til det samme individet før de når et stadium av å forstå at Kristus faktisk døde for dem."

Hvordan be

Be Gud om å styrke og gi den libyske kirken vekst. Be også om at libyske kristne vil oppmuntre hverandre når de møter disse mange utfordringene.

Libya fungerte en gang som et knutepunkt for den eldste kristendommen. Siden den muslimske erobringen har de troende vært få og spredt. Sammy sier: "Tenk på gleden ved å jobbe i Libya på dette tidspunktet. For første gang på 1200 år er det en liten begynnelse av en ny libysk kirke. Det er så spennende."

Bildet viser biler parkert foran en moske i Tripoli, Libya. (Foto med tillatelse av Hakeem.gadi, Public domain, via Wikimedia Commons)

- Mission News Network/Norsk oversettelse: Bjørn Olav Hansen (c)

80 tidligere muslimer døpt på bekjennelsen av sin tro i Tyskland i ett og samme møte

Guds rike går fram! 80 afghanske og iranske flyktninger ble døpt på bekjennelsen av sin tro på Jesus som sin Frelser og Herre i Hamburg i Tyskland i forrige uke i et og samme møte (bildet). Det er Mohabat News som melder dette.

Det var pastor Albert Babajan som sto for massedåpen.

En av de døpte forteller: "Hele livet har jeg lett fred og lykke, men det fant jeg ikke i Islam. Nå har jeg funnet det," sier Shima og legger til: "For meg er dette lykke."

En annen av de døpte, Shomaz, sier: "Som muslim levde jeg alltid med frykt. Frykt for Gud, frykt for synd, frykt for straff. Jeg har funnet Kristus Guds kjærlighet."

Den store dåpshøytideligheten ble utført i byparken i Hamburg og må ha vært litt av en samling. Om det var jubel i Hamburg, så det ha vært stor fest i himmelen!

Tidligere svensk pinsepastor blir katolikk

Den tidligere svenske pinsepastoren, Mikael Karlendal (bildet), har offentliggjort at han er i ferd med å bli tatt opp som medlem av Den romersk-katolske kirke.

Han var pastor for pinsekirken i Ängelholm i seks år, før han endret dåpssyn og ble pastor i Evangeliska Fosterlandsstiftelsen i Karlshavn i drøyt ett år. Nå går veien videre til Rom. Han følger dermed i sporene til Ulf Ekman.

På sin blogg beskriver han prosessen frem til denne avgjørelsen som 'kompleks'. Blant annet kritiserer Karlendal den frikirkelige kongregasjonalismen og mangelen på en felles lære.

Karlendal skriver blant annet:

”Kyrkan är inte tänkt att bestå av en lös gemenskap av autonoma församlingar eller husgrupper. Kyrkan i världen är en och ska se ut som att den är en och dess enhet symboliseras och uttrycks särskilt i och genom petrusämbetet/påveämbetet… det inte är upp till varje enskild församling att själva välja hur just de vill göra.” 

Omvendt muslim holdes fremdeles fengslet til tross for at han har sonet ferdig

Selv om Mohamed Hegazy (bildet) har sonet ferdig sin fengselsstraff, nekter egyptiske myndigheter å sette ham fri! Den eneste årsaken: han var muslim, men ble en kristen 16 år gammel. Siden har egyptiske myndigheter og muslimer trakassert ham, og forfulgt ham.

Mohamed Hegazy er den første egypter som i full offentlighet har forsøkt å endre sitt ID-kort, hvor han ønsket at det skulle stå 'kristen' i stedet for 'muslim' på rubrikken for 'religion'. Han gjorde dette for sine eventuelle fremtidige barns rettigheter.

Nå har han sittet fengslet for svært uklare årsaker under svært tøffe forhold, og har egentlig sonet ferdig. Men likevel settes han ikke fri.

Hele sitt voksne liv har denne mannen vært utsatt for forfølgelse, han har måttet holde seg skjult, eller har tilbragt tid i fengsel - og kan sikkert vente seg mer av det samme fremover. Nå er han blitt holdt i fengsel siden 2.desember 2013.

Det var i august 2009 at Hegazy - hans kristne navn er Boulous (Paulus), søkte myndighetene om å få endret sitt ID-kort. Da begynte problemene for alvor for denne kristne mannen.

La oss huske ham i våre forbønner. Hvor mange av oss ville tålt å bli behandlet på en slik måte?

Når saksbehandlerne i UNE vet bedre enn biskop Pettersen hvem som er kristen

Jeg hadde ikke tenkt å nevne mulla Krekar med et ord på denne bloggen. Det skrives side opp og side ned om denne mannen som Norge ikke kan sende tilbake til Irak, fordi irakiske myndigheter ikke kan forsikre norske myndigheter om at hans liv kan være i fare.

Men de samme myndighetene - som er opptatt av å ivareta Krekars menneskerettigheter - har ingen som helst problemer med å sende en kristen konvertitt tilbake til Afghanistan.

Det hjalp ikke om biskop Erling Pettersen gikk god for mannens omvendelsehistorie. UNE vet bedre enn biskopen om hvem som kan kalles en kristen! Man kan saktens undres over hva slags teologisk kompetanse saksbehandlerne i UNE sitter inne med, når det de vet bedre enn en som er betrodd en tjeneste som biskop.

Med rette kaller biskop Pettersen dette 'en skandaløs avgjørelse'.

Men hva hjelper det at biskop Pettersen er rystet. Når dette skrives sitter afghaneren på fly til Kabul. Mens Krekar er sikret trosfrihet betalt av den norske stat, sendes konvertitten Reza tilbake til et land som fengsler og henretter kristne.

Årsak: norske myndigheter tror ikke på Reza. Han er i dere øyne ingen sann kristen. Da spiller det ingen rolle om afghanske myndigheter mener han er det, og vil måtte stå til rette for det når han lander i Kabul. I deres øyne er han en forræder.

Krekar derimot kan ikke sendes tilbake. Hans liv er i fare. Men altså ikke Rezas liv.

Jeg er like rystet som biskop Pettersen, om sammen med mange andre har gjort en formidabel innsats for å overbevise norske myndigheter om at Rezas liv er i fare. Det skal de ha stor takk for.

Men hva hjelper det. Saksbehandlerne i UNE vet best. De sitter med den teologiske kompetansen. I deres øyne er kanskje ikke jeg heller en kristen.

La oss huske Reza - og saksbehandlerne i UNE i våre forbønner.

Når muslimer som har kommet til tro på Jesus - mister troen

En reportasje i gårsdagens Dagen gjorde et så sterkt inntrykk på meg, at den satte seg i kroppen min.

Redaktør Kari Fure skrev om konvertitter som presses tilbake til Islam - og det er ikke en liten gruppe vi snakker om.

Ziya Meral - tyrkisk-britisk teolog, Midt-Østen ekspert og forsker ved Cambridge opererer med så høye tall som 80 prosent!

Det er oppsiktsvekkende høye tall. Men like oppsiktsvekkende er opplysningene om at flere av de som arbeider blant muslimer, og snakker høyt om hvor mange muslimer som vinnes for Jesus gjennom deres kampanjer, svikter når det gjelder.

Ziya Meral mener de svikter i oppfølgingen. Resultatet er at mange muslimer som er kommet til tro på Jesus, blir sviktet. Meral forklarer det store frafallet blant konvertitter føler seg rotløse, hjemløse og alene.

Jeg kjenner at dette berører meg djupt.

For hva gjøres med dette. Disse menneskene oppgir alt for å følge Jesus, og det koster dem alt - og så svikter vi når det gjelder!

Det andre som gjør inntrykk på meg i denne reportasjen er det Ziya Meral sier om de problemene som er så unødvendige! De som handler om kristen kleskode og kristen kultur. Ikke nok med at de skal omvende seg til Kristus - men de blir også påtvunget en vestlig kristen livsstil.

Dette må vi ta på ramme alvor. Disse problemstillingene må opp og frem i lyset. Det gjelder livene og evigheten til tusenvis av mennesker! Ja, vi snakker om liv og død - her i tiden, og evigheten! Intet mindre!

Om du ikke har lest denne viktige reportasjen, ta deg tid til det. Du finner den her:

http://www.dagen.no/2014/03/17/kristenliv/misjon/kristen/muslimsk/221155

Hvorfor jeg aldri valgte å konvertere til Rom, del 2

Her er andre og siste del av artikkelen til dr.theol Anders Gerdmar (bildet):

Bibelsyn
För all teologi är det avgörande vilka källor man har. Min övertygelse är att de apostoliska skrifterna som vi har i Gamla och Nya testamentet – Gamla testamentet är ju för apostlarna med självklarhet Guds Ord – är det enda rättesnöret, kánon, för den kristna kyrkan. Anden har lett Kristi kropp till att se och upptäcka saker i den gudomliga Uppenbarelse som bara finns i Skriften, men att varje sådan upptäckt måste prövas utifrån och vara i linje med Ordet. Anden har vakat över tillkomsten av dessa heliga Skrifter så att Guds Ord har bevarats i dem.

Just ifråga om bibelsynen uppstår de flesta problemen med både romersk katolska och alla andra kyrkors avvikelser från den apostoliska undervisningen. Även om man i Romersk-katolska kyrkans teologi verkligen säger att Bibeln är rättesnöret finns det många trossatser som bygger på svag eller obefintlig biblisk grund. Ibland bygger man också på Apokryferna, en skriftsamling som av Jesus, apostlarna och samtida judendom inte erkändes eller brukades som helig skrift. Bland dessa finns läran om skärselden, som saknar tydlig grund och en rad mariadogmer, se nedan.

En utbredd missuppfattning är att någon viss kyrka bestämde vad som skulle ingå i Bibelns kánon. Så är inte fallet. Den formades med början i apostolisk tid och den är uttryck för vad ”alla, alltid och överallt” igenkänner som Guds Ord. Detta skedde i olika grenar av den världsvida kyrkan, ja, av hela Kristi kropp.

För Romersk-katolska kyrkan betyder Traditionen mycket och har som uppgift att föra vidare apostlarnas undervisning. Lika sant som det är att Kristi kropp alltid måste göra just detta, lika viktigt är det dock att man tydligt ser skillnaden mellan Skriften och allt annat i Kristi kropp, så att Bibeln, som är apostlarnas distinkta och tydliga vittnesbörd, är grunden. Här blir gränsen alltför suddig, både i Romersk-katolsk och ortodox kristendom. Den katolska katekesen innehåller en mängd auktoritativa påståenden som inte är självklart grundade i Bibeln. Synen på Romersk-katolska kyrkans läroämbete har stor betydelse: ”’Uppdraget att tolka Guds ord, det skrivna och det traderade, har tillerkänts enbart kyrkans levande läroämbete, och detta utövar sin befogenhet i Jesu Kristi namn.’ Detta läroämbete innehas av kyrkans biskopar i gemenskap med Petri efterträdare, biskopen av Rom.” (Katolska Kyrkans katekes, 85). Även om man uttryckligen säger att detta läroämbete inte står över Guds Ord, finns i praktiken många läroutsagor som inte kan försvaras utifrån en klar och sund bibelutläggning.

Våra katolska karismatiska vänner ropar själva efter mer av bibelundervisning, beroende på att detta är en svag punkt i mycket av katolskt liv. En rejäl bibelväckelse skulle kunna ändra mycket på sikt i Romersk-katolska kyrkan!

Kyrkosyn

Kyrkosynen är avgörande och när Romersk-katolska kyrkan menar att man är ”Kristi enda kyrka” och att ”Endast genom Kristi katolska kyrka, som är den universella vägen till frälsning, kan man få del av nådemedlen i deras fullhet. Vi tror nämligen att Herren endast åt det apostoliska kollegiet, vilket Petrus förestår, har anförtrott alla det Nya förbundets gåvor, för att bilda en enda Kristi kropp här på jorden, i vilken alla de som på något sätt tillhör Guds folk, måste inlemmas till fullo” (Katolska kyrkans katekes, 816).
Just detta exklusivitetsanspråk tillhör naturligtvis de största stötestenarna i relationen mellan Romersk-katolska kyrkan och andra kyrkor, inklusive de ortodoxa.

Är Romersk-katolska kyrkan originalkyrkan? Nej, det är ur historisk synpunkt knappast en hållbar syn. Från Jerusalem gick evangeliet ut till jordens yttersta gräns och det skapades en mångfald av kyrkotraditioner, av vilka den latinska, västliga som dominerat den Romersk-katolska kyrkan är den största enskilda. Men dessförinnan hade kyrkan vuxit i många länder och det var först i Jerusalem, sedan i den bysantinska kyrkan som man först samlade den världsvida kyrkan. Tidigt uppstår två stora grenar och några mindre. Att den Romersk-katolska kyrkan skulle ha en större kontinuitet med ursprunget än någon annan kommer alltid att bestridas, inte minst av våra ortodoxa bröder.
Vad är då kyrkan? Den är Kristi kropp, fullheten av honom som uppfyller allt i alla (Ef 1:23), men den är inte begränsad till något specifikt samfund, samtidigt som den naturligtvis är en kropp. Det är inte så att det finns många kroppar, det finns en enda. I denna är varje människa som tror och är döpt infogad. Jag tror att Jesus ber för att de alla ska komma närmare varandra och för en verklig enhet, men det finns inget i Skriften som säger att detta sker i den Romersk-katolska kyrkan mer än någon annanstans.

 Man kan alltså tro på kyrkan som Kristi övernaturliga kropp, som fullheten av honom som uppfyller allt i alla, utan att acceptera den Romersk-katolska kyrkans anspråk på att vara enda kyrkan som har fullheten. Fullheten finns i kroppen därför att Kristus är kroppens huvud och för att den Helige Ande fyller den. Därför kan en människa få del av fullheten både i en liten baptistkyrka på Borneo, i en luthersk kyrka i Finland och i en katolsk kyrka på Filippinerna – eller hos en iranier som aldrig träffat en kristen innan Jesus uppenbarar sig! Detta är Guds geniala distributionsplan.

Samtidigt är det viktigt att veta att Romersk-katolska kyrkan erkänner att det finns kristna utanför henne. Kyrkan är ”förbunden med dem som är döpta och hedrade med det kristna namnet”, med dem ”som tror på Kristus och har mottagit ett rätt dop”.

Är det så att Romersk-katolska kyrkan har rötter i urkyrkan som ingen annan har? Nej, det kan man inte säga. Den urkristna rörelsen spreds tidigt till flera olika kontinenter och man kan inte säga att Romersk-katolska kyrkan har mer av denna kontinuitet än andra. Närmare står väl då t ex den syriska kyrkan. Vilka rötter har vi som kristna till den kyrka som Jesus grundade?

 Många:

• Evangeliet, som buret, men också oberoende av kyrkor och samfund, och ibland trots dem, går igenom tid och rum och skapar tro.
• Bibeln, de apostoliska skrifterna, som inte ägs av någon kyrka.
• Andens liv, som inte kontrolleras av någon yttre organisation.
• Den apostoliska tron, som de första kristna höll fast vid.
• Nattvarden, där Jesus kommer till oss.
• Den Andens gemenskap som bara Guds Ande kan skapa.

Vi, alla kristna, har dessa rötter och de kan ingen förneka. Sedan har saven förts vidare upp i kyrkans träd, som har många grenar. Därför får vi alla som är delaktiga i Kristi kropp del av livet! Men uppenbarelsen och livet i Kristus är inte beroende av en specifik kyrka som har hela fullheten. Fullheten kommer att komma när alla kristtrogna förenas till ett, genom det bidrag som varje led ger (Ef 4:16).

Splittringen i Kristi kropp är tragisk och Jesu bön om enhet måste ligga på allas våra hjärtan och det är riktigt att Romersk-katolska kyrkan har förmått förena många nya rörelser, medan Protestantismen har förökats genom delning. Den verkliga enheten kan bara komma genom att alla kommer på knä, att alla underordnar sig den apostoliska tro som finns i Bibeln och som omvittnas i de fornkyrkliga bekännelserna. Och att alla är villiga att lägga av sig sina specifika läror utvecklats i isolation från kroppen som helhet. Det gäller Romersk-katolska kyrkan som har över tusen år på nacken men också oss pingst-karismatiker.

Det finns alltså inte en specifik kyrka som kan göra anspråk på den fulla sanningen. Fullheten finns i Kristi kropp som omfattar alla Guds barn och den kommer att förverkligas först i en enad Kristi kropp.

Synen på Maria
 
För ett par år sedan satt jag i arbetsrummet hos en tysk katolsk exegetikprofessor och vi samtalade om våra gemensamma forskningsintressen kring teologi och antisemitism. Plötsligt och utan att veta ett dugg om vem jag var teologiskt eller kyrkligt säger han: ”Det är ju märkligt med katolska kyrkan som har plats för en mängd mariadogmer som inte öht har något stöd i Nya testamentet”. Jag kunde bara hålla med, men det visar att många katolska teologer brottas med en ryggsäck av dogmer som de vet saknar stöd i Skriften.

För ett av de stora konfliktområdena är ju synen på Maria. Innan jag går in på det som inte är tydligt bibliskt i synen på henne vill jag säga att protestantismen ofta har för lite uppskattat hennes roll, då hon som ung flicka egentligen accepterade en möjlig martyrdöd genom stening för äktenskapsbrott för att lyda Gud och bära hans Son till världen. Hon är i detta sitt svar en förebild för varje troende. Vi kan säga: Se jag är Herrens tjänarinna/tjänare, ske mig så som Gud har sagt!

Ändå har mariologin (läran om Maria) alltid varit ett av mina största problem, då den saknar grund i Skriften. Att hon som verklig jungfru är mor till Jesus, t o m att hon är ”gudaföderska” tillhör den kristna tron, eftersom alternativet var att Jesus inte betraktades som sann Gud och sann människa. Detta betyder dock inte utifrån Bibeln någon särställning av det slag som Romersk-katolska kyrkan lär i sin katekes. De mer avancerade av dessa håller inte måttet vid en sund bibeltolkning och om man praktiserar vad jag brukar kalla ”the full-stop principle”: att man inte utifrån Skriften ska dra slutsatser utöver Skriften, utan stoppa där Bibeln stoppar. Man kan inte utifrån Skriften säga att hon är vår mor bara för att hon är Jesu mor (Katekesen 963), eller att hon skulle vara fri från arvsynd, en dogm som stadfästes 1854, att Maria upptogs till himlen, vilket har gamla rötter, men stadfästes 1950, eller att hon har samverkat i frälsningen eller har ett frälsande uppdrag (Katekesen, 969–970), även om man menar att denna frälsning är ett utflöde av Kristi frälsningsverk. Dessa etablerade dogmer och en mångfald av andra i folkfromheten kring Maria saknar faktiskt en sund bibelförankring. Tvärtom visar flera ställen i Nya testamentet på motsatsen: Jesus visar flera gånger avståndstagande från sin mor, t ex när hon vill styra vid bröllopet i Kana: ”vad har du med mig att göra,” säger han med ett ganska rufft uttryck.

Kan man då be om Marias förbön? Det finns inget stöd i Bibeln för en sådan syn. Men kan man inte be dem som gått före oss in i härligheten om förbön likaväl som de som är på jorden? Det finns inget biblisk stöd för detta heller. Vad gäller bön har vi en underbar och tillräcklig väg till tronen genom Jesus Kristus och genom bönen i Jesu namn. Det var detta han talade om så tydligt i sitt ”testamente” i Joh 15–16. Där finns löften om bön och bönesvar. Dessa är tydliga och vi har långtifrån uttömt dess möjligheter.

Synen på påven
Ett annat samtal för någon månad sedan med en from katolsk professorskollega. Jag: Hur ser du på påvens primat (ledarställning)? Han: Jag är väldigt skeptisk till den historiska grunden för petrusämbetet i Rom.
Detta är en omdiskuterad fråga, inte bara i hela kristenheten, som ser den som en av de största stötestenarna, utan alltså också delvis bland romersk-katolska teologer.

Det finns flera problem med synen på påvens ämbete. Först och främst är det visserligen klart att Petrus fick nycklarna (Matt 16:19), men att därifrån säga att Petrus var i Rom och etablerade ett ämbete som är giltigt för alla tider är en lång väg. De stora kristna kyrkorna kan t o m tänka sig biskopen av Rom som en slags ordförande för alla världens biskopar, men vänder sig emot den sentida utvecklingen i synen på hans ämbete.[2] Det finns många missuppfattningar om detta. Det är inte så att vad påven än säger är bindande för alla kristna. Ändå finns det något som kallas påvens ofelbarhet och denna auktoritet har en påve vid några få tillfällen använt sig av. De katolska teologerna är oeniga om exakt vad den betyder. Man tror också att det är påven som är den ende som kan sammankalla ett nytt koncilium för hela Kristi kyrka.

En evangelisk syn är att det inte behövs några nya läror utan att det som finns i Skriften räcker. Många kristna kan tänka sig att om ett läroämbete verkligen skulle fungera skulle det behövas ett koncilium med en enad kyrka. Men Guds Ord och den grund som lades i den tidiga kyrkan i striderna kring treenigheten och kristologin, och som fastslogs fram till konciliet i Kalcedon år 451, tycker många räcker.

Avslutning
Jag skulle kunna skriva mycket mer även om det blev långt.
Sammanfattningsvis:

• Jag fortsätter be om enhet i hela Kristi kropp och tror att alla som bekänner Kristus som Herre är mina bröder och systrar
• De flesta kristna har det viktigaste gemensamt och det gäller också Romersk-katolska kyrkan
• Men det finns saker som skiljer och som man måste vara tydlig med.

Jag ber för alla som nu känner sig förvirrade och osäkra på vägen framåt. Men jag tror den är klar: att förkunna Guds Ord i den helige Andes kraft, att bygga levande församlingar där Gud är närvarande med sin Andes frukt och gåvor, inte i konflikt med andra kristna, men med en klar identitet i vilka vi själva är. För enhet är Jesu bön, ”för att världen ska tro att du har sänt mig” (Joh 17:21).

(1) Jag använder konsekvent uttrycket Romersk-katolska kyrkan då ordet katolsk även används av andra kyrkotraditioner och egentligen betyder universell och det som alla kristna alltid och överallt trott.

[2] Fastställdes av Första Vatikankonciliet (1870–1871).

Foto: Vårlden idag.

Hvorfor jeg aldri valgte å konvertere til Rom, del 1

Dr.theol Anders Gerdmar (bildet) er rektor for Livets Ord teologiske seminar, og assisterende professor i nytestamentlig eksegese ved Uppsala universitet.

Han har skrevet en svært interessant artikkel i forbindelse med Birgitta og Ulf Ekmans nært forestående konvertering til Den romersk-katolske kirke. Med velvillig tillatelse fra Anders Gerdmar, gjengis denne artikkelen på bloggen i dag. Den er såpass lang, at den gjengis i to deler. Neste del publiseres lørdag.

Att min pastor sedan snart 30 år konverterat till Romersk-katolska kyrkan har sänt en chockvåg över stora delar av kristenheten,[1] inte minst inom det egna nätverket med uppemot 250 000 medlemmar. Utan att kunna bedöma Ulf och Birgittas personliga väg – det kan jag inte, lika lite som andra kunde bedöma vår när vi bröt upp från Svenska kyrkan en gång – är det viktigt att förklara varför jag själv gång på gång ställts inför valet och valt att inte konvertera. Och att jag inte tror att det är vägen till enhet. Vägen till enhet är inte konversion utan konvergens – att alla böjer sig inåt, i det att vi underordnar oss varandra i lydnad för Jesus Kristus.

Min uppväxt i svensk högkyrklighet betydde att en del i bekantskapskretsen, ofta förtvivlade över Svenska kyrkans avfall, valde att konvertera. Jag och min fru sa: Antingen blir vi katoliker eller blir vi pingstvänner. Jag är glad att andens dop kom emellan och förde oss in i den karismatiska rörelsen och senare trosrörelsen. Men mina två älskade bröder, Lars och Staffan, valde Romersk-katolska kyrkan och vi ganska snart Livets Ord. För vår familj var naturligtvis att vi gick skilda vägar ett hårt slag, kanske allra mest att jag och Else-Marie döptes som troende. Glädjande nog hade vi ett mycket varmt och kärleksfullt hem som så småningom hämtade sig från chocken och relationerna är åter varma. Mitt sista minne av min far, prästen som gav mig kärleken till och tron på Guds Ord och dess absoluta auktoritet, är att han står i vänligt samspråk med Ulf Ekman vid min 40-årsfest för tjugo år sedan; pappa var vänligheten själv och ville säkert ta chansen att förstå den kontroversielle predikanten.

Konversion ingen väg
Varför har jag då aldrig valt konversionens väg, när både mina bröder och många nära vänner har gjort det?

Jag har under hela mitt vuxna liv grundläggande haft samma syn på dessa saker, även om jag under senare år mer än tidigare har sett vikten av enhet i Kristi kropp, då Jesus ber sin sista bön om just detta (Joh 17:21) och då jag verkligen har sett genuin tro och kärlek både i andra protestantiska kyrkor och bl a Romersk-katolska och Ortodoxa kyrkan. Inte minst är mötet med många katolska karismatiker härligt; de kan som få söka Gud och vara törstiga efter Andens liv.

Var och en som tror och bekänner Jesus Kristus som Herre är Guds barn, har samma far som jag, och är alltså min broder, oavsett kyrkotillhörighet. Den personen är född av Anden. Ingen är fullkomlig, men vi kan vara ofullkomliga i vår tro. Vi kan lite till mans samtidigt vara födda av Anden och teologiskt förvirrade. Men det finns en tro som en gång för alla meddelats åt de heliga, Judas brev 3. Den meddelades då – ordet på grekiska visar att meddelandet av den är avslutat – och vi står på den nu.

Låt mig också säga att jag inte älskar att ägna mig åt att peka ut var jag och mina kristna bröder skiljer oss åt, men det blir ibland nödvändigt då andra lika tydligt flyttar på sig. Som nu. Och då måste vi också vara tydliga.

Trons prioritetsordning

En hjälp när man tittar på olika kristna rörelser är att använda trons prioritetsordning, eller trons hierarki. När man gör en prioritetslista över vad som är mest centralt i kristen tro så ser man att vi är överens med de flesta kristna om de viktigaste sakerna, medan de som inte har frälsningsbetydelse kommer längre ner. Samtidigt som det finns skillnader får vi inte slänga ut barnet med badvattnet glömma allt vi har gemensamt med de flesta troende: vi tror på

• En Treenig Gud,
• Jesus som Herren och frälsaren,
• Guds Ord som källan till tron
• Den helige Ande och hans verk
• Ett liv i helighet
• Att människan är skapad till Guds avbild med ett oändligt värde
• Att Jesus ska komma tillbaka för att döma himlen och jorden

Listan kan göras mycket längre innan vi kommer till de frågor som skiljer.
Vi kan också enas om många etiska frågor med de gamla kyrkorna i öst och väst: livets början och slut, äktenskap och samlevnad. Den gemensamma tron sammanfattas i tron på hela Guds Ord och de fornkyrkliga bekännelserna som klargör den kristna tron gentemot villolärarna. Detta delar vi med de flesta kristna och är glada över det.

När jag börjat med att betona enheten i tron, måste jag ändå tydliggöra att det finns skillnader gentemot Romersk-katolska kyrkans tro och de är dessa jag nu ska sammanfatta i form av några huvudpunkter under fyra rubriker: bibelsyn, kyrkosyn, synen på Maria, synen på påven.

(fortsettes)

Kjent konvertitt arrestert i Egypt

Den mest kjente konvertitten i Egypt, Bishoy Armiya (bildet) er arresstert av de nasjonale sikkerhetsstyrkene i landet.

Armiya er tidligere kjent som Mohammed Hegazy, og har kjempet for å endre sitt identitetskort hvor det tilkjennegis hvilken religion du tilhører. Han og hans familie har flyktet for sine liv etter at muslimske ledere har uttalt et fathwa mot dem. Dødsdommen ble kunngjort etter at Bishoy Armiya og hans familie ble kristne. I et intervju med CBN News i 2010 fortalte han at han hadde blitt torturert av agenter fra det statlige egyptiske sikkerhetspolitiet. De krevde at han skulle frasi seg sin kristne tro og vende tilbake til Islam.

Nå opplyser Mideast Christian News at han nok en gang er arrestert.

La oss huske ham i våre forbønner.