Her er andre og siste del av artikkelen til dr.theol Anders Gerdmar (bildet):
Bibelsyn
För all teologi är det avgörande vilka källor man har. Min
övertygelse är att de apostoliska skrifterna som vi har i Gamla och Nya
testamentet – Gamla testamentet är ju för apostlarna med självklarhet
Guds Ord – är det enda rättesnöret, kánon, för den kristna kyrkan. Anden
har lett Kristi kropp till att se och upptäcka saker i den gudomliga
Uppenbarelse som bara finns i Skriften, men att varje sådan upptäckt
måste prövas utifrån och vara i linje med Ordet. Anden har vakat över
tillkomsten av dessa heliga Skrifter så att Guds Ord har bevarats i dem.
Just ifråga om bibelsynen uppstår de flesta problemen med både
romersk katolska och alla andra kyrkors avvikelser från den apostoliska
undervisningen. Även om man i Romersk-katolska kyrkans teologi verkligen
säger att Bibeln är rättesnöret finns det många trossatser som bygger
på svag eller obefintlig biblisk grund. Ibland bygger man också på
Apokryferna, en skriftsamling som av Jesus, apostlarna och samtida
judendom inte erkändes eller brukades som helig skrift. Bland dessa
finns läran om skärselden, som saknar tydlig grund och en rad
mariadogmer, se nedan.
En utbredd missuppfattning är att någon viss kyrka bestämde vad som
skulle ingå i Bibelns kánon. Så är inte fallet. Den formades med början i
apostolisk tid och den är uttryck för vad ”alla, alltid och överallt”
igenkänner som Guds Ord. Detta skedde i olika grenar av den världsvida
kyrkan, ja, av hela Kristi kropp.
För Romersk-katolska kyrkan betyder Traditionen mycket och har som
uppgift att föra vidare apostlarnas undervisning. Lika sant som det är
att Kristi kropp alltid måste göra just detta, lika viktigt är det dock
att man tydligt ser skillnaden mellan Skriften och allt annat i Kristi
kropp, så att Bibeln, som är apostlarnas distinkta och tydliga
vittnesbörd, är grunden. Här blir gränsen alltför suddig, både i
Romersk-katolsk och ortodox kristendom. Den katolska katekesen
innehåller en mängd auktoritativa påståenden som inte är självklart
grundade i Bibeln. Synen på Romersk-katolska kyrkans läroämbete har stor
betydelse: ”’Uppdraget att tolka Guds ord, det skrivna och det
traderade, har tillerkänts enbart kyrkans levande läroämbete, och detta
utövar sin befogenhet i Jesu Kristi namn.’ Detta läroämbete innehas av
kyrkans biskopar i gemenskap med Petri efterträdare, biskopen av Rom.” (Katolska Kyrkans katekes, 85). Även
om man uttryckligen säger att detta läroämbete inte står över Guds Ord,
finns i praktiken många läroutsagor som inte kan försvaras utifrån en
klar och sund bibelutläggning.
Våra katolska karismatiska vänner ropar själva efter mer av
bibelundervisning, beroende på att detta är en svag punkt i mycket av
katolskt liv. En rejäl bibelväckelse skulle kunna ändra mycket på sikt i
Romersk-katolska kyrkan!
Kyrkosyn
Kyrkosynen är avgörande och när Romersk-katolska kyrkan menar att man
är ”Kristi enda kyrka” och att ”Endast genom Kristi katolska kyrka, som
är den universella vägen till frälsning, kan man få del av nådemedlen i
deras fullhet. Vi tror nämligen att Herren endast åt det apostoliska
kollegiet, vilket Petrus förestår, har anförtrott alla det Nya
förbundets gåvor, för att bilda en enda Kristi kropp här på jorden, i
vilken alla de som på något sätt tillhör Guds folk, måste inlemmas till
fullo” (Katolska kyrkans katekes, 816).
Just detta exklusivitetsanspråk tillhör naturligtvis de största
stötestenarna i relationen mellan Romersk-katolska kyrkan och andra
kyrkor, inklusive de ortodoxa.
Är Romersk-katolska kyrkan originalkyrkan? Nej, det är ur historisk
synpunkt knappast en hållbar syn. Från Jerusalem gick evangeliet ut till
jordens yttersta gräns och det skapades en mångfald av
kyrkotraditioner, av vilka den latinska, västliga som dominerat den
Romersk-katolska kyrkan är den största enskilda. Men dessförinnan hade
kyrkan vuxit i många länder och det var först i Jerusalem, sedan i den
bysantinska kyrkan som man först samlade den världsvida kyrkan. Tidigt
uppstår två stora grenar och några mindre. Att den Romersk-katolska
kyrkan skulle ha en större kontinuitet med ursprunget än någon annan
kommer alltid att bestridas, inte minst av våra ortodoxa bröder.
Vad är då kyrkan? Den är Kristi kropp, fullheten av honom som
uppfyller allt i alla (Ef 1:23), men den är inte begränsad till något
specifikt samfund, samtidigt som den naturligtvis är en kropp. Det är
inte så att det finns många kroppar, det finns en enda. I denna är varje
människa som tror och är döpt infogad. Jag tror att Jesus ber för att
de alla ska komma närmare varandra och för en verklig enhet, men det
finns inget i Skriften som säger att detta sker i den Romersk-katolska
kyrkan mer än någon annanstans.
Man kan alltså tro på kyrkan som Kristi övernaturliga kropp, som
fullheten av honom som uppfyller allt i alla, utan att acceptera den
Romersk-katolska kyrkans anspråk på att vara enda kyrkan som har
fullheten. Fullheten finns i kroppen därför att Kristus är kroppens
huvud och för att den Helige Ande fyller den. Därför kan en människa få
del av fullheten både i en liten baptistkyrka på Borneo, i en luthersk
kyrka i Finland och i en katolsk kyrka på Filippinerna – eller hos en
iranier som aldrig träffat en kristen innan Jesus uppenbarar sig! Detta
är Guds geniala distributionsplan.
Samtidigt är det viktigt att veta att Romersk-katolska kyrkan
erkänner att det finns kristna utanför henne. Kyrkan är ”förbunden med
dem som är döpta och hedrade med det kristna namnet”, med dem ”som tror
på Kristus och har mottagit ett rätt dop”.
Är det så att Romersk-katolska kyrkan har rötter i urkyrkan som ingen
annan har? Nej, det kan man inte säga. Den urkristna rörelsen spreds
tidigt till flera olika kontinenter och man kan inte säga att
Romersk-katolska kyrkan har mer av denna kontinuitet än andra. Närmare
står väl då t ex den syriska kyrkan. Vilka rötter har vi som kristna
till den kyrka som Jesus grundade?
Många:
- Evangeliet, som buret, men också oberoende av kyrkor och samfund, och ibland trots dem, går igenom tid och rum och skapar tro.
- Bibeln, de apostoliska skrifterna, som inte ägs av någon kyrka.
- Andens liv, som inte kontrolleras av någon yttre organisation.
- Den apostoliska tron, som de första kristna höll fast vid.
- Nattvarden, där Jesus kommer till oss.
- Den Andens gemenskap som bara Guds Ande kan skapa.
Vi, alla kristna, har dessa rötter och de kan ingen förneka. Sedan
har saven förts vidare upp i kyrkans träd, som har många grenar. Därför
får vi alla som är delaktiga i Kristi kropp del av livet! Men
uppenbarelsen och livet i Kristus är inte beroende av en specifik kyrka
som har hela fullheten. Fullheten kommer att komma när alla kristtrogna
förenas till ett, genom det bidrag som varje led ger (Ef 4:16).
Splittringen i Kristi kropp är tragisk och Jesu bön om enhet måste
ligga på allas våra hjärtan och det är riktigt att Romersk-katolska
kyrkan har förmått förena många nya rörelser, medan Protestantismen har
förökats genom delning. Den verkliga enheten kan bara komma genom att
alla kommer på knä, att alla underordnar sig den apostoliska tro som
finns i Bibeln och som omvittnas i de fornkyrkliga bekännelserna. Och
att alla är villiga att lägga av sig sina specifika läror utvecklats i
isolation från kroppen som helhet. Det gäller Romersk-katolska kyrkan
som har över tusen år på nacken men också oss pingst-karismatiker.
Det finns alltså inte en specifik kyrka som kan göra anspråk på den
fulla sanningen. Fullheten finns i Kristi kropp som omfattar alla Guds
barn och den kommer att förverkligas först i en enad Kristi kropp.
Synen på Maria
För ett par år sedan satt jag i arbetsrummet hos en tysk katolsk
exegetikprofessor och vi samtalade om våra gemensamma
forskningsintressen kring teologi och antisemitism. Plötsligt och utan
att veta ett dugg om vem jag var teologiskt eller kyrkligt säger han:
”Det är ju märkligt med katolska kyrkan som har plats för en mängd
mariadogmer som inte öht har något stöd i Nya testamentet”. Jag kunde
bara hålla med, men det visar att många katolska teologer brottas med en
ryggsäck av dogmer som de vet saknar stöd i Skriften.
För ett av de stora konfliktområdena är ju synen på Maria. Innan jag
går in på det som inte är tydligt bibliskt i synen på henne vill jag
säga att protestantismen ofta har för lite uppskattat hennes roll, då
hon som ung flicka egentligen accepterade en möjlig martyrdöd genom
stening för äktenskapsbrott för att lyda Gud och bära hans Son till
världen. Hon är i detta sitt svar en förebild för varje troende. Vi kan
säga: Se jag är Herrens tjänarinna/tjänare, ske mig så som Gud har sagt!
Ändå har mariologin (läran om Maria) alltid varit ett av mina största
problem, då den saknar grund i Skriften. Att hon som verklig jungfru är
mor till Jesus, t o m att hon är ”gudaföderska” tillhör den kristna
tron, eftersom alternativet var att Jesus inte betraktades som sann Gud
och sann människa. Detta betyder dock inte utifrån Bibeln någon
särställning av det slag som Romersk-katolska kyrkan lär i sin katekes.
De mer avancerade av dessa håller inte måttet vid en sund bibeltolkning
och om man praktiserar vad jag brukar kalla ”the full-stop principle”:
att man inte utifrån Skriften ska dra slutsatser utöver Skriften, utan
stoppa där Bibeln stoppar. Man kan inte utifrån Skriften säga att hon är
vår mor bara för att hon är Jesu mor (Katekesen 963), eller att hon
skulle vara fri från arvsynd, en dogm som stadfästes 1854, att Maria
upptogs till himlen, vilket har gamla rötter, men stadfästes 1950, eller
att hon har samverkat i frälsningen eller har ett frälsande uppdrag
(Katekesen, 969–970), även om man menar att denna frälsning är ett
utflöde av Kristi frälsningsverk. Dessa etablerade dogmer och en
mångfald av andra i folkfromheten kring Maria saknar faktiskt en sund
bibelförankring. Tvärtom visar flera ställen i Nya testamentet på
motsatsen: Jesus visar flera gånger avståndstagande från sin mor, t ex
när hon vill styra vid bröllopet i Kana: ”vad har du med mig att göra,”
säger han med ett ganska rufft uttryck.
Kan man då be om Marias förbön? Det finns inget stöd i Bibeln för en
sådan syn. Men kan man inte be dem som gått före oss in i härligheten om
förbön likaväl som de som är på jorden? Det finns inget biblisk stöd
för detta heller. Vad gäller bön har vi en underbar och tillräcklig väg
till tronen genom Jesus Kristus och genom bönen i Jesu namn. Det var
detta han talade om så tydligt i sitt ”testamente” i Joh 15–16. Där
finns löften om bön och bönesvar. Dessa är tydliga och vi har långtifrån
uttömt dess möjligheter.
Synen på påven
Ett annat samtal för någon månad sedan med en from katolsk
professorskollega. Jag: Hur ser du på påvens primat (ledarställning)?
Han: Jag är väldigt skeptisk till den historiska grunden för
petrusämbetet i Rom.
Detta är en omdiskuterad fråga, inte bara i hela kristenheten, som
ser den som en av de största stötestenarna, utan alltså också delvis
bland romersk-katolska teologer.
Det finns flera problem med synen på påvens ämbete. Först och främst
är det visserligen klart att Petrus fick nycklarna (Matt 16:19), men att
därifrån säga att Petrus var i Rom och etablerade ett ämbete som är
giltigt för alla tider är en lång väg. De stora kristna kyrkorna kan t o
m tänka sig biskopen av Rom som en slags ordförande för alla världens
biskopar, men vänder sig emot den sentida utvecklingen i synen på hans
ämbete.
[2]
Det finns många missuppfattningar om detta. Det är inte så att vad
påven än säger är bindande för alla kristna. Ändå finns det något som
kallas påvens ofelbarhet och denna auktoritet har en påve vid några få
tillfällen använt sig av. De katolska teologerna är oeniga om exakt vad
den betyder. Man tror också att det är påven som är den ende som kan
sammankalla ett nytt koncilium för hela Kristi kyrka.
En evangelisk syn är att det inte behövs några nya läror utan att det
som finns i Skriften räcker. Många kristna kan tänka sig att om ett
läroämbete verkligen skulle fungera skulle det behövas ett koncilium med
en enad kyrka. Men Guds Ord och den grund som lades i den tidiga kyrkan
i striderna kring treenigheten och kristologin, och som fastslogs fram
till konciliet i Kalcedon år 451, tycker många räcker.
Avslutning
Jag skulle kunna skriva mycket mer även om det blev långt.
Sammanfattningsvis:
- Jag fortsätter be om enhet i hela Kristi kropp och tror att alla som bekänner Kristus som Herre är mina bröder och systrar
- De flesta kristna har det viktigaste gemensamt och det gäller också Romersk-katolska kyrkan
- Men det finns saker som skiljer och som man måste vara tydlig med.
Jag ber för alla som nu känner sig förvirrade och osäkra på vägen
framåt. Men jag tror den är klar: att förkunna Guds Ord i den helige
Andes kraft, att bygga levande församlingar där Gud är närvarande med
sin Andes frukt och gåvor, inte i konflikt med andra kristna, men med en
klar identitet i vilka vi själva är. För enhet är Jesu bön, ”för att
världen ska tro att du har sänt mig” (Joh 17:21).
(1) Jag använder konsekvent uttrycket Romersk-katolska kyrkan då
ordet katolsk även används av andra kyrkotraditioner och egentligen
betyder universell och det som alla kristna alltid och överallt trott.
[2] Fastställdes av Första Vatikankonciliet (1870–1871).
Foto: Vårlden idag.