Profetisk tiltale til alle landets hyrder: 'Dere står ved et veikryss!'

"Hvis dere ikke bøyer dere ned, dere hyrder som ikke hører på meg, vil jeg ta hyrdestaven fra dere i ydmykelse."

Slik lød deler av det skarpe profetiske budskapet som ble fremført i menigheten Livets ord i Uppsala søndag, og som allerede har fått mye oppmerksomhet.

Det var en av menighetens medlemmer, Leif Boström, som delte budskapet han følte han hadde fått fra Gud og som var rettet spesielt mot «landets hyrder» – noe som vanligvis er rettet mot pastorer og kirkeledere.

– Du står ved et veiskille. Det er en sti der du kan gå med meg, fremover i en tid med seier, av gjennombrudd, av glede, sa Leif Boström.

– Men du må først gå gjennom en port i Ånden. Den porten har et navn, det kalles ydmykhet, fortsatte han.

I den profetiske tiltalen understrekes det at det ikke handler om ytre ydmykhet, men om hjertets ydmykhet.

– Ekte ydmykhet er lydighet mot meg, den hellige Gud og mine ord. Ja, se, jeg sender mine tjenere profetene. Jeg vil reise dem opp sted for sted. De bøyer seg ikke for denne verdens fyrste, som mange av dine hyrder, sier Herren, er så lette å høre på.

Budskapet fortsatte med at profetene lyttet til Herren og ikke fryktet annet enn ham.

– De vil si mine ord. Ja, de vil ikke bli godt mottatt overalt. Nei, sier Herren, de vil bli anklaget for å splitte kirker. De vil bli anklaget for å forstyrre freden, som ikke er noen ekte fred.

De vil til og med bli hatet av noen, fortsatte Leif Boström.

– Fordi de vil avsløre mørket. Men, sier Herren, min Ånd vil hvile over dem, og jeg vil beskytte dem.

I budskapet henvendte seg så igjen til landets hyrder:

- Jeg gir deg et valg om å bøye deg for meg. Jeg elsker deg og vil at folket mitt skal ledes fremover. Men hvis du ikke bøyer deg, sier Herren, da skal steder ligge øde. Ja, ikke bare steder for frafall, men bli steder for påvirkning av onde ånder.

Folk vil da gå forbi disse stedene, ifølge det profetiske budskapet, og lure på hvordan det kunne skje.

– Ja, sier Herren, for de bøyde seg ikke for meg. Ja, sier Herren, hvis dere ikke bøyer dere ned, dere hyrder som ikke hører på meg, da vil jeg ta hyrdestaven fra dere i ydmykelse.

I stedet bør hyrdestaven plasseres hos dem som ydmyker seg for Herren, sa Leif Boström.

– Så hør på mine ord, for de skal gå i oppfyllelse, sier Herren.

Kilde: Världen idag/Matthias Backlund/Norsk oversettelse: Bjørn Olav Hansen (c)

Det profetiske budskapet i sin helhet: 

Ja, säger Herren, jag har ett ord till mitt folk i det här landet. Inte minst, säger Herren, till mina herdar: Ni står vid ett vägval. Det finns en väg där ni kan gå med mig, framåt in i en tid av seger, av genombrott, av glädje, men ni måste gå genom en port först iAnden. Den porten har ett namn, den heter ödmjukhet. Ni säger: ”Har vi inte ödmjukat oss, har vi inte böjt våra knän”, säger Herren. Jo, visst har ni det. Jag talar inte om yttre ödmjukhet, jag talar om hjärtats ödmjukhet. Sann ödmjukhet är lydnad för mig, den helige Guden och mina ord. Jag ska sända mina tjänare, profeterna. Jag ska resa upp dem på plats efter plats. De böjer sig inte, säger Herren, för denna världens furste, som många av er herdar, säger Herren, har så lätt att lyssna till. Mina profeter lyssnar till mig. De fruktar ingenting utom mig. De kommer att tala mina ord.

De kommer inte att bli väl mottagna överallt. Nej, säger Herren, de kommer bli anklagade för att splittra församlingar. De kommer att bli anklagade för att störa friden, som inte är någon äkta frid. Ja, säger Herren, de kommer till och med bli hatade av vissa för att de kommer att avslöja mörkret. Men, säger Herren, min Ande ska vila över dem och jag ska beskydda dem.Så nu talar jag till er, inte minst ni herdar, säger Herren: Jag ger er ett val att böja er, för jag älskar er och jag vill att mitt folk ska ledas framåt. Men om ni inte böjer er, säger Herren, så kommer platser att stå öde. Ja, inte bara öde, utan bli platser för onda andars inflytande. Människor kommer att gå förbi dessa platser och säga: ”Hur kunde det här hända? Hur var det möjligt?” Jo, säger Herren, för att man inte böjde sig inför mig.

Om ni inte böjer er, ni herdar som inte böjer er, inte lyssnar till mig, så kommer jag att ta herdestaven ifrån er i förödmjukelse. Jag kommer att sätta herdestaven hos dem som ödmjukar sig och är värdiga att föra mitt folk framåt, säger Herren. Så lyssna till mina ord, för de kommer att gå i uppfyllelse, säger Herren.

Russiske droneangrep har satt Livets Ord-kirke i Ukraina i brann

Forsamlingen Livets Ord har flere kirker i Ukraina og en av dem, i Poltava, ble nylig rammet av et russisk droneangrep. «Mirakuløst nok ble ingen drept», skriver Joakim Lundqvist, som reiser for Livets Ord, på Twitter.

De russiske angrepene på Ukraina fortsetter og har rammet mange regioner i landet de siste 24 timene og har resultert i strømbrudd og midlertidig avbrudd i vannforsyningen.

Poltava er et av stedene hvor russiske missiler har slått ned. På Twitter skriver nå Livets Ord-predikant Joakim Lundqvist at deres kirkebygg i Poltava ble rammet med store ødeleggelser som resultat. Han legger ut en video som viser bygninger i brann og brannmenn som jobber hardt.

«Vår Livets Ord-kirke i Poltava, Ukraina, etter kveldens droneangrep fra den russiske hæren», skriver han ved siden av videoen.

«Mirakuløst nok ble ingen drept. De som var tilstede klarte å ta dekning i aller siste sekund før sammenstøtet, gudskjelov!»

Alvorlig forverring for fengslet kristen i iransk fengsel

Helsesituasjonen til den iranske kristne fangen, Naser Navad-Golpapeh (bildet), har forverret seg ytterligere. Han har pådratt seg en alvorlig infeksjon i munnhulen, som krever øyeblikkelig medisinsk behandling. Nasser sitter fengslet i den beryktede avdeling 8 i det like beryktede Evin-fengselet. Dette fengselet er kjent for sin særdeles hardhendte behandling av fanger. Noen kaller det en 'tortur-fabrikk', hvor de innsatte ikke bare blir torturert, men også nektet elementær omsorg.

Naser Navad-Golpapeh soner en dom på 10 års fengsel. Han er anklaget for å undergrave den iranske staten, og for å ha etablert husmenigheter. Naser begynte å sone den 10 år gamle straffen 20. januar i år.

Det er Mohabat News som omtaler saken.

Naser ble arrestert 24.juni 2016 sammen med tre troende fra Aserbadsjan: Eldar Gurbanov, Yusif Farhadov og Bahram Nasibov. Disse tilhørte menigheten til Livets Ord i Baku, hovedstaden i Aserbajdsjan. De ble arrestert i et privat hjem. Alle ble holdt i isolasjonsceller i to måneder mens de ble utsatt for intense forhør. De ble tiltalt for "illegale samlinger og sammensvergelse mot den islamske staten gjennom evangelisering".

Disse fire ble løslatt ved at det ble betalt en svært høy kausjon, og fikk mulighet til å reise tilbake til sitt hjemland. Naser ble derimot værende i Iran, og er nå dømt.

La oss huske ham i våre forbønner.

Forunderlige ting skjer på Livets Ord - Den Hellige Ånd besøker forsamlingen

Det skjer forunderlige ting på Livets Ord i Uppsala om dagen. Mange er blitt tydelig berørt av Den Hellige Ånd. En sønderknuselsens ånd hviler over forsamlingen. Synder bekjennes, mange gråter, mens andre opplever en dåp i Den Hellige Ånd.

Det hele begynte for noen få uker siden, i forbindelse med en vanlig undervisningstime på bibelskolen. Undervisningen handlet om Den Hellige Ånd, og plutselig, uten noe forvarsel faller Den Hellige Ånd over forsamlingen. Flere av bibelskoleelevene fikk profetiske budskap og ble sterkt berørt.

Nå er bibelskolens samlinger åpnet for allmennheten, ikke bare for de 120 bibelskoleelevene. Nå strømmer folk til Livets Ord. Samlingene som pågår i ukedagene, har et sterkt Gudsnærvær. Folk kommer både fra Sverige, Finland, Estland og Norge. Samlingene er preget av stillhet og mange begynner å gråte når de kommer inn i den store forsamlingssalen. Det er en gryende åndelig vår i Livets Ord i Uppsala disse dagene. La oss be for det som skjer, om en åndelig varhet og sunn dømmekraft og at Den Hellige Ånd fortsatt øses ut.

Tre kristne menn fra Aserbajdsjan arrestert og fengslet i Iran

Tre menn tilhørende Livets Ords menighet i Aserbajdsjan sitter fengslet i Iran. De ble fengslet under et besøk i Iran i juni. De tre mennene skulle delta på en fest i Teheran i forbindelse med en forlovelse. Høytideligheten ble også kombinert med et bønnemøte.

Det tre mennene, Eldar Gubanov, Yosif Farhadov og Bahram Nasibov, tilhører Livets Ords forsamling i Baku. Alle tre har familier og barn hjemme i Aserbajdsjan. Yosif er også far til et barn med Downs syndrome.

Iranske myndigheter oppgir ingen grunn for at de tre mennene er arrestert. Siden de tre ble arrestert 22. juni, har familiene deres kun fått lov til å snakke med dem en gang på telefon.

La oss huske disse tre mennene og deres familier og menighet i våre forbønner.

Hvorfor jeg aldri valgte å konvertere til Rom, del 2

Her er andre og siste del av artikkelen til dr.theol Anders Gerdmar (bildet):

Bibelsyn
För all teologi är det avgörande vilka källor man har. Min övertygelse är att de apostoliska skrifterna som vi har i Gamla och Nya testamentet – Gamla testamentet är ju för apostlarna med självklarhet Guds Ord – är det enda rättesnöret, kánon, för den kristna kyrkan. Anden har lett Kristi kropp till att se och upptäcka saker i den gudomliga Uppenbarelse som bara finns i Skriften, men att varje sådan upptäckt måste prövas utifrån och vara i linje med Ordet. Anden har vakat över tillkomsten av dessa heliga Skrifter så att Guds Ord har bevarats i dem.

Just ifråga om bibelsynen uppstår de flesta problemen med både romersk katolska och alla andra kyrkors avvikelser från den apostoliska undervisningen. Även om man i Romersk-katolska kyrkans teologi verkligen säger att Bibeln är rättesnöret finns det många trossatser som bygger på svag eller obefintlig biblisk grund. Ibland bygger man också på Apokryferna, en skriftsamling som av Jesus, apostlarna och samtida judendom inte erkändes eller brukades som helig skrift. Bland dessa finns läran om skärselden, som saknar tydlig grund och en rad mariadogmer, se nedan.

En utbredd missuppfattning är att någon viss kyrka bestämde vad som skulle ingå i Bibelns kánon. Så är inte fallet. Den formades med början i apostolisk tid och den är uttryck för vad ”alla, alltid och överallt” igenkänner som Guds Ord. Detta skedde i olika grenar av den världsvida kyrkan, ja, av hela Kristi kropp.

För Romersk-katolska kyrkan betyder Traditionen mycket och har som uppgift att föra vidare apostlarnas undervisning. Lika sant som det är att Kristi kropp alltid måste göra just detta, lika viktigt är det dock att man tydligt ser skillnaden mellan Skriften och allt annat i Kristi kropp, så att Bibeln, som är apostlarnas distinkta och tydliga vittnesbörd, är grunden. Här blir gränsen alltför suddig, både i Romersk-katolsk och ortodox kristendom. Den katolska katekesen innehåller en mängd auktoritativa påståenden som inte är självklart grundade i Bibeln. Synen på Romersk-katolska kyrkans läroämbete har stor betydelse: ”’Uppdraget att tolka Guds ord, det skrivna och det traderade, har tillerkänts enbart kyrkans levande läroämbete, och detta utövar sin befogenhet i Jesu Kristi namn.’ Detta läroämbete innehas av kyrkans biskopar i gemenskap med Petri efterträdare, biskopen av Rom.” (Katolska Kyrkans katekes, 85). Även om man uttryckligen säger att detta läroämbete inte står över Guds Ord, finns i praktiken många läroutsagor som inte kan försvaras utifrån en klar och sund bibelutläggning.

Våra katolska karismatiska vänner ropar själva efter mer av bibelundervisning, beroende på att detta är en svag punkt i mycket av katolskt liv. En rejäl bibelväckelse skulle kunna ändra mycket på sikt i Romersk-katolska kyrkan!

Kyrkosyn

Kyrkosynen är avgörande och när Romersk-katolska kyrkan menar att man är ”Kristi enda kyrka” och att ”Endast genom Kristi katolska kyrka, som är den universella vägen till frälsning, kan man få del av nådemedlen i deras fullhet. Vi tror nämligen att Herren endast åt det apostoliska kollegiet, vilket Petrus förestår, har anförtrott alla det Nya förbundets gåvor, för att bilda en enda Kristi kropp här på jorden, i vilken alla de som på något sätt tillhör Guds folk, måste inlemmas till fullo” (Katolska kyrkans katekes, 816).
Just detta exklusivitetsanspråk tillhör naturligtvis de största stötestenarna i relationen mellan Romersk-katolska kyrkan och andra kyrkor, inklusive de ortodoxa.

Är Romersk-katolska kyrkan originalkyrkan? Nej, det är ur historisk synpunkt knappast en hållbar syn. Från Jerusalem gick evangeliet ut till jordens yttersta gräns och det skapades en mångfald av kyrkotraditioner, av vilka den latinska, västliga som dominerat den Romersk-katolska kyrkan är den största enskilda. Men dessförinnan hade kyrkan vuxit i många länder och det var först i Jerusalem, sedan i den bysantinska kyrkan som man först samlade den världsvida kyrkan. Tidigt uppstår två stora grenar och några mindre. Att den Romersk-katolska kyrkan skulle ha en större kontinuitet med ursprunget än någon annan kommer alltid att bestridas, inte minst av våra ortodoxa bröder.
Vad är då kyrkan? Den är Kristi kropp, fullheten av honom som uppfyller allt i alla (Ef 1:23), men den är inte begränsad till något specifikt samfund, samtidigt som den naturligtvis är en kropp. Det är inte så att det finns många kroppar, det finns en enda. I denna är varje människa som tror och är döpt infogad. Jag tror att Jesus ber för att de alla ska komma närmare varandra och för en verklig enhet, men det finns inget i Skriften som säger att detta sker i den Romersk-katolska kyrkan mer än någon annanstans.

 Man kan alltså tro på kyrkan som Kristi övernaturliga kropp, som fullheten av honom som uppfyller allt i alla, utan att acceptera den Romersk-katolska kyrkans anspråk på att vara enda kyrkan som har fullheten. Fullheten finns i kroppen därför att Kristus är kroppens huvud och för att den Helige Ande fyller den. Därför kan en människa få del av fullheten både i en liten baptistkyrka på Borneo, i en luthersk kyrka i Finland och i en katolsk kyrka på Filippinerna – eller hos en iranier som aldrig träffat en kristen innan Jesus uppenbarar sig! Detta är Guds geniala distributionsplan.

Samtidigt är det viktigt att veta att Romersk-katolska kyrkan erkänner att det finns kristna utanför henne. Kyrkan är ”förbunden med dem som är döpta och hedrade med det kristna namnet”, med dem ”som tror på Kristus och har mottagit ett rätt dop”.

Är det så att Romersk-katolska kyrkan har rötter i urkyrkan som ingen annan har? Nej, det kan man inte säga. Den urkristna rörelsen spreds tidigt till flera olika kontinenter och man kan inte säga att Romersk-katolska kyrkan har mer av denna kontinuitet än andra. Närmare står väl då t ex den syriska kyrkan. Vilka rötter har vi som kristna till den kyrka som Jesus grundade?

 Många:

• Evangeliet, som buret, men också oberoende av kyrkor och samfund, och ibland trots dem, går igenom tid och rum och skapar tro.
• Bibeln, de apostoliska skrifterna, som inte ägs av någon kyrka.
• Andens liv, som inte kontrolleras av någon yttre organisation.
• Den apostoliska tron, som de första kristna höll fast vid.
• Nattvarden, där Jesus kommer till oss.
• Den Andens gemenskap som bara Guds Ande kan skapa.

Vi, alla kristna, har dessa rötter och de kan ingen förneka. Sedan har saven förts vidare upp i kyrkans träd, som har många grenar. Därför får vi alla som är delaktiga i Kristi kropp del av livet! Men uppenbarelsen och livet i Kristus är inte beroende av en specifik kyrka som har hela fullheten. Fullheten kommer att komma när alla kristtrogna förenas till ett, genom det bidrag som varje led ger (Ef 4:16).

Splittringen i Kristi kropp är tragisk och Jesu bön om enhet måste ligga på allas våra hjärtan och det är riktigt att Romersk-katolska kyrkan har förmått förena många nya rörelser, medan Protestantismen har förökats genom delning. Den verkliga enheten kan bara komma genom att alla kommer på knä, att alla underordnar sig den apostoliska tro som finns i Bibeln och som omvittnas i de fornkyrkliga bekännelserna. Och att alla är villiga att lägga av sig sina specifika läror utvecklats i isolation från kroppen som helhet. Det gäller Romersk-katolska kyrkan som har över tusen år på nacken men också oss pingst-karismatiker.

Det finns alltså inte en specifik kyrka som kan göra anspråk på den fulla sanningen. Fullheten finns i Kristi kropp som omfattar alla Guds barn och den kommer att förverkligas först i en enad Kristi kropp.

Synen på Maria
 
För ett par år sedan satt jag i arbetsrummet hos en tysk katolsk exegetikprofessor och vi samtalade om våra gemensamma forskningsintressen kring teologi och antisemitism. Plötsligt och utan att veta ett dugg om vem jag var teologiskt eller kyrkligt säger han: ”Det är ju märkligt med katolska kyrkan som har plats för en mängd mariadogmer som inte öht har något stöd i Nya testamentet”. Jag kunde bara hålla med, men det visar att många katolska teologer brottas med en ryggsäck av dogmer som de vet saknar stöd i Skriften.

För ett av de stora konfliktområdena är ju synen på Maria. Innan jag går in på det som inte är tydligt bibliskt i synen på henne vill jag säga att protestantismen ofta har för lite uppskattat hennes roll, då hon som ung flicka egentligen accepterade en möjlig martyrdöd genom stening för äktenskapsbrott för att lyda Gud och bära hans Son till världen. Hon är i detta sitt svar en förebild för varje troende. Vi kan säga: Se jag är Herrens tjänarinna/tjänare, ske mig så som Gud har sagt!

Ändå har mariologin (läran om Maria) alltid varit ett av mina största problem, då den saknar grund i Skriften. Att hon som verklig jungfru är mor till Jesus, t o m att hon är ”gudaföderska” tillhör den kristna tron, eftersom alternativet var att Jesus inte betraktades som sann Gud och sann människa. Detta betyder dock inte utifrån Bibeln någon särställning av det slag som Romersk-katolska kyrkan lär i sin katekes. De mer avancerade av dessa håller inte måttet vid en sund bibeltolkning och om man praktiserar vad jag brukar kalla ”the full-stop principle”: att man inte utifrån Skriften ska dra slutsatser utöver Skriften, utan stoppa där Bibeln stoppar. Man kan inte utifrån Skriften säga att hon är vår mor bara för att hon är Jesu mor (Katekesen 963), eller att hon skulle vara fri från arvsynd, en dogm som stadfästes 1854, att Maria upptogs till himlen, vilket har gamla rötter, men stadfästes 1950, eller att hon har samverkat i frälsningen eller har ett frälsande uppdrag (Katekesen, 969–970), även om man menar att denna frälsning är ett utflöde av Kristi frälsningsverk. Dessa etablerade dogmer och en mångfald av andra i folkfromheten kring Maria saknar faktiskt en sund bibelförankring. Tvärtom visar flera ställen i Nya testamentet på motsatsen: Jesus visar flera gånger avståndstagande från sin mor, t ex när hon vill styra vid bröllopet i Kana: ”vad har du med mig att göra,” säger han med ett ganska rufft uttryck.

Kan man då be om Marias förbön? Det finns inget stöd i Bibeln för en sådan syn. Men kan man inte be dem som gått före oss in i härligheten om förbön likaväl som de som är på jorden? Det finns inget biblisk stöd för detta heller. Vad gäller bön har vi en underbar och tillräcklig väg till tronen genom Jesus Kristus och genom bönen i Jesu namn. Det var detta han talade om så tydligt i sitt ”testamente” i Joh 15–16. Där finns löften om bön och bönesvar. Dessa är tydliga och vi har långtifrån uttömt dess möjligheter.

Synen på påven
Ett annat samtal för någon månad sedan med en from katolsk professorskollega. Jag: Hur ser du på påvens primat (ledarställning)? Han: Jag är väldigt skeptisk till den historiska grunden för petrusämbetet i Rom.
Detta är en omdiskuterad fråga, inte bara i hela kristenheten, som ser den som en av de största stötestenarna, utan alltså också delvis bland romersk-katolska teologer.

Det finns flera problem med synen på påvens ämbete. Först och främst är det visserligen klart att Petrus fick nycklarna (Matt 16:19), men att därifrån säga att Petrus var i Rom och etablerade ett ämbete som är giltigt för alla tider är en lång väg. De stora kristna kyrkorna kan t o m tänka sig biskopen av Rom som en slags ordförande för alla världens biskopar, men vänder sig emot den sentida utvecklingen i synen på hans ämbete.[2] Det finns många missuppfattningar om detta. Det är inte så att vad påven än säger är bindande för alla kristna. Ändå finns det något som kallas påvens ofelbarhet och denna auktoritet har en påve vid några få tillfällen använt sig av. De katolska teologerna är oeniga om exakt vad den betyder. Man tror också att det är påven som är den ende som kan sammankalla ett nytt koncilium för hela Kristi kyrka.

En evangelisk syn är att det inte behövs några nya läror utan att det som finns i Skriften räcker. Många kristna kan tänka sig att om ett läroämbete verkligen skulle fungera skulle det behövas ett koncilium med en enad kyrka. Men Guds Ord och den grund som lades i den tidiga kyrkan i striderna kring treenigheten och kristologin, och som fastslogs fram till konciliet i Kalcedon år 451, tycker många räcker.

Avslutning
Jag skulle kunna skriva mycket mer även om det blev långt.
Sammanfattningsvis:

• Jag fortsätter be om enhet i hela Kristi kropp och tror att alla som bekänner Kristus som Herre är mina bröder och systrar
• De flesta kristna har det viktigaste gemensamt och det gäller också Romersk-katolska kyrkan
• Men det finns saker som skiljer och som man måste vara tydlig med.

Jag ber för alla som nu känner sig förvirrade och osäkra på vägen framåt. Men jag tror den är klar: att förkunna Guds Ord i den helige Andes kraft, att bygga levande församlingar där Gud är närvarande med sin Andes frukt och gåvor, inte i konflikt med andra kristna, men med en klar identitet i vilka vi själva är. För enhet är Jesu bön, ”för att världen ska tro att du har sänt mig” (Joh 17:21).

(1) Jag använder konsekvent uttrycket Romersk-katolska kyrkan då ordet katolsk även används av andra kyrkotraditioner och egentligen betyder universell och det som alla kristna alltid och överallt trott.

[2] Fastställdes av Första Vatikankonciliet (1870–1871).

Foto: Vårlden idag.

Hvorfor jeg aldri valgte å konvertere til Rom, del 1

Dr.theol Anders Gerdmar (bildet) er rektor for Livets Ord teologiske seminar, og assisterende professor i nytestamentlig eksegese ved Uppsala universitet.

Han har skrevet en svært interessant artikkel i forbindelse med Birgitta og Ulf Ekmans nært forestående konvertering til Den romersk-katolske kirke. Med velvillig tillatelse fra Anders Gerdmar, gjengis denne artikkelen på bloggen i dag. Den er såpass lang, at den gjengis i to deler. Neste del publiseres lørdag.

Att min pastor sedan snart 30 år konverterat till Romersk-katolska kyrkan har sänt en chockvåg över stora delar av kristenheten,[1] inte minst inom det egna nätverket med uppemot 250 000 medlemmar. Utan att kunna bedöma Ulf och Birgittas personliga väg – det kan jag inte, lika lite som andra kunde bedöma vår när vi bröt upp från Svenska kyrkan en gång – är det viktigt att förklara varför jag själv gång på gång ställts inför valet och valt att inte konvertera. Och att jag inte tror att det är vägen till enhet. Vägen till enhet är inte konversion utan konvergens – att alla böjer sig inåt, i det att vi underordnar oss varandra i lydnad för Jesus Kristus.

Min uppväxt i svensk högkyrklighet betydde att en del i bekantskapskretsen, ofta förtvivlade över Svenska kyrkans avfall, valde att konvertera. Jag och min fru sa: Antingen blir vi katoliker eller blir vi pingstvänner. Jag är glad att andens dop kom emellan och förde oss in i den karismatiska rörelsen och senare trosrörelsen. Men mina två älskade bröder, Lars och Staffan, valde Romersk-katolska kyrkan och vi ganska snart Livets Ord. För vår familj var naturligtvis att vi gick skilda vägar ett hårt slag, kanske allra mest att jag och Else-Marie döptes som troende. Glädjande nog hade vi ett mycket varmt och kärleksfullt hem som så småningom hämtade sig från chocken och relationerna är åter varma. Mitt sista minne av min far, prästen som gav mig kärleken till och tron på Guds Ord och dess absoluta auktoritet, är att han står i vänligt samspråk med Ulf Ekman vid min 40-årsfest för tjugo år sedan; pappa var vänligheten själv och ville säkert ta chansen att förstå den kontroversielle predikanten.

Konversion ingen väg
Varför har jag då aldrig valt konversionens väg, när både mina bröder och många nära vänner har gjort det?

Jag har under hela mitt vuxna liv grundläggande haft samma syn på dessa saker, även om jag under senare år mer än tidigare har sett vikten av enhet i Kristi kropp, då Jesus ber sin sista bön om just detta (Joh 17:21) och då jag verkligen har sett genuin tro och kärlek både i andra protestantiska kyrkor och bl a Romersk-katolska och Ortodoxa kyrkan. Inte minst är mötet med många katolska karismatiker härligt; de kan som få söka Gud och vara törstiga efter Andens liv.

Var och en som tror och bekänner Jesus Kristus som Herre är Guds barn, har samma far som jag, och är alltså min broder, oavsett kyrkotillhörighet. Den personen är född av Anden. Ingen är fullkomlig, men vi kan vara ofullkomliga i vår tro. Vi kan lite till mans samtidigt vara födda av Anden och teologiskt förvirrade. Men det finns en tro som en gång för alla meddelats åt de heliga, Judas brev 3. Den meddelades då – ordet på grekiska visar att meddelandet av den är avslutat – och vi står på den nu.

Låt mig också säga att jag inte älskar att ägna mig åt att peka ut var jag och mina kristna bröder skiljer oss åt, men det blir ibland nödvändigt då andra lika tydligt flyttar på sig. Som nu. Och då måste vi också vara tydliga.

Trons prioritetsordning

En hjälp när man tittar på olika kristna rörelser är att använda trons prioritetsordning, eller trons hierarki. När man gör en prioritetslista över vad som är mest centralt i kristen tro så ser man att vi är överens med de flesta kristna om de viktigaste sakerna, medan de som inte har frälsningsbetydelse kommer längre ner. Samtidigt som det finns skillnader får vi inte slänga ut barnet med badvattnet glömma allt vi har gemensamt med de flesta troende: vi tror på

• En Treenig Gud,
• Jesus som Herren och frälsaren,
• Guds Ord som källan till tron
• Den helige Ande och hans verk
• Ett liv i helighet
• Att människan är skapad till Guds avbild med ett oändligt värde
• Att Jesus ska komma tillbaka för att döma himlen och jorden

Listan kan göras mycket längre innan vi kommer till de frågor som skiljer.
Vi kan också enas om många etiska frågor med de gamla kyrkorna i öst och väst: livets början och slut, äktenskap och samlevnad. Den gemensamma tron sammanfattas i tron på hela Guds Ord och de fornkyrkliga bekännelserna som klargör den kristna tron gentemot villolärarna. Detta delar vi med de flesta kristna och är glada över det.

När jag börjat med att betona enheten i tron, måste jag ändå tydliggöra att det finns skillnader gentemot Romersk-katolska kyrkans tro och de är dessa jag nu ska sammanfatta i form av några huvudpunkter under fyra rubriker: bibelsyn, kyrkosyn, synen på Maria, synen på påven.

(fortsettes)

Ulf Ekman slutter som hovedpastor for Livets Ord

I forbindelse med 30 års jubileet for forsamlingen Livets Ord i Uppsala, overlater Ulf Ekman stafettpinnen som hovedpastor til Joakim Lundquist.

Det melder Livets Ord på sin nettside. Forsamlingen fikk vite dette i forbindelse med gudstjenesten i fomiddag. Jubileet markeres den 26. mai og Ekman ansvaret til neste generasjon.

Som kjent har Ulf Ekman vært sykmeldt en periode. Det skyldes en kraftig overanstrengelse i forbindelse med hans tjeneste. Ekman, som er blitt 63 år, legger slett ikke inn årene, men vil nå konsentrere seg om andre sider ved sitt kall og sin tjeneste. Han vil også fortsette å forkynne regelmessig i forsamlingen.

Du kan lese pressemeldingen fra Livets Ord her:

http://www.livetsord.se/default.aspx?idStructure=15734

Tidens Israels-reise med 1500 deltagere

Dette må vel være tidens Israels-reise for en og samme forsamling! 1500 mennesker deltar på en reise til Israel i disse dager.

Hele 33 busser tar deltagerne med rundt i landet. Det er en kolonne av pilegrimer som virkelig blir lagt merke til. Hele 35 nasjonaliteter er med. 400 av dem er svensker, resten kommer fra Singapore, Kina og Brasil. På grunn av at reisegruppen er så stor, må de dele den opp. På bildet sees halvparten av deltagerne på trappene til sørsiden av tempelmuren i Jerusalem.

Se også:
http://www.dagen.se/dagen/article.aspx?id=223905

Foto: Richard Eriksson

Benny Hinn er bare skinn og bein

Stakkars Benny Hinn. I forbindelse med Europakonferansen på Livets Ord så han seg nødt til å holde en timeslang kollekttale, hvor han fremholdt for tilhørerne at organisasjonen hans nå hadde skåret så mye ned på utgiftene at de bare var "skinn og bein". Hinn skal mangle to millioner dollar - eller vel 15 millioner kroner - for å kunne opprettholde virksomheten slik seg hør og bør for en verdensevangelist.

Men Hinn har mer enn de fleste. Han har sitt eget jetfly, en mann i hans klasse kan selvsagt ikke fly vanlig rutefly, han bor i en bolig verdsatt til 70 millioner kroner, han handler sine moteklær i de mest lukseriøse forretningene i Beverly Hills og når han er på sine korstog bor han kun på de mest lukseriøse hotellene - og da i presidentsuiten. Og når han kommer har han med seg litt av et følge som skal passe på ham. Blant annet egne livvakter. Det var vel omtrent slik apostlene også reiste!

Forut for Europakonferansen var han i Roma. Selv påsto Hinn at han var der på grunn av en invitasjon fra Vatikanet. Noen slik invitasjon skal i følge Vatikanet selv ikke forefinnes! Det som derimot er sant er at Hinn møtte en annen skandaleomsust verdensevangelist, nemlig Paula White. Både Hinn og White er under etterforskning for mulige økonomiske misligheter, og mens Hinn er separert fra sin kone gjennom mange år - er Paula White skilt tre ganger. Hinn er fotografert i Roms gater hånd i hånd med Paula White. Begge bedyrer at de kun er venner, og at intet umoralsk har skjedd. De skal ikke ha visst om hverandre, så begge skal ha vært i Rom på samme tid og helt plutselig ha truffet hverandre. Hinn skal visstnok også ha registrert seg under annet navn på hotellet han bodde på.

Svenske Dagen avslører i dag at Hinn har gitt feilaktige opplysninger om sin siste Indiakampanje. Hinn mener at så mange som syv millioner mennesker skal ha deltatt på hans korstog der.

Myndighetene mener at tallet kan være en halv million. Hinn mener at flere politimenn og sentrale politikere skal ha blitt omvendt, mens indiske kirkeledere ikke har hørt om noe slikt. Det skal heller ha blitt magre resultater av antall nye medlemmer i menighetene. Forfølgelsene av de kristne har derimot økt i etterkant av korstoget.

Om det nå skulle bli slik at Hinn og White blir et par med tiden, så har de muligens et problem. Begge eier kolossale verdier i form av sine eiendommer og eiendeler. I 2006 hovet Paula Whites organisasjon inn hele 39,9 millioner dollars i kollekter og salg av hennes bøker og andre produkter. Hun bruker omtrent 28,6 millioner dollars på å promotere hennes "evangeliske" show og menigheten hun er "pastor" for. Selv eier hun en eiendom på størrelse med Hinn. Som sagt: begge er under etterforskning for mistanke om økonomiske misligheter.

Det vi kan si om disse to er at de ikke er helt lik de første kristne, men de er kanskje å sammenligne med disse "superapostlene" Paulus advarte mot.

Se også:

http://www.dagen.se/dagen/article.aspx?id=220467

http://www.vl.no/kristenliv/article61844.zrm

Livets ord-medlemmar angripes i Göteborg

Her blir en gruppe fra Livets Ord i Uppsala angrepet av en mobb i forbindelse med en parade for homofile, bi- og transseksuelle søndag. Angrepet kom fra en gruppe sosialister og anarkister som støttet arrangementet. Gruppen fra Livets ord holdt et gatemøte, da de angrepet. Politiet måtte rykke ut.

Det skal bli interessant å se om de homofiles organisasjoner tar avstand fra dette, eller om det er i orden å angripe kristne på gaten som i dette tilfellet. Det er tydelig at enkelte har en sterkt hat mot kristne.

Livets-Ord kirke brent ned til grunnen i Baku

Menighetslokalet til Livets Ords menighet i Baku i Aserbajdsjan brant ned til grunnen lørdag. Forsamlingen som har 1000 medlemmer står dermed uten noe sted å samles. Årsaken til brannen er ikke kjent.

Det har ikke vært lett å drive menighetsarbeid i dette altoverveiende muslimske landet. Et tidligere menighetslokale er blitt konfiskert, og mens arbeidet med å bygge et nytt kirkebygg har kommet langt i planleggingen, blir det nåværende totalskadet av brann. Planene om det nye kirkebygget er stanset av myndighetene. De skylder på byplanlegging.

Vi vil gjerne oppmuntre bloggens lesere om å be for de kristne i Baku. De er selvsagt sterkt preget av den tragiske hendelsen. Menigheten vil få store problemer med å finne et egnet sted til å kunne samle over 1000 personer.

Les mer om saken her:
http://www.dagen.se/dagen/article.aspx?id=199198

Sten Nilsson er død

En ruvende skikkelse i svensk og nordisk kristenhet, pastor Sten Nilsson (bildet) døde ved 10-tiden i dag. Han ble 94 år gammel. Med Sten Nilsson er en av de aller viktigste tilknytningspunktene til den legendariske misjonæren og evangelisten Stanley Jones også borte. Mellom dem var det et dypt vennskapsforhold. Sten Nilsson var den ledende personen og i mange år selve drivkraften bak den svenske Ashram-bevegelsen, som ble stiftet av Stanley Jones. Som Ulf Ekmans svigerfar og mentor var også Nilsson sentral da Livets Ord ble grunnlagt i Uppsala.

Sten Nilsson var kjent for sin grundige bibelundervisning, ofte illustrert fra sitt mangeårige liv som misjonær i India. Selv har jeg hatt gleden av å høre ham ved to anledninger. En av dem her på mitt hjemsted, hvor han en helg underviste om sitt favoritttema: Jesu blods betydning. Heldigvis finnes denne undervisningen i bokform, og er dermed sikret for fremtidige slekter. "Blodpakten" er en bok alle kristne burde lese.

Sten Nilsson var i mange år metodistpastor, og betjente flere menigheter i Sverige. Han var sentralt evangelisk, konservativ i sitt bibelsyn, og hadde en smittende evne til å gjøre andre begeistret for Jesus.

Sten Nilsson vil bli dypt savnet. Vi lyser fred over hans gode vakre minne. La oss be for Ulf og Birgitta Ekman og deres familie i denne sorgens stund. Sten Nilsson vil bli begravd fra Livets Ord 5. september.

http://www.livetsord.se/default.aspx?idStructure=8249

http://www.dagen.se/dagen/article.aspx?id=174868

Ulf Ekman ba om tilgivelse for splittelsen i Kristi kropp

Pastor Ulf Ekman (bildet) benyttet anledningen han fikk på den svenske Oasebevegelsens sommerstevne, til å be om tilgivelse for splittelsen som finnes innen Kristi kropp:

"Det finnes et antall saker jeg har vært med på. Jeg kan ikke gå i detaljer her, men jeg vil be om tilgivelse. Og ta mitt ansvar for en fordypet enhet i Kristi kropp."

Uttalelsen vil nok vekke glede i store deler av svensk kristenhet, samtidig som de som har startet et korstog mot Ulf Ekman de siste årene ved å forsøke å få klistret på ham at han er "på vei til Rom", vil få ytterligere vann på mølla. De sistnevnte ser en stor konspirasjon hvor Ulf Ekman fører samtaler med høytstående representanter for Romerkirken i et forsøk på å bli en del av den. Men jeg vil tro det store flertallet klarer å se en mann som drives av en oppriktig lengsel etter å se Guds barns enhet og synderes frelse, og som samtidig er villig til å ta oppgjør med ting han og Livets Ord har stått for som ikke har båret gode frukter.

Deltagerne på sommerstevnet til Oasebevegelsen fikk sjelden kost servert til Ekman å være, det vil si om vi sammenligner Ekman med noen år tilbake. Nå talte Livets Ord pastoren om lidelse og lidelsens betydning.

Han talte om veksten i kristenlivet på denne måten:

"Växandet i Bibeln var inget ögonblicksverk, menade han och jämförde Abrahams lång-långa väntan på Guds löfte om en son, med nutidsmänniskans zappande otålighet. Kommer inte svaret genast blir vi missmodiga och resignerade. Men vi behöver uthållighet för att få det Gud har lovat. Och vi behöver kraft att orka ända fram när det är påfrestande. Lidande verkar ståndaktighet och uthållighet. Som i sin tur ger fasthet. "De heligas uthållighet" som omtalas i Uppenbarelseboken, är att hålla fast vid tron på Jesus Kristus utan att bli rädd eller fly."

Ekman talte også om alvoret i den tiden vi lever i, og advarte oss mot å leve med den innstillingen at det alltid har vært krisetider:

"Frågan är, om inte kristenheten står inför samma svåra tider som på 300-talet. Kristna behöver därför komma bort från tendensen att göra den kristna tron till något som bara handlar om den enskilde. Guds vilja handlar om mer än mig och mitt. Likt Churchill som tidigt varnade för farorna i Hitlertyskland, när andra drack te och tyckte livet var skönt, behöver Guds folk nu se tecknen i tiden och förbereda sig. I stället för att vänta tills katastrofen är ett faktum."

For mer om Ekman og Oasemøtet se:

http://www.dagen.se/dagen/article.aspx?id=174202

Dåpsbasseng blant lutheranerne og dåpsdebatt i Sverige

Dåpspørsmålet opptar nå både avisen Vårt Land og svenske Dagen. Vårt Land skriver i dag om Frøyland og Orstad kirke som har fått dåpsbasseng! Årsaken er at mennesker som kommer til tro ønsker å bli døpt med full neddykking. Det er interessant å merke seg ordene til sokneprest Askilsen under vigslingen av den nye kirken, som ligger mellom Time og Klepp på Jæren:

"Når vi blir dukket under i vannet, blir vi begravet med Kristus. Når vi går opp av vannet, oppstår vi også med ham."

En baptistpastor kunne ikke sagt dette bedre! Til Vårt Land sier han at dåpsbassenget gir store pedagogiske muligheter: "Ved å ha et dåpsbasseng, blir dåpens symbolikk veldig tydelig. Når jeg døper barn ved døpefonten, understreker jeg at vannet som blir øst over hodet, er et symbol på at det er over dem som blir døpt. Men symbolikken er jo mye tydeligere ved full neddykking."

I Sverige fortsetter debatten om dåp er et kriterium for medlemskap i en menighet. Den svenske avisen Dagen har spurt en del menighetsledere etter at det ble kjent at det pågår en debatt innen den svenske pinsebevegelsen om dette spørsmålet. Det ser ut til at kravet om dåp som kriterium for medlemskap er under endring i vårt naboland innen de fleste sammenhenger:

"En del församlingar håller fast vid den gamla ordningen men överlag har vi blivit mer pragmatiska," säger Karin Wiborn, missionsföreståndare i Svenska baptistsamfundet.

Dåp og medlemskap hører fortsatt sammen i Det svenske Baptistsamfunn, men når Det svenske baptistsamfunnet opphører å eksistere neste år, er det fortsatt et åpent spørsmål om hva som skjer med dåpsynet i det nye kirkesamfunnet. Til Dagen sier Wiborn:

"Vi har ingen församlingsordning som alla måste följa, församlingarna bestämmer själva hur de vill ha det. Men ja, det är numera vanligt att man välkomnar barndöpta som medlemmar."

Evangeliska Frikyrkan har også endret praksis: "Den ekumeniska rörelsen har vuxit sig allt starkare, rörligheten mellan samfunden blivit allt större. Människor som flyttar till ny stad letar efter en församling där de känner sig hemma och trivs, samfundstillhörigheten är inte lika avgörande längre," säger Knut-Bertil Nyström, programledare för EFK:s Församlingsprogram og legger til:

"Så en enig EFK-styrelse beslutade för några år sedan om en församlingsordning som innebär att församlingar kan ta emot medlemmar som inte är troendedöpta, så kallat överfört medlemskap."

Selv Livets Ord er åpne for barnedøpte. Til Dagen sier Ulf Ekman:

"Vår doppraxis är som den har varit, det vill säga troendedop. Vi studerar också frågan för att få ett fördjupat perspektiv på den, inte minst när det gäller dopets innehåll. I ett ekumeniskt perspektiv är det viktigt att ha respekt för olika dopsyner. Om människor bekänner Jesus som Herre och är trygg i sitt barndop förvägrar vi dem inte medlemskap. Så har det varit från början."

Foto: Jan Inge Haga/Vårt Land.

Skapte glede og begeistring for misjon

Det er flott å møte mennesker som klarer å skape begeistring for misjon! I den sammenhengen jeg har vært en del av, var misjonsmøter litt traurige greier, som stort sett handlet om den legemlige nød. Det ble snakket om vei- og broprosjekter, behovet for å grave brønner og skaffe skolebøker. Tro meg - alt det her er viktig, og kan være del av arbeidet med å nå nye mennesker. Men det var bare det at vi sjeldent hørte om mennesker som kom til tro. Ikke det at det ikke skjedde, for det gjorde det, men det var ikke det misjonæren som kom på besøk la vekt på. Så mye penger til disse prosjektene forløste det heller ikke. Det ble noen magre kollekter. Men av og til fikk vi besøk av en misjonær som talte seg varm om mennesker som ble frelst, døpt i vann og ånd, syke som ble helbredet. Det skapte begeistring, og kollektkurven klirret ikke lenger av mynter.

I går hørte jeg den svenske misjonæren Carl Gustav Severin, knyttet til Livets Ord i Uppsala, for første gang. Han hadde virkelig evnen til å skape begeistring for misjonens store sak, og samtidig gi oss del i nøden. Jeg tror det er lenge siden jeg har opplevd at latteren har sittet så løs. Historiene han kunne fortelle om evangeliets fremmarsj i det som en gang var det veldige Sovjetunionen, om hvordan Gud ledet på forunderlig vis og fikk selveste KGB til å stille med et eget tog som kunne bringe bibler og misjonærer inn til Sibir var både gripende, sterke og skapte samtidig glede over at mennesker fikk møte Jesus.

Carl Gustav Severin klarte også noe annet: Han fikk mennesker til å innvie seg for misjon - kanskje for første gang, men også for de som trengte utfordringen på ny - meg selv inkludert. Tema for hans preken var: "Du kan være et bønnesvar!" Finnes det noe mer meningsfullt enn å se mennesker frelst? Gi dem evangeliet. Be for de syke. I går meldte det seg mennesker for å ta Jesu ord på alvor: "Gå ut i all verden og forkynn evangeliet for hele skapningen." (Mark 16,15) Akkurat det gleder jeg meg over, og takker Gud for idag.