Han har skrevet en svært interessant artikkel i forbindelse med Birgitta og Ulf Ekmans nært forestående konvertering til Den romersk-katolske kirke. Med velvillig tillatelse fra Anders Gerdmar, gjengis denne artikkelen på bloggen i dag. Den er såpass lang, at den gjengis i to deler. Neste del publiseres lørdag.
Att min pastor sedan snart 30 år konverterat till Romersk-katolska kyrkan har sänt en chockvåg över stora delar av kristenheten,[1] inte minst inom det egna nätverket med uppemot 250 000 medlemmar. Utan att kunna bedöma Ulf och Birgittas personliga väg – det kan jag inte, lika lite som andra kunde bedöma vår när vi bröt upp från Svenska kyrkan en gång – är det viktigt att förklara varför jag själv gång på gång ställts inför valet och valt att inte konvertera. Och att jag inte tror att det är vägen till enhet. Vägen till enhet är inte konversion utan konvergens – att alla böjer sig inåt, i det att vi underordnar oss varandra i lydnad för Jesus Kristus.
Min uppväxt i svensk högkyrklighet betydde att en del i bekantskapskretsen, ofta förtvivlade över Svenska kyrkans avfall, valde att konvertera. Jag och min fru sa: Antingen blir vi katoliker eller blir vi pingstvänner. Jag är glad att andens dop kom emellan och förde oss in i den karismatiska rörelsen och senare trosrörelsen. Men mina två älskade bröder, Lars och Staffan, valde Romersk-katolska kyrkan och vi ganska snart Livets Ord. För vår familj var naturligtvis att vi gick skilda vägar ett hårt slag, kanske allra mest att jag och Else-Marie döptes som troende. Glädjande nog hade vi ett mycket varmt och kärleksfullt hem som så småningom hämtade sig från chocken och relationerna är åter varma. Mitt sista minne av min far, prästen som gav mig kärleken till och tron på Guds Ord och dess absoluta auktoritet, är att han står i vänligt samspråk med Ulf Ekman vid min 40-årsfest för tjugo år sedan; pappa var vänligheten själv och ville säkert ta chansen att förstå den kontroversielle predikanten.
Konversion ingen väg
Varför har jag då aldrig valt konversionens väg, när både mina bröder och många nära vänner har gjort det?
Jag har under hela mitt vuxna liv grundläggande haft samma syn på dessa saker, även om jag under senare år mer än tidigare har sett vikten av enhet i Kristi kropp, då Jesus ber sin sista bön om just detta (Joh 17:21) och då jag verkligen har sett genuin tro och kärlek både i andra protestantiska kyrkor och bl a Romersk-katolska och Ortodoxa kyrkan. Inte minst är mötet med många katolska karismatiker härligt; de kan som få söka Gud och vara törstiga efter Andens liv.
Var och en som tror och bekänner Jesus Kristus som Herre är Guds barn, har samma far som jag, och är alltså min broder, oavsett kyrkotillhörighet. Den personen är född av Anden. Ingen är fullkomlig, men vi kan vara ofullkomliga i vår tro. Vi kan lite till mans samtidigt vara födda av Anden och teologiskt förvirrade. Men det finns en tro som en gång för alla meddelats åt de heliga, Judas brev 3. Den meddelades då – ordet på grekiska visar att meddelandet av den är avslutat – och vi står på den nu.
Låt mig också säga att jag inte älskar att ägna mig åt att peka ut var jag och mina kristna bröder skiljer oss åt, men det blir ibland nödvändigt då andra lika tydligt flyttar på sig. Som nu. Och då måste vi också vara tydliga.
Trons prioritetsordning
En hjälp när man tittar på olika kristna rörelser är att använda trons prioritetsordning, eller trons hierarki. När man gör en prioritetslista över vad som är mest centralt i kristen tro så ser man att vi är överens med de flesta kristna om de viktigaste sakerna, medan de som inte har frälsningsbetydelse kommer längre ner. Samtidigt som det finns skillnader får vi inte slänga ut barnet med badvattnet glömma allt vi har gemensamt med de flesta troende: vi tror på
- En Treenig Gud,
- Jesus som Herren och frälsaren,
- Guds Ord som källan till tron
- Den helige Ande och hans verk
- Ett liv i helighet
- Att människan är skapad till Guds avbild med ett oändligt värde
- Att Jesus ska komma tillbaka för att döma himlen och jorden
Vi kan också enas om många etiska frågor med de gamla kyrkorna i öst och väst: livets början och slut, äktenskap och samlevnad. Den gemensamma tron sammanfattas i tron på hela Guds Ord och de fornkyrkliga bekännelserna som klargör den kristna tron gentemot villolärarna. Detta delar vi med de flesta kristna och är glada över det.
När jag börjat med att betona enheten i tron, måste jag ändå tydliggöra att det finns skillnader gentemot Romersk-katolska kyrkans tro och de är dessa jag nu ska sammanfatta i form av några huvudpunkter under fyra rubriker: bibelsyn, kyrkosyn, synen på Maria, synen på påven.
(fortsettes)
Ingen kommentarer:
Legg inn en kommentar