Ulf og Birgitta Ekman blir medlem av Den romersk-katolske kirke

Nettopp hjemkommet fra en flott gudstjeneste i Toten frikirke, med masse liv, barn og voksne om hverandre, nattverd og kirkekaffe og en inspirerende tale av Ola Østtveit, blir jeg møtt av nyheten om at Ulf Ekman (bildet) og kona til våren blir opptatt som medlemmer av Den romersk-katolske kirke.

Forsamlingen han grunnla: Livets Ord i Uppsala, melder at de ikke går samme vei.

Det var under gudstjenesten i Livets Ord i Uppsala i formiddag at Ekman meddelte den gudstjenestefeirende forsamlingen at 'Kristus selv har ledet dem til valget'.

Selv sier han i en pressemelding at det har "varit en långsam utveckling där vi gått från att upptäcka nya saker, till att uppskatta det vi upptäckt, till att närma oss och även lära oss av våra trossyskon. Nu upplever vi att vi skall ta konsekvenserna av vad vi upptäckt. Tron på enhet får praktiska konsekvenser. Vi har sett en stor kärlek till Jesus och en genomtänkt teologi, förankrad i Bibeln och i klassiska dogmer. Vi har upplevt rikedomen i det sakramentala livet. Vi har sett logiken i det läroämbete som bevarar kyrkans trosundervisning och för den vidare från generation till generation.  Vi har mött en etisk och moralisk styrka och konsekvens som vågar gå emot den allmänna opinionen och har barmhärtighet med de svagaste och fattigaste. Och, inte minst, vi har kommit i kontakt med representanter för miljontals karismatiska katoliker och har sett deras levande tro, Allt detta var både attraktivt och utmanande. Inte minst utmanade det våra inneboende protestantiska fördomar, och vi insåg att vi i många fall inte hade belägg för vår kritik emot dem. Vi behövde lära känna den katolska tron bättre. Detta ledde oss till att inse att det faktiskt var Jesus Kristus som ledde oss till att förenas med den Katolska kyrkan'.

Ekman avviser at han vil "smyga in församlingen Livets Ord på denna väg eller haft någon hemlig agenda för att kollektivanslutna församlingen till Katolska kyrkan. Det vore en orimlig tanke".

Denne beslutningen har jeg djup respekt for, selv om dette ikke er min vei. Noen gleder seg, andre er fortvilet over det som nå skjer. Jeg har stor forståelse for mange av de problemstillingene som Ulf Ekman har reist de senere årene. Det er mangt og mye som har skjedd - ikke minst i pinse-karismatisk sammenheng - som er svært betenkelig, og mange kristne kjenner seg rotløse og fremmedgjorte i sine protestantiske sammenhenger.

Hvordan skal vi møte den utfordringen? Ved å snakke negativt om det ekteparet Ekman har funnet frem til - som deres vei - eller se litt nærmere på hva det er som gjør at mange protestanter føler seg hjemløse?