Med tillatelse fra artikkelforfatteren gjengir jeg her den særdeles interessante og aktuelle artikkelen til Anders Gerdmar (bildet), docent i Nya testamentets exegetik ved Uppsala universitet og ansvarlig for teologistudiet ved Livets ords teologiska seminarium. Denne artikkelen burde leses av alle nordmenn som er interessert i hva som skjer i dagens kirke, og hvor veien går herfra:
Grundläggande för kristet liv är mötet med det heliga. Det som förvandlar Petrus, Paulus, Maria från Magdala och Tomas. Att en man säger "Följ mig!" och att sådana entreprenörer som Petrus och Andreas lyder är makalöst. Den Helige intervenerar och förvandlar.
Det är detta som är essensen i det vi ofta kallar väckelse, ett personligt möte med Jesus Kristus. Och det är essensen inte bara i frikyrklig väckelsetradition utan i den heliga historien. Martyrernas i tidig kristendom, Franciskus möte med Herren, Luthers, Wesleys eller Finneys är samma sak.
Men mötet med det heliga har i bred kristen tradition blivit mötet med Jesus i nattvarden. En grupp katolska studenter som var samlade till retreat 1967, för jämnt 45 år sedan, blev början till den karismatiska rörelse som i dag har flera hundra miljoner anhängare. Andens dop drabbade dem medan de sökte Gud för en djupare omvändelse, inom de former för tillbedjan som fanns i deras tradition.
Kanske är det förlusten av mötet med det heliga i nattvarden, men också annan övernaturlig gudsnärvaro som i dag skapar en andlig svält. Varje väckelse är en frukt av sin tid och dess syn på sakramenten likaså. De svenska frikyrkliga väckelserna hade inte sällan en polemisk sida och ville frigöra sig från den ofta förhatliga så kallade Statskyrkan.
Men samtidigt som man tog ställning mot saker som var obibliska och kanske i alla fall verkade livlösa kastade man också ut många barn med badvattnet. Ofta tyckte man att det kyrkliga dogmat var för tungt och ville bara läsa Bibeln som det står - vilket varken är lätt eller med nödvändighet leder rätt.
Nattvardsseden var ofta allt annat än levande och i stället för dessa gudstjänster blev nattvarden ofta hänvisad till några få tillfällen på året. Det en gång heliga uppfattades som det stela, och väckelsefolket betackade sig för sådant. Dess förvaltare prästen hade blivit kollega med länsman och båda var ute efter att se till så ingen bedrev otillåten religiös verksamhet. Kyrkans ordning med präster och biskopar hänfördes alltså till historiens skräphög. Så gick de historiska kyrkorna och frikyrkorna var och en vidare på sina vägar, odlade sina starka sidor, men underbetonade andra saker, med bristfenomen som följd.
Men när Jesus sa: "Jag ska bygga min församling" så lade han samtidigt in sitt apostoliska DNA i kroppen! Jesus predikade ett starkt omvändelsebudskap och kallades "den som döper i helige Ande och eld", han och den tidiga församlingen gick till templet för att delta i lovsången och tempelkulten, men tog också hand om sina änkor. Men strax före Jesus eget Getsemane instiftar han Mötesplatsen, nattvarden - det är också då han ber att de alla inte ska var och en åt sitt eget håll utan vara ett. Vid denna helt ritualenliga judiska måltid säger Jesus plötsligt: Detta bröd är min kropp! Detta vin är det nya förbundet i mitt blod! Märkligt hur central nattvarden blev i skärningspunkten mellan liv och död, strax innan Jesus utgöt det blod som han sa skulle vara närvarande i vinet!
Just därför blir kristendom utan ett starkt sakramentalt liv - och Andens liv, som han också talar om i sitt testamente - blodfattig. Men nattvarden är ett sådant möte, alltid tillgängligt för en hungrig troende. Som en småbarnsmamma sa på tal om att hon kommer till vår nattvardsgudstjänst varje tisdagsmorgon i församlingen Livets ord: När allting snurrar och det är svårt att stilla sig behöver jag bara öppna munnen och ta emot!
Kristendomens framtid i Sverige handlar om hur mötet med den Helige kan ske. Det är alltid attraktivt. För mig själv har vägen gått från kyrka med rikt sakramentalt liv till frikyrka och härlig karismatik - men också en slags fasta från till exempel nattvardslivet - och sedan till ett spännande "både och", något som till mångas förvåning sker inom Livets ord. Också i Oasrörelsen ser man en sådan underbar kombination och väckelse, bikt, lovsång och gudstjänstens glädje och helighet.
Vägen framåt går nog inte tillbaka till de punkter i historien där vi skildes från varandra utan till en ny fullhet som vi kan upptäcka tillsammans med alla de heliga. Det handlar inte om kyrka eller frikyrka, utan om en Kristi kropp som är uppfylld av hela Guds fullhet. Där kan de specialiteter vi var och en på sitt håll har utvecklat bli bidrag till hela kroppen. Vi behöver inte leva i ett "antingen eller" utan upptäcka hela det apostoliska DNA som en gång för alla lades ner i församlingen. Det är bara den fullheten som trovärdigt kan visa världen till Den Helige själv.
Ingen kommentarer:
Legg inn en kommentar