Når vi tråkker på andre kristne

Den svenske bloggeren og pastoren Jonas Melin, har skrevet en artikkel som også mange nordmenn burde lese. Den handler om menighetsplanting og økumenikk. Utgangspunktet er en bok skrevet av Stefan Paas, som hevder at all frikirkelig og mellomkirkelig misjonsvirksomhet siden 1500-tallet har utgått fra den kristne kulturen og den kristne tros sterke stilling i samfunnet.

Og det interessante, synes jeg, er dette: Motstanderen har vært navnekristendom, tradisjonskristendom eller det man har ansett som død tro. Og derfor har man beskrevet seg selv ut fra det som skiller oss fra andre menigheter og samfunn. Offentlig har man gått ut for å kritisere kristne i andre sammenhenger enn sin egen - og slik holder vi på! I dag er det om å gjøre å beskrive en troende i en annen sammenheng enn sin egen som fariseer og skriftlærd. Noen legger ut lister med det som kjennetegner den moderne fariseer, men glemmer en ting: fariseeren i dem selv! Det er "de andre" og så er det "meg selv" og de jeg identifiserer meg med.

"Slik har det vært i de fleste bevegelser fra reformasjonens ulike grener på 1500-tallet til pinsebevegelsens fremvekst på 1900-tallet," skriver Jonas Melin.

Og slik fortsetter det.

Men det kan ikke det i et moderne samfunn som vårt. Våre trossøsken er ikke motstanderen! Det er det sekulære samfunnet: materialismen, nyliberalismen og sekularismen. Hevder mannen som skrev boken Melin har lest.

Og jeg mener at det er en helt riktig analyse.

Jonas Melin tar med noe interessant og tankevekkende i sin artikkel, noe han har hentet fra boken til Stefan Paas. Det handler om hva man bør tenke på når man skal plante en ny menighet. Jeg tenker at dette også kan brukes i alle relasjoner med andre kristne:

1. Tal ikke negativt om andre kirker og menigheter offentlig.
2. Delta i lokale økumeniske nettverk.
3. Forsøk å besøke gudstjenester i andre forsamlinger nå og da.
4. Du skal ikke verve blant andre menigheters aktive medlemmer
5. Samarbeide med andre menigheter når det er mulig.
6. Respekter offentlig det gode arbeidet som andre menigheter har gjort og gjør.

Du kan lese hele artikkelen til Jonas Melin her:

http://barnabasbloggen.blogspot.no/2017/02/forsamlingsplantering-och-ekumenik.html

Anders Wiberg - presten som ble baptistpioner, del 2

Her er andre og siste del av artikkelen til Jonas Melin om baptistpioneren Anders Wiberg. Første del ble publisert i går:

Med det samme begynte Wiberg å skrive en bok for å presentere sitt nye syn. Denne ble ferdig høsten 1852 og fikk tittelen: "Vilken bör döpas och varuti består dopet?" Den ble en klassiker i svensk vekkelseshistorie og bidro sterkt til baptismens gjennombrudd i vårt land.

Wiberg hadde problemer med helsen og legene anbefalte at han gjorde en sjøreise for å få en endring i klimaet. Et par venner som eide et emigrantfartøy tilbød ham en gratis reise til Amerika. Den 17.juli 1852 forlot skipet Stockholm. Fem dager senere skulle det gjøre en stans i København. Wiberg oppsøkte der baptistpioneren F.O Nilsson, som hadde blitt landsforvist for sin baptistiske virksomhet og som nå ledet den lille baptistmenigheten i København.

Wiberg ble så døpt av Nilsson den 23. juli. Da var han 36 år gammel.

Slik fikk den første svenske baptistpioneren døpe den mann som skulle den svenske baptismens store lederskikkelse og ideolog.

Dagen etter gikk reisen videre mot Amerika og Wiberg fikk med seg et anbefalingsbrev fra Nilsson. Et par måneder senere ankom fartøyet New York og Wiberg oppsøkte med det samme de amerikanske baptistene og der fikk han en hjertelig velkomst. Han ble også ansatt av dem som misjonær blant sjømenn og immigranter i New York. I mars 1853 ble han ordinert til baptistpastor og virket blant de svenske baptistene i Amerika. Han bosatte seg i Philadelphia og arbeidet der med en ny bok om dåpen. Den fikk tittelen: Det kristliga dopet og kom ut i 1854. Jeg har den i min bokhylle og den er på 370 sider.

Wiberg sto i nær kontakt med baptistene i Sverige og disse ba ham inntrengende om å komme hjem til hjemlandet. Av ulike årsaker skulle dette ta sin tid, men i 1855 og Wiberg ble antatt som de amerikanske baptistenes misjonær til Sverige. Et avskjedsmøte ble holdt i en baptistkirke i Philadelphia og ved samme anledning giftet Wiberg seg med en amerikanerinne ved navn Caroline Lintemuth. Hun ble en sterk støtte for ham i arbeidet i Sverige. I oktober kom de til Stockholm og rett etter dette grunnla baptistene i Stockholm en menighet der Wiberg ble valgt til forstander.

Wiberg ble ikke bare forstander for menigheten i Stockholm, men hadde også omsorg for alle menighetene. Han hadde også ansvar for kolportørvirksomheten og startet avisen Evangelisten, som fikk stor betydning for utbredelsen av baptismen i Sverige. Videre startet han et seminar for utdannelse av predikanter og han organiserte den første konferansen for baptistmenighetene i Sverige. Den fant sted i 1857. På slutten av 1850-tallet fantes det 95 baptistmenigheter i Sverige med 4300 medlemmer. Anders Wiberg virket utrettelig som en av de svenske baptistenes fremtredende ledere fram mot sin død i 1887. Når han døde hadde Det svenske baptistsamfunnet 473 menigheter og nesten 32.000 medlemmer. Det kan man kalle multiplikasjon.

Anders Wiberg - presten som ble baptistpioner, del 1

Søndag var det ganske nøyaktig 200 år siden Anders Wiberg ble født. Han var luthersk prest, og skulle bli en av baptistpionerene i Sverge.

Jonas Melin, svensk baptist, pastor, bibellærer og pionerkonsulent i Svenska Alliansmission, har skrevet en artikkel om Wiberg. Med Melin's vennlige tillatelse har jeg oversatt den til norsk. Her er del en av to deler:

I går var det 200 år siden Anders Wiberg ble født. Det er verd vår oppmerksomhet. Han ble født 17. juli 1816, i byen Wi, utenfor Hudiksvall og han ble en av de mest betydningsfulle lederne innenfor den svenske baptismen. Her forteller jeg kortfattet hans livshistorie:

Når Anders var sju år døde hans far i forbindelse med et fylleslagsmål. Hans mor fikk dermed eneansvar for å ta vare på gården de eide. Sønnen fikk studere og ved 19 års alderen ble han skrevet inn ved Universitetet i Uppsala hvor han skulle studere teologi for å bli prest. Under oppveksten hadde han lyttet til mange vekkelsespredikanter og vært åndelig søkende, men under studiene i Uppsala kjølnet den åndelige interessen. I 1939 avbrøt han studiene og flyttet til Stockholm.

I Stockholm ble han kjent med den engelske metodistpredikanten George Scott og hørte mye på ham. Her opplevde han en åndelig oppvåkning og ble Scotts medarbeider. En annen av Scotts unge medarbeidere var C.O Rosenius, som senere skulle bli leder av EFS. I 1842 ble George Scott utvist fra Sverige på grunn av sin misjonsvirksomhet. I den forbindelse forlot også Wiberg Stockholm og gjenopptok sine prestestudier i Uppsala.

Anders Wiberg ble presteviet i juni 1843 og fikk sin første prestetjeneste i hjemtraktene utenfor Hudiksvall. Der var han en virkelig vekkelsesprest som arbeidet flittig og førte mange til en levende tro på Kristus. Han hadde ulike prestetjenester frem til 1849 da han ba om å få en pause. Hans samvittighet forbød ham nemlig å dele ut nattverden til mennesker som ikke levde i troen på Kristus. Under sitt opphold i tjenesten som prest var han i virksomhet som predikant for de såkalte norrlänska separatistene. Han ble stadig mer tvilende til statskirken og våren 1851 tok han avskjed med sitt presteembete. 

I forbindelse med et besøk i Stockholm støtte han på baptistiske meninger, men han var overbevist i sitt syn på barnedåpen. Han begynte å studere dåpsspørsmålet for å gi ut en bok hvor han ville forsvare barnedåpen, men så hendte det noe som skulle endre hele hans livsretning. Wiberg fikk følge med en venn til Hamburg som tolk. Der besøkte de baptistmenigheten og samtalte med pastorene Oncken og Köbner. De diskuterte dåpen og Wiberg forsvarte ivrig barnedåpen. Han ble likevel svært tiltalt av menighetens liv og så det slik at han for første gang hadde møtt en menighet som levde etter det nytestamentlige mønster. På hjemreisen studerte han noen hefter om dåpen han hadde fått i Hamburg. Der fant han noen nye synspunkter som rokket ved hans overbevisning og han begynte å studere dåpspørsmålet med ny iver og kom etterhvert frem til en baptistisk overbevisning. Han forteller om dette selv i et brev:

"Før jeg tok dette avgjørende steget, hadde jeg i selskap med en broder besøk Hamburg for å tjene som tolk. Der ble jeg bekjent med baptistmenighetene og med brødrene Oncken og Köbner, med hvilke jeg som ortodoks lutheraner samtalte om dåpen. Da jeg forlot Hamburg, fikk jeg av Köbner noen traktater om dåpen, og de tyske baptistenes trosbekjennelse, og da jeg på hjemreisen leste disse og Pengillys avhandling om dåpen, fikk jeg noen tanker om dåpen som jeg ikke hadde hatt tidligere. Etter at jeg kom hjem til Stockholm studerte jeg Hintons History of Baptism, som De hadde lagt igjen her, og nå er jeg fullt overbevist om at barnedåpen ikke har noen grunn i Bibelen." (Brev til F.O Nilsson, mars 1852. Fra boken: Sanningen är odödlig av Erland Wendel-Hansen, Wetserbergs 1962).

(fortsettes)

Misjonsmetodene til Paulus - eller våre? Del 3

Her følger tredje og siste del av sammendraget i undervisningen til Roland Allen. Første del ble publisert tirsdag 21. oktober, andre del den 24.oktober:

7. Dåp og ordinasjon for lederskap
Det lokale fellesskapet har noe det skulle ha sagt når det gjelder å teste kandidatene både når det gjelder dåp og valg av eldste. Eldste velges blant medlemmene av menigheten.

8. Økonomi
Hans økonomiske politikk var en del av hans arbeidsmetode:

* Han søkte ikke økonomisk hjelp for seg selv og mottok heller ikke penger fra de han preket for. (Apg 18,3;20,33-35;1.Kor 9,3-18;1.Tess 2,8;2.Tess 3,7-8)

* Enkelte ganger mottok han støtte fra andre menigheter. (Apg 18,4-5;Fil 4,14-18;2.Kor 11,7-9)

* Han administrerte ikke lokalmenighetens økonomi.

9. Autoritet og disiplin
Paulus hersket ikke over de nye menighetene, men tjente dem og appellerte til dem ut fra den åndelige autoriteten som var ham gitt. Han overlot ansvaret med å disiplinere til den lokale menigheten. (1.Kor 5.1-5;2.Tess 3,11-15) De lokale menighetene var selvstyrte.

10. Enhet
Paulus' forståelse av enhet var åndelig, det viktige var at den åndelige enheten fikk et uttrykk:

* den kunne ikke uttrykkes likt alle steder
* den kunne ikke unngå å fremstå i vital enighet
* den kunne ikke påtvinges gjennom tvang
* den måtte komme til uttrykk i ytre enhet

Den måten Paulus skapte enhet på:

* Paulus avviste å overføre Loven og skikkene til kirken i Judea til de fire provinsene

* Han avviste å sette opp en sentral administrasjon med en autoritet som hele kirken skulle underordne seg.

Måten Paulus underviste om enhet på:

* Han underviste om enhet ved å ta den for gitt
* Han brukte til fulle sin posisjon som mellomledd mellom jøde og greker.
* Han opprettholdt enhet ved å initiere og oppmuntre gjensidig kjærlige handlinger.
* Han oppfordret til en konstant bevegelse av kommunikasjon mellom kirkene.

Misjonsmetodene til Paulus - eller våre? Del 2

Her følger andre del av sammendraget i undervisningen til Roland Allan (bildet) Første del ble publisert tirsdag 21. oktober:

4. Tegn og under som en del av forkynnelsen
Åndens kraft som gir seg utslag i tegn og under var viktig i misjonsarbeidet av flere årsaker: a) Miraklene fikk tilhørernes oppmerksomhet. b) Mirakler hadde en universell aksept som bevis på det guddommeliges inngripen. c) Miraklene var en god illustrasjon på den kristne tros innhold. d) miraklene understreket innholdet i frelsen (Apg 14,3 og 8-10;16,18;19,11-12;20,9-10 og Rom 15,18-20)

5. Forkynnelse av evangeliet - evangelisering
Måten Paulus preker på er veldig interessant. Hans holdning er full av sympati, mot, respekt, tillit og ydmykhet. Budskapet er enkelt og klart, og full av basisinnholdet i evangeliet. Budskapet er tilrettelagt for tilhørernes kunnskapsnivå og forståelse. (Apg 13,16-43;14,11-18 og 17,22-34).

6. Undervisning - menighetsplanting
Paulus trener og underviser de første som kommer til tro. Han grunnlegger selvstendige selvforsørgende menigheter. Han trener og velger ut ledere. Menighetene var ikke avhengige av det apostoliske teamet for lederskap. (Apg 14,21-23;15,36 og 16,40)

Paulus gav videre tradisjonen med å undervise til de nye menighetene, innholdet i evangeliet, de to sakramentene, Det gamle testamente og regler for det kristne livet.

Han forlot de nystartede menighetene ganske raskt. De som ble omvendte under hans tjeneste ble misjonærer. Menighetene ble selv-propaganderende. (1.Tess 1,7-8)

Det er fire ting som er nødvendige for å plante en menighet:

* Grunnleggende undervisning for tro og liv (1.Kor 4,17 og 15,1-4)
* To ordninger - dåp og Herrens måltid (Apg 16,14-15 og 32-34;1.Kor 1,14-17 og 11,23-26)
* Eldste - valgt innad i de nye menighetene (Apg 14,23)
* Skriftene (2.Tim 3,16-17)

(fortsettes)

Misjonsmetodene til Paulus - eller våre? Del 1

Jeg har gitt meg i kast med en bok som så absolutt forlengst burde ha vært oversatt til norsk! Den er skrevet i 1912 og er virkelig et pionerarbeid. Dessverre er det ingen som så boken som betydningsfull nok til å oversette den når den kom ut, og i dag finnes det vel ikke noe forlag som vil satse på en bok som er over 100 år gammel?

Det er dumt. For om mange som er opptatt av Guds rike hadde lest boken: Missionary Methods - St.Paul's or ours ville vi sett en ny bevissthet om nytestamentlige prinsipper for både misjonsarbeidet og for menighetsbygging.

Boken er skrevet av Roland Allan (bildet), en anglikansk prest som er blitt beskrevet som 'pioner, profet og prest'. Han var misjonær i Kina og opplevde det grusomme Boxeropprøret, som førte til så mange misjonærers død, men måtte avbryte sin tjeneste av helsemessige årsaker.

Jeg har forsøkt å oversette noen av prinsippene Roland Allan arbeidet etter. Dette er basert på en sammenfatning som Jonas Melin har gjort. Han er pionerkonsulent i Svenska Alliansemissionen, og leder for Nätverket Anabaptist i Skandinavia. Han er en aktiv blogger og skriver svært mye interessant på sin blogg: http://barnabasbloggen.blogspot.no/

Gjør gjerne denne oversikten til et personlig bibelstudium. Finn frem Bibelen din og les henvisningene til Den Hellige Skrift:

MISJONSMETODENE TIL PAULUS
Paulus plantet menigheter i de fire romerske provinsene: Galatia, Makedonia, Akaia og Asia (Apg 13-20). Han hadde en misjonsstrategi:

1.Team-arbeid - det apostoliske teamet
Paulus arbeidet alltid i et team. Det første teamet besto av Paulus, Barnabas og Johannes Markus. Det andre av Paulus, Silas, Timoteus, Lukas. Titus og andre. Menn og kvinner ble hans medarbeidere. Teamet var også en treningsarena for nye arbeidere. Teamet fungerte som modell-fellesskap med sine ulike gaver. Selv ikke Paulus kunne gjøre arbeidet alene. (Apg 13,4-5;15,39-16,3; 10-11 og 19,22)

2. Strategiske punkter
Paulus valgte viktige byer som sentre for evangelisering og misjon. Han plantet menigheter i strategiske byer og gav dem ansvaret med å evangelisere omgivelsene (Apg 16,12;19,1,9-10 og 1.Tess 1,7-8)

3. Forkynnelse til målgrupper
Når Paulus kom til en by forsøkte han først å nå de menneskene som var åpne. Ofte forkynte han først til jøder og gudfryktige hedninger. Han søkte de som hadde et åpent sinn. Så preket han til alle han fikk muligheten til. (Apg 13,5;14,1;16,13;17,2, 10 og 17)

Den frie forsamlingen ingen historisk parents

Debatten rundt Ulf Ekmans nært forestående konvertering til Den romersk-katolske kirke ruller videre, ikke minst i Sverige.

En av de som har skrevet noe i denne sammenhengen som det er verd å merke seg, er Jonas Melin (bildet).

Jonas Melin er en del av Råslätts församlingsgemenskap i Jönköping, han tilhører Evangeliska Frikyrkan, er ansatt i Svenska Alliansmission og har vært en av pionerene innen den anabaptistiske bevegelsen i vårt naboland.

'Den frie forsamlingen er ingen historisk parentes', skriver Jonas Melin i sin aktuelle artikkel. Han begrunner det blant annet med dette: 'frikyrkan har en historisk förankring och är grundad i en alternativ syn på kyrkan och kyrkans historia. Jag anser att det behövs ett försvar för en frikyrklig församlingssyn i denna tid då många attraheras av de historiska kyrkorna'.

Du kan lese artikkelen her:

http://www.dagen.se/opinion/debatt/frikyrkan-historiskt-forankrad/

Anabaptistiske kjerneverdier

De anabaptistiske kjerneverdiene som er utarbeidet av The Anabaptist Network i Storbritannia, er nå blitt oversatt til svensk. Disse kjerneverdiene er ikke en trosbekjennelse, men definerer i korthet hva anabaptismen i dag representerer. Disse kjerneverdiene synes jeg er så interessante, at de også burde gjøres tilgjengelige for norske lesere. De danner utgangspunktet for det arbeidet som det skandinaviske anabaptistiske nettverket driver. Nettverket ledes av Jonas Melin, som sees midt på bildet. Han er lærer ved Mariannelund folkehøgskole, hvor han underviser blant annet i menighetsplanting. Han er medlem av Råslätts forsämlingsgemenskap. På bildet, som er tatt i forbindelse med starten av den anabaptistiske nettverket i desember 2009, sees også Fredrik Wenell, Else-Marie Carlsson, og Disa Rutschman. Her kan du lese kjerneverdiene:


1. Jesus är vår förebild, lärare, vän, frälsare och Herre. Han är källan till vårt liv och den centrala referenspunkten för vår tro och vår livsstil. Han är också utgångspunkten för vår förståelse av församlingen och vårt engagemang i samhället. Vi är fast beslutna att både följa Jesus och att tillbe honom.

2. Jesus är centrum i Guds uppenbarelse. Vi tror på ett Jesuscentrerat förhållningssätt till Bibeln och den kristna gemenskapen som det primära sammanhanget för att läsa Bibeln och urskilja och tillämpa dess budskap för lärjungaskap.

3. Den västerländska kulturen håller sakta på att lämna kristendomens era, i vilken kyrkan och staten tillsammans styrde över ett samhälle där så gott som alla antogs vara kristna. Detta arrangemang hade möjligen vissa positiva effekter för värderingar och institutioner, men kristendoms-eran förvanskade evangeliet och marginaliserade Jesus. Som ett resultat av detta är den västerländska kyrkan idag dåligt rustad för mission i en efterkristen kultur. När vi reflekterar över detta vill vi lära av erfarenheter och perspektiv från rörelser som anabaptismen, som förkastade ”kristendomssystemets” värderingar och strävade efter alternativa sätt att tänka och handla.

4. Kyrkan har ofta sammankopplats med status, överflöd och makt. För efterföljare till Jesus är detta olyckligt och det skadar vårt vittnesbörd. Vi vill istället vara sårbara och utforska nya sätt att vara goda nyheter för de fattiga, maktlösa och förföljda. Vi är medvetna om att sådant lärjungaskap väcker motstånd som kan leda till lidande och ibland även till martyrskap.

5. Församlingar är kallade att vara överlåtna gemenskaper för lärjungaskap och mission. De ska vara platser där man bygger vänskap, är ansvariga inför varandra och där många stämmor hörs. När vi äter tillsammans och delar brödet och vinet, upprätthåller vi hoppet och söker Guds rike tillsammans. Vi är överlåtna till att forma och utveckla sådana församlingar där både unga och gamla värdesätts, ledarskapet är konsultativt, uppgifter är relaterade till gåvor snarare än till kön och dopet är för troende.

6. Andlighet och ekonomi hänger ihop. I en individualistisk och konsumtionsinriktad kultur och i en värld där ekonomisk orättvisa är rådande, strävar vi efter att leva enkelt, dela med oss generöst, visa omsorg om skapelsen och arbeta för rättvisa.

7. Fred hör till evangeliets kärna. Som efterföljare till Jesus i en splittrad och våldsam värld är vi inriktade på att finna ickevåldsalternativ och på att lära oss skapa fred mellan människor, mellan och inom församlingar, i samhället och mellan nationer.

Anabaptismen mye å tilføre vår tids kirke i Sverige - og Norge

For noen dager siden gjenga jeg her på bloggen en undersøkelse som viser at hver eneste uke legges en frikirkeforsamling ned i Sverige. I dag kan jeg bringe gode nyheter fra vårt kjære naboland: Det plantes også nye menigheter flere steder. Dessuten finnes det mange tanker om hvordan frikirkelighetens Sverige vil bli seende ut.

Den svenske avisen Dagen har i dag et interessant oppslag om dette, hvor blant annet Jonas Melin (bildet) medvirker. Melin som er lærer ved Mariannelund Folkehøgskole, hvor han blant annet underviser i menighetsplanting og pionervirksomhet, er også leder for det anabaptistiske nettverket i Skandinavia. Det han gir uttrykk for i Dagen synes jeg er så interessant at det også burde komme norske lesere til gode. For det han påpeker i intervjuet med Dagen er også noe som norske kristne burde vurdere innholdet av. Her er hva Dagen skriver:

- Anabaptismen har mycket att bidra med till vår tids kyrka, säger Jonas Melin.

Melin är bibellärare på Mariannelunds folkhögskola och församlingsledare i Råslätts församlingsgemenskap som hämtat mycket inspiration från anabaptismen.

- Den uppstod som en radikal del av reformationen på 1500-talet. Det som skiljer från protestantismen i stort är betoningen på lärjungaskap. Där Katolska kyrkan lyfter fram sakramenten och det lutherska "tron allena" understryker anabaptismen behovet av att tron uttrycks i handling. "Ingen kan känna Kristus om han inte följer honom i livet", som anabaptistprofilen Hans Denck uttryckte det.

Den övergripande inriktningen handlar om det personliga lärjungaskapet som får praktiska konsekvenser, bland annat i församlingen.

- Inom anabaptismen betonas att församlingen är en gemenskap där man delar livet. Inte bara att man möts i kyrkan utan verkligen delar varandras liv, genom förmaning och tillrättavisning - även om det gick till överdrift inom delar av historien - men också väldigt praktiskt vad gäller ekonomi exempelvis.

Dessutom är, berättar Jonas Melin, etik baserad på aktiv kärlek och ickevåld grundläggande. Ickevåld och pacifism präglar.

- Guds rike finns här och nu och inte bara i framtiden, det ingår i lärjungaskapet att arbeta för fred i nuet.

Enligt Melin har de anabaptistiska tankarna mycket inspiration att ge dagens kristenhet.

- Anabaptisterna har alltid levt i marginalen, de ställde sig bredvid kyrkan som institution. Nu har hela kristenheten hamnat i marginalen, tidigare var kyrkan i centrum i samhället på ett helt annat sätt. Vi lever i en postkristen tid och i den situationen tror jag att det finns mycket lärdomar och inspiration att hämta från anabaptismen.

Jeg er overbevist - i likhet med Jonas Melin - at anabaptismen har mye å tilføre dagens kristenhet. Til høsten kommer min bok: "En tro verd å dø for", som handler om anabaptismens historie og teologi. Samtidig blir den en bok i praktisk disippelskap. Boken kommer på Frihet forlag.

Jonas Melin skriver en veldig interessant blogg som du finner her:

http://www.barnabasbloggen.blogspot.com

Bildet av Jonas Melin er hentet fra Mariannelund Folkehøgskola's nettside.

Les også oppslaget i Dagen, som du finner her:

http://www.dagen.se/dagen/article.aspx?id=266206

Anabaptistisk nettverk i Skandinavia får oppmerksomhet i USA

Nyheten om at et anabaptistisk nettverk har sett dagens lys i Skandinavia er blitt plukket opp av Mennonite Weekly Review. Nettverket ble startet av Jonas Melin, mannen bak Barnabasbloggen, som jeg har omtalt her på bloggen ved en rekke anledninger. Jeg har vært medlem siden starten.

Mennonite Weekly Review presenterer det skandinaviske nettverket slik:

"Sverige - Anabaptister i et land uten historisk anabaptistisk nærvær former et fellesskap som de tror er essensielt for å kunne praktisere sin tro."

Møtet Mennonite Weekly Review henviser til er møtet med Stuart Murrey i desember i fjor. Her deltok både forfattere, fredsaktivister, teologistudenter og seminar professorer.

I artikkelen henvises det også til Tim Foley, som er direktøren for Mennonite Mission Network i Europa. Han sier:

"Anabaptistiske nettverk dukker nå opp ulike steder i verden, og de har potensiale i seg til å bli en grasrotbevegelse."

Foley tror at de ulike nettverkene er en god måte å kunne binde kristne sammen som har funnet anabaptismen er avgjørende for deres forståelse av disippelskap og misjon.

På bildet ser vi noen av deltagerne. Jonas Melin i midten.

Fire bibelske motiv for vårt fellesskap, del 1

For en tid tilbake presenterte jeg Jonas Melin og Barnabasbloggen. Jeg skrev også om en konferanse om kristne kommuniteter, som ble holdt i Stockholm 6.-7. februar. På denne konferansen holdt Jonas Melin et innlegg om hans egen bakgrunn, og erfaringer med kommunitetsliv. Synspunktene til Melin sammenfaller med mye av det jeg selv har skrevet på bloggen med samme tematikk. Jeg gjengir her Melins foredrag, fordi jeg tror mange nordmenn som sysler med samme tanker, vil finne mye som kan være til hjelp i de prosessene vi befinner oss i. Jonas Melin har også tatt initiativet til et anabaptistisk nettverk i Sverige, og vi har også meldt vår interesse for å følge med på det som skjer i vårt naboland. Svenskene er som regel foran, vet dere! Jeg finner også mange likhetspunkter med min egen og Jonas Melins livshistorie.

Siden nordmenn er flinke til å lese svensk, gjengis det i originalspråket. Foredraget er såpass langt, at det gjengis i to deler. Her følger første del:

Jag började följa Jesus i mitten av 1970-talet. Jag påverkades starkt av Jesusrörelsen, den karismatiska förnyelsen och missionsrörelserna OM och UMU. I alla dessa sammanhang fanns en betoning på att leva i gemenskap. Kristna storfamiljer, gemenskaper och kollektiv bildades runtom i landet (se denna artikel i Dagen). Jag blev vuxen när 70-talet led mot sitt slut och tillsammans med några vänner flyttade jag och Kerstin som nygifta till höghusområdet Råslätt utanför Jönköping för att starta en kristen gemenskap. Vi var sex personer på 20-22 år som på olika sätt upplevt Herrens ledning att ta detta steg. Året var 1979. Råslättsgemenskapen föddes alltså under 70-talets sista månader, när gemenskapsvågen i Sverige redan hade börjat gå tillbaka.

När jag nu ser tillbaka kan jag se fyra bibliska motiv som har drivit oss under alla år och som fortfarande är väldigt starka i vår gemenskap. Det är dessa bibliska motiv som har format vilka vi är och hur vi har levt under dessa 30 år. I den här texten presenterar jag de två första.

Bibliskt motiv 1. Inkarnation (Joh 1:14)

Inkarnationen handlar om att "Ordet blev människa", eller att "Ordet blev kött" som det står i Folkbibelns översättning. Texten handlar om att Gud blir synlig genom att bli människa i Jesus Kristus. Gud blir människa genom Jesus. Det är inkarnationens under och naturligvis en helt unik händelse.

Men man kan också säga att inkarnationen fortsätter genom församlingen, eftersom den är Kristi kropp. Ordet kan bli kött genom den kristna gemenskapen. Kristus kan bli synlig för världen genom församlingen. Det är det som är församlingens uppdrag. Kristus lämnade tryggheten och bekvämligheten i himlen och kom till jorden. På samma sätt behöver vi lämna tryggheten och bekvämligheten och flytta in i de områden vi vill nå med Guds ord och Guds kärlek. Ordet ska bli kött på Råslätt! Det är ett bibliskt motiv som drivit oss i alla år.

Bibliskt motiv 2. Gemenskap (Apg 2:41-47, 4:32-35)

Berättelsen om den första församlingen i Jerusalem har alltid varit viktig för oss. Här ser vi en gemenskap som förverkligar församlingslivets tre dimensioner:

1) Tillbedjan: bön, lovprisning, glädje, kraft och nåd. Det handlar om att möta Gud tillsammans.

2) Gemenskap: praktisk vardagsgemenskap där man tar hand om varandra på livets alla områden.

3) Mission: Sträcka sig ut till nya männsikor och växa genom att människor kommer till tro.

Dessa tre dimenssioner har alltid funnits med i vår gemenskap och vi har uttryckt det på olika sätt. För några år sedan hade vi temat: Närmare Gud, närmare varandra, närmare världen. Nu talar vi om församlingens DNA: Dynamisk gudsrelation, Nära gemenskap och Apostoliskt uppdrag.

Församlingen är en vardagsgemenskap som pågår sju dagar i veckan. Församlingen är en livsstil! Vi utrycker detta på flera olika sätt, tex: 1. Församlingslivet är baserat i husförsamlingar, smågrupper som samlas varje vecka. 2. Vi bor nära varandra. Alla bor i samma höghusområde eller i områdena runt det. Vi har gångavstånd till varandra. 3. Gemensamma måltider i hemmen är viktiga. 4. Liksom att dela ägodelar med varandra och möta varandras praktiska behov. Allt detta finns i berättelsen i Apostlagärningarna.

De första åren på 80-talet brottades vi med vad vi skulle vara. Vi kallade oss för en gemenskap, men visste inte riktigt om vi skulle vara en kommunitet eller en församling. Vi blev en lokalförsamling med gemenskapsprofil och kallade oss för Råslätts församlingsgemenskap. Vi har aldrig kallat oss för kommunitet men med dagens definitioner kan man nog säga att vi har varit det i någon mån.

Hur har det då fungerat genom åren? För det första kan man konstatera att vi fortfarande finns kvar snart 30 år efter starten. För det andra att tio personer finns kvar sen 80-talet. Det är rätt stort i sig.

Under 80-talet var vi inte så många och gemenskapslivet var intensivt, under 90-talet växte vi ganska fort och alla levde inte lika intensivt i vardagsgemenskapen längre. Detta berodde också på att familjerna växte och livssituationerna förändrades. Om en gemenskap ska överleva på sikt tror jag att det måste finnas utrymme för variationer, perioder av tillbakadragenhet, utrymme att jobba med sig själv, må dåligt eller ta hand om sin familj. Flexibiliteten är en nyckel till uthållighet.

Idag är vi knappt 100 personer i församlingen och det finns mycket av vardagsgemenskap och praktiskt delande i vårt sätt att fungera. Den första församlingen i Apostlagärningarna kap 2 och 4 är fortfarande en inspiration och en förebild. Det är en sådan gemenskap vi vill vara!

Mer praktiska tips om att leva i gemenskap finns här.

(fortsettes)

Bildet er av Råslätt Församlingsgemenskap.

Det viktigste

En blogg jeg følger med stor glede og interesse er Jonas Melins blogg:

http://www.barnabasbloggen.blogspot.com/

Her om dagen skrev Jonas Melin om det han anser som det viktigste. Bakgrunnen for artikkelen var en krise i hans egen forsamling, hvor et av medlemmene var blitt alvorlig syk. Jeg synes Melin er inne på svært vesentlige ting i sin bloggartikkel, og tillater meg å oversette deler av den. Utgangspunktet for Melins artikkel er 1.Pet 4,7-11:

"Slutten på alle ting er nær. Vær derfor sindige og edru, så dere kan be. Framfor alt skal dere elske hverandre inderlig, for kjærligheten skjuler en mengde synder. Vær gjestfrie mot hvernadre uten å klage. Tjen hverandre, hver og en med den nådegave han har fått, som gode forvaltere av Guds mangfoldige nåde. Den som taler, skal se til at han taler som Guds ord. Og den som tjener, skal tjene med den styrke Gud gir. Slik skal Gud i ett og alt bli æret, ved Jesus Kristus. Ham tilhører herligheten og makten i all evighet. Amen."

Vi lever i de siste tider. Hva er viktigst for oss som individer? Hva er viktigst i det kristne fellesskapet? Vi kan sammenfatte det Peter skriver i tre overskrifter:

BØNNEN OG RELASJONEN MED GUD. Det første Peter nevner er betydningen av å hegne om sin gudsrelasjon. "Vær derfor sindige og edru, så dere kan be." Det finnes mye som truer vårt bønneliv. Det er så lett at vårt åndelige liv blir overflatisk på grunn av alt som krever vår tid og oppmerksomhet. Jeg tror faktisk man kan si at det personlige bønnelivet er et temperaturmål som viser oss vår åndelige helsetilstand. Og at fellesbønnen i forsamlingen er en målestokk på forsamlingens åndelige helse. Derfor begynner Peter med bønnen når han taler om det viktigste.

KJÆRLIGHETEN OG GJESTFRIHETEN. Det andre er "å elske hverandre inderlig". Det er et herlig uttrykk! "Framfor alt skal dere elske hverandre", skriver Peter. Kjærligheten er tydeligvis det aller viktigste. Kjærligheten må være synlig og praktisk. Kjærlighet kan formidles på mange ulike måter: med ord og med oppmuntring, gjennom å dele og gi gaver, gjennom praktisk hjelp m.m. Peter nevner to konkrete uttrykk for kjærlighet:

1. "Kjærligheten skjuler en mengde synder", skriver Peter. Når man elsker hverandre holder man ut med andres svakheter og brister, og tilgir hverandre. Kjærligheten kan også tilrettevise når det trengs og det leder forhåpentligvis til at man omvender seg og får tilgivelse.

2. Gjestfrihet er et annet uttrykk for praktisk kjærlighet. Forsamlingslivet leves fremfor alt i hjemmet og derfor er gjestfrihet og åpne hjem blant det viktigste i forsamlingens liv. Vær frimodig og be hjem folk spontant. Det må ikke være perfekt når man åpner sitt hjem. La ditt hjem bli en plass for fellesskap.

Å TJENE MED SIN GAVE. Det tredje Peter skriver om er betydningen av at hver og en kommer i funksjon med sin oppgave. Gud har en oppgave for hver og en av oss og derfor har han gitt hver og en av oss en nådegave (minst en). Nådegaver er utrustning for tjeneste, en evne Gud gir for at hver og en oss skal klare vår oppgave. Vi er forvaltere, vi er ansvarlige for det vi har fått. Derfor er det viktig at du vet hvilke gaver du har og begynner å bruke dem i tjeneste for andre. Da blir du en god forvalter.

FORHERLIGE GUD I ALT DETTE. Dette er altså de tre viktige tingene i følge Peter: å be, å elske, å tjene. Så legger han til at vi skal la Gud forherliges gjennom dette. Gjør alt til Guds ære! Det kan synes selvklart men det er viktig å få sagt det. Det er ikke for at vi selv skal bli æret, men for at Gud skal bli æret og forherlighet når vi ber, elsker og tjener hverandre.

(Om litt vil du finne Barnabasbloggen blant linkene til bloggen min. Ta deg en titt innom der med jevne mellomrom. Jonas Melin har mye å gi.)

10 praktiske tips for et liv i fellesskap

På http://www.barnabasbloggen.blogspot.com/ har Jonas Melin publisert en 10 tips for et liv i fellesskap. Disse tipsene har han hentet fra boken: "Building the House Church". Jeg synes de var så interessante og gode at jeg har oversatt dem fra Melin's blogg, en blogg du absolutt burde ta en titt på ofte! Der finnes det veldig mye godt lesestoff.

"Forsamlingen kan oppleves som en familie når vi deler de ting som en familie deler - mat, tid, praktisk hjelp, kjærlighet, penger, felles beslutninger. Når vi deler livet med hverandre utvikles en følelse av nærhet og Åndens enhet. Når vi våger å vise hvem vi er, hvor vi har vært og hvor vi ønsker å gå, og lytter stille når andre deler, da blir vi en familie.

1. Forsamlingen blir en familie når vi får mulighet til å dele det som har skjedd i uken med hverandre. Når vi deler livet med hverandre - hva som har gjort oss glad, hva som har skuffet oss. Vi kan dele dette når vi kommer sammen i våre husforsamlinger og be for hverandre.

2. Forsamlingen blir en familie når vi står side ved side i vanskelige tider. Innimellom kan det hende at noen trenger hele tiden vi er sammen, eller at vi kommer sammen på et annet tidspunkt for dette, hvor vi kan snakke sammen og be for det som er vanskelig.

3. Forsamlingen blir en familie når vi har det morsomt sammen. Vi trenger å møtes for å ha det gøy: spise, drive med idrett, skape, dra på tur, dra på leir, ha det festlig mm. Om dette skal fungere er det viktig at mange tar initiativ og finner på ting.

4. Forsamlingen blir en familie berører hverandre. Innimellom er det bedre å holde den som sørger i hånden, enn å prate. Å våge å røre ved hverandre er viktig om vi skal bygge varme familierelasjoner - en klem, en klapp på skuldra, eller et varmt håndtrykk kan formidle kjærlighet og omtanke.

5. Forsamlingen blir en familie når vi bor nært hverandre. De mange spontane sammenkomstene, kaffepausene, småpraten som oppstår når vi bor i nærheten betyr mye. Da blir det lettere å hjelpe og kunne be om hjelp.

6. Forsamlingen blir en familie når vi deler våre åndelige oppdagelser og vår tvil med hverandre. Vi later ikke som om vi har svar på alt, eller at alt er bare bra, men er ærlige med vår åndelige vandring. Vi deler våre tanker og opplevelser med Herren, det samme med vår kamp, nederlag og tvil.

7. Forsamlingen blir en familie når vi arbeider sammen. Det kan være å hjelpe hverandre med å flytte, gjøre rent, eller mer krevende ting som å utvikle en ny virksomhetsgren i fellesskapet. Fellesskapet fordypes når vi hjelper hverandre med barnepass og bilreperasjoner.

8. Forsamlingen blir en familie når vi opplever konflikter med hverandre. Å dele meningsforskjeller og forsøke å løse problemer vi har med hverandre kan føre oss nærmere hverandre. Vi kan lære å sette pris på at Herren gir ulike gaver til sin menighet, og stå fast i vår overgivelse til Ham og hverandre. Å skjule problemer skaper avstand og øker gradvis antall emner vi ikke kan snakke med hverandre om.

9. Forsamlingen blir en familie når vi fatter beslutninger sammen. Når vi kjemper med vanskelige beslutninger, blir de tanker og relasjoner som holder oss sammen enda tydeligere. Vi kommer nærmere hverandre når vi deler store personlige beslutninger - om man skal gifte seg, bytte jobb, flytte mm.

10. Forsamlingen blir en familie når deler våre penger og eiendeler sammen. Å dele med hverandre kan skje organisert og spontant. Det viktigste er at vi ikke holder fast ved det vi eier men deler med hverandre og har "alt felles". (Apgj 4,32)

Bildet er fra en anabaptistisk kommunitet og viser et måltidsfellesskap.