Dåpsdebatt i Sverige og Norge samtidig

Det hører med til en sjeldenhet at det pågår en dåpsdebatt i både Sverige og Norge på samme tidspunkt. I Sverige skrev baptistpastor Peringe Pihlström (bildet) et debattinnlegg i svenske Dagen med tittelen: "En dopsyn för framtidens kyrka", som enkelte har fanget opp og skrevet ulike bloggkommentarer. Blant annet har Jonas Melin behandlet teamet på sin blogg med tittelen "Barnabasbloggen". Nå - i forbindelse med norske pinsevenners predikantkonferanse som pågår nå, har pinsevennene satt dåps- og medlemsskap som tema for seriøse drøftelser. Det er lenge siden sist vi hadde en slik interessant debatt og samtale gående. Som regel er det heller taust rundt disse spørsmålene.

Dagen/Magazinet har fulgt opp debatten med artikler hvor man har fokusert på det eiendommenlige at hundrevis har Filadelfia i Oslo som sitt åndelige hjem, men de er ikke døpt på bekjennelse av tro. Nå viser det seg at selv innen pinsebevegelsen er det ulik praksis, hvor enkelte menigheter nå åpner for medlemsskap også til de som er barnedøpt. Dette gjelder for eksempel Bergenskirken hvor barnedøpte kan bli medlemmer, men ikke ledere i menigheten.

En av nestorene i norsk pinsebevegelse, Herman Mentzoni, sa i sitt innlegg på Predikantkonferansen i går, at "dåp må være en personlig avgjørelse i lydighet mot Guds ord", og slo fast at det finnes en tro og en dåp.

"Bibelen godkjenner bare dåp med full nedykkelse, og underkjenner alle andre former for dåp. En følge av det er at alle barnedøpte, eller barnebestenkte som de i virkeligheten er, er å anse som udøpte, sa han og fortsatte:

"Den udøpte er en uferdig kristen. Galaterne sier at alle som er døpt til Kristus har ikledd seg Kristus."

Teologen Øyvind Gaarder Andersen kom i sitt innlegg på Predikantkonferansen inn på en mulig utglidning av dåpspraksisen ved å tillate ulike dåpssyn i norske pinsemenigheter og sa:

"Hvis vi begynner å ta opp, kan det da skje at over tid vil det skje en teologisk forskyvning, der det stadig flere blir tatt opp som medlemmer mennesker som har et annet dåpssyn. Det kan over tid skje at de blir i flertall i en pinsemenighet. Hva skjer da?", spurte Andersen og la til:

"Må kanskje nedfelle i menighetens vedtekter at det må være minst to tredjedels flertall av troende døpte? Kan det til og med tenkes at det å åpne for pluralisering vil føre til en mentalitetsendring som gjør at vi endrer andre holdninger, f eks i homofilispørsmål? La oss være våkne for muligheten for en utglidning", sa Andersen.

Jeg lenker her til noen av de ulike innleggene og artiklene, så får vi se om vi kan få til en aldri så liten dåpssamtale her på bloggen også!

http://www.dagen.se/dagen/article.aspx?id=201046

http://www.barnabasbloggen.blogspot.com/

http://www.k-s.no/artikkelside/article/15293

http://www.vl.no/kristenliv/article4844529.ece

Fire bibelske motiv for vårt fellesskap, del 1

For en tid tilbake presenterte jeg Jonas Melin og Barnabasbloggen. Jeg skrev også om en konferanse om kristne kommuniteter, som ble holdt i Stockholm 6.-7. februar. På denne konferansen holdt Jonas Melin et innlegg om hans egen bakgrunn, og erfaringer med kommunitetsliv. Synspunktene til Melin sammenfaller med mye av det jeg selv har skrevet på bloggen med samme tematikk. Jeg gjengir her Melins foredrag, fordi jeg tror mange nordmenn som sysler med samme tanker, vil finne mye som kan være til hjelp i de prosessene vi befinner oss i. Jonas Melin har også tatt initiativet til et anabaptistisk nettverk i Sverige, og vi har også meldt vår interesse for å følge med på det som skjer i vårt naboland. Svenskene er som regel foran, vet dere! Jeg finner også mange likhetspunkter med min egen og Jonas Melins livshistorie.

Siden nordmenn er flinke til å lese svensk, gjengis det i originalspråket. Foredraget er såpass langt, at det gjengis i to deler. Her følger første del:

Jag började följa Jesus i mitten av 1970-talet. Jag påverkades starkt av Jesusrörelsen, den karismatiska förnyelsen och missionsrörelserna OM och UMU. I alla dessa sammanhang fanns en betoning på att leva i gemenskap. Kristna storfamiljer, gemenskaper och kollektiv bildades runtom i landet (se denna artikel i Dagen). Jag blev vuxen när 70-talet led mot sitt slut och tillsammans med några vänner flyttade jag och Kerstin som nygifta till höghusområdet Råslätt utanför Jönköping för att starta en kristen gemenskap. Vi var sex personer på 20-22 år som på olika sätt upplevt Herrens ledning att ta detta steg. Året var 1979. Råslättsgemenskapen föddes alltså under 70-talets sista månader, när gemenskapsvågen i Sverige redan hade börjat gå tillbaka.

När jag nu ser tillbaka kan jag se fyra bibliska motiv som har drivit oss under alla år och som fortfarande är väldigt starka i vår gemenskap. Det är dessa bibliska motiv som har format vilka vi är och hur vi har levt under dessa 30 år. I den här texten presenterar jag de två första.

Bibliskt motiv 1. Inkarnation (Joh 1:14)

Inkarnationen handlar om att "Ordet blev människa", eller att "Ordet blev kött" som det står i Folkbibelns översättning. Texten handlar om att Gud blir synlig genom att bli människa i Jesus Kristus. Gud blir människa genom Jesus. Det är inkarnationens under och naturligvis en helt unik händelse.

Men man kan också säga att inkarnationen fortsätter genom församlingen, eftersom den är Kristi kropp. Ordet kan bli kött genom den kristna gemenskapen. Kristus kan bli synlig för världen genom församlingen. Det är det som är församlingens uppdrag. Kristus lämnade tryggheten och bekvämligheten i himlen och kom till jorden. På samma sätt behöver vi lämna tryggheten och bekvämligheten och flytta in i de områden vi vill nå med Guds ord och Guds kärlek. Ordet ska bli kött på Råslätt! Det är ett bibliskt motiv som drivit oss i alla år.

Bibliskt motiv 2. Gemenskap (Apg 2:41-47, 4:32-35)

Berättelsen om den första församlingen i Jerusalem har alltid varit viktig för oss. Här ser vi en gemenskap som förverkligar församlingslivets tre dimensioner:

1) Tillbedjan: bön, lovprisning, glädje, kraft och nåd. Det handlar om att möta Gud tillsammans.

2) Gemenskap: praktisk vardagsgemenskap där man tar hand om varandra på livets alla områden.

3) Mission: Sträcka sig ut till nya männsikor och växa genom att människor kommer till tro.

Dessa tre dimenssioner har alltid funnits med i vår gemenskap och vi har uttryckt det på olika sätt. För några år sedan hade vi temat: Närmare Gud, närmare varandra, närmare världen. Nu talar vi om församlingens DNA: Dynamisk gudsrelation, Nära gemenskap och Apostoliskt uppdrag.

Församlingen är en vardagsgemenskap som pågår sju dagar i veckan. Församlingen är en livsstil! Vi utrycker detta på flera olika sätt, tex: 1. Församlingslivet är baserat i husförsamlingar, smågrupper som samlas varje vecka. 2. Vi bor nära varandra. Alla bor i samma höghusområde eller i områdena runt det. Vi har gångavstånd till varandra. 3. Gemensamma måltider i hemmen är viktiga. 4. Liksom att dela ägodelar med varandra och möta varandras praktiska behov. Allt detta finns i berättelsen i Apostlagärningarna.

De första åren på 80-talet brottades vi med vad vi skulle vara. Vi kallade oss för en gemenskap, men visste inte riktigt om vi skulle vara en kommunitet eller en församling. Vi blev en lokalförsamling med gemenskapsprofil och kallade oss för Råslätts församlingsgemenskap. Vi har aldrig kallat oss för kommunitet men med dagens definitioner kan man nog säga att vi har varit det i någon mån.

Hur har det då fungerat genom åren? För det första kan man konstatera att vi fortfarande finns kvar snart 30 år efter starten. För det andra att tio personer finns kvar sen 80-talet. Det är rätt stort i sig.

Under 80-talet var vi inte så många och gemenskapslivet var intensivt, under 90-talet växte vi ganska fort och alla levde inte lika intensivt i vardagsgemenskapen längre. Detta berodde också på att familjerna växte och livssituationerna förändrades. Om en gemenskap ska överleva på sikt tror jag att det måste finnas utrymme för variationer, perioder av tillbakadragenhet, utrymme att jobba med sig själv, må dåligt eller ta hand om sin familj. Flexibiliteten är en nyckel till uthållighet.

Idag är vi knappt 100 personer i församlingen och det finns mycket av vardagsgemenskap och praktiskt delande i vårt sätt att fungera. Den första församlingen i Apostlagärningarna kap 2 och 4 är fortfarande en inspiration och en förebild. Det är en sådan gemenskap vi vill vara!

Mer praktiska tips om att leva i gemenskap finns här.

(fortsettes)

Bildet er av Råslätt Församlingsgemenskap.

Det viktigste

En blogg jeg følger med stor glede og interesse er Jonas Melins blogg:

http://www.barnabasbloggen.blogspot.com/

Her om dagen skrev Jonas Melin om det han anser som det viktigste. Bakgrunnen for artikkelen var en krise i hans egen forsamling, hvor et av medlemmene var blitt alvorlig syk. Jeg synes Melin er inne på svært vesentlige ting i sin bloggartikkel, og tillater meg å oversette deler av den. Utgangspunktet for Melins artikkel er 1.Pet 4,7-11:

"Slutten på alle ting er nær. Vær derfor sindige og edru, så dere kan be. Framfor alt skal dere elske hverandre inderlig, for kjærligheten skjuler en mengde synder. Vær gjestfrie mot hvernadre uten å klage. Tjen hverandre, hver og en med den nådegave han har fått, som gode forvaltere av Guds mangfoldige nåde. Den som taler, skal se til at han taler som Guds ord. Og den som tjener, skal tjene med den styrke Gud gir. Slik skal Gud i ett og alt bli æret, ved Jesus Kristus. Ham tilhører herligheten og makten i all evighet. Amen."

Vi lever i de siste tider. Hva er viktigst for oss som individer? Hva er viktigst i det kristne fellesskapet? Vi kan sammenfatte det Peter skriver i tre overskrifter:

BØNNEN OG RELASJONEN MED GUD. Det første Peter nevner er betydningen av å hegne om sin gudsrelasjon. "Vær derfor sindige og edru, så dere kan be." Det finnes mye som truer vårt bønneliv. Det er så lett at vårt åndelige liv blir overflatisk på grunn av alt som krever vår tid og oppmerksomhet. Jeg tror faktisk man kan si at det personlige bønnelivet er et temperaturmål som viser oss vår åndelige helsetilstand. Og at fellesbønnen i forsamlingen er en målestokk på forsamlingens åndelige helse. Derfor begynner Peter med bønnen når han taler om det viktigste.

KJÆRLIGHETEN OG GJESTFRIHETEN. Det andre er "å elske hverandre inderlig". Det er et herlig uttrykk! "Framfor alt skal dere elske hverandre", skriver Peter. Kjærligheten er tydeligvis det aller viktigste. Kjærligheten må være synlig og praktisk. Kjærlighet kan formidles på mange ulike måter: med ord og med oppmuntring, gjennom å dele og gi gaver, gjennom praktisk hjelp m.m. Peter nevner to konkrete uttrykk for kjærlighet:

1. "Kjærligheten skjuler en mengde synder", skriver Peter. Når man elsker hverandre holder man ut med andres svakheter og brister, og tilgir hverandre. Kjærligheten kan også tilrettevise når det trengs og det leder forhåpentligvis til at man omvender seg og får tilgivelse.

2. Gjestfrihet er et annet uttrykk for praktisk kjærlighet. Forsamlingslivet leves fremfor alt i hjemmet og derfor er gjestfrihet og åpne hjem blant det viktigste i forsamlingens liv. Vær frimodig og be hjem folk spontant. Det må ikke være perfekt når man åpner sitt hjem. La ditt hjem bli en plass for fellesskap.

Å TJENE MED SIN GAVE. Det tredje Peter skriver om er betydningen av at hver og en kommer i funksjon med sin oppgave. Gud har en oppgave for hver og en av oss og derfor har han gitt hver og en av oss en nådegave (minst en). Nådegaver er utrustning for tjeneste, en evne Gud gir for at hver og en oss skal klare vår oppgave. Vi er forvaltere, vi er ansvarlige for det vi har fått. Derfor er det viktig at du vet hvilke gaver du har og begynner å bruke dem i tjeneste for andre. Da blir du en god forvalter.

FORHERLIGE GUD I ALT DETTE. Dette er altså de tre viktige tingene i følge Peter: å be, å elske, å tjene. Så legger han til at vi skal la Gud forherliges gjennom dette. Gjør alt til Guds ære! Det kan synes selvklart men det er viktig å få sagt det. Det er ikke for at vi selv skal bli æret, men for at Gud skal bli æret og forherlighet når vi ber, elsker og tjener hverandre.

(Om litt vil du finne Barnabasbloggen blant linkene til bloggen min. Ta deg en titt innom der med jevne mellomrom. Jonas Melin har mye å gi.)

10 praktiske tips for et liv i fellesskap

På http://www.barnabasbloggen.blogspot.com/ har Jonas Melin publisert en 10 tips for et liv i fellesskap. Disse tipsene har han hentet fra boken: "Building the House Church". Jeg synes de var så interessante og gode at jeg har oversatt dem fra Melin's blogg, en blogg du absolutt burde ta en titt på ofte! Der finnes det veldig mye godt lesestoff.

"Forsamlingen kan oppleves som en familie når vi deler de ting som en familie deler - mat, tid, praktisk hjelp, kjærlighet, penger, felles beslutninger. Når vi deler livet med hverandre utvikles en følelse av nærhet og Åndens enhet. Når vi våger å vise hvem vi er, hvor vi har vært og hvor vi ønsker å gå, og lytter stille når andre deler, da blir vi en familie.

1. Forsamlingen blir en familie når vi får mulighet til å dele det som har skjedd i uken med hverandre. Når vi deler livet med hverandre - hva som har gjort oss glad, hva som har skuffet oss. Vi kan dele dette når vi kommer sammen i våre husforsamlinger og be for hverandre.

2. Forsamlingen blir en familie når vi står side ved side i vanskelige tider. Innimellom kan det hende at noen trenger hele tiden vi er sammen, eller at vi kommer sammen på et annet tidspunkt for dette, hvor vi kan snakke sammen og be for det som er vanskelig.

3. Forsamlingen blir en familie når vi har det morsomt sammen. Vi trenger å møtes for å ha det gøy: spise, drive med idrett, skape, dra på tur, dra på leir, ha det festlig mm. Om dette skal fungere er det viktig at mange tar initiativ og finner på ting.

4. Forsamlingen blir en familie berører hverandre. Innimellom er det bedre å holde den som sørger i hånden, enn å prate. Å våge å røre ved hverandre er viktig om vi skal bygge varme familierelasjoner - en klem, en klapp på skuldra, eller et varmt håndtrykk kan formidle kjærlighet og omtanke.

5. Forsamlingen blir en familie når vi bor nært hverandre. De mange spontane sammenkomstene, kaffepausene, småpraten som oppstår når vi bor i nærheten betyr mye. Da blir det lettere å hjelpe og kunne be om hjelp.

6. Forsamlingen blir en familie når vi deler våre åndelige oppdagelser og vår tvil med hverandre. Vi later ikke som om vi har svar på alt, eller at alt er bare bra, men er ærlige med vår åndelige vandring. Vi deler våre tanker og opplevelser med Herren, det samme med vår kamp, nederlag og tvil.

7. Forsamlingen blir en familie når vi arbeider sammen. Det kan være å hjelpe hverandre med å flytte, gjøre rent, eller mer krevende ting som å utvikle en ny virksomhetsgren i fellesskapet. Fellesskapet fordypes når vi hjelper hverandre med barnepass og bilreperasjoner.

8. Forsamlingen blir en familie når vi opplever konflikter med hverandre. Å dele meningsforskjeller og forsøke å løse problemer vi har med hverandre kan føre oss nærmere hverandre. Vi kan lære å sette pris på at Herren gir ulike gaver til sin menighet, og stå fast i vår overgivelse til Ham og hverandre. Å skjule problemer skaper avstand og øker gradvis antall emner vi ikke kan snakke med hverandre om.

9. Forsamlingen blir en familie når vi fatter beslutninger sammen. Når vi kjemper med vanskelige beslutninger, blir de tanker og relasjoner som holder oss sammen enda tydeligere. Vi kommer nærmere hverandre når vi deler store personlige beslutninger - om man skal gifte seg, bytte jobb, flytte mm.

10. Forsamlingen blir en familie når deler våre penger og eiendeler sammen. Å dele med hverandre kan skje organisert og spontant. Det viktigste er at vi ikke holder fast ved det vi eier men deler med hverandre og har "alt felles". (Apgj 4,32)

Bildet er fra en anabaptistisk kommunitet og viser et måltidsfellesskap.

Barnabasbloggen - et bibliotek for alle som er interessert i radikal kristen tro

I flere måneder har jeg hatt gleden av å følge en svensk blogg. Den er skrevet av Jonas Melin, som arbeider som bibellærer ved Mariannelunds Folkehögskola og som ifølge det han selv skriver "lever sitt liv i Råslätts församlingsgemenskap". Denne menigheten feiret forøvrig 25 år, og det store bildet er hentet fra selve jubileumsfeiringen. Legg merke til t-skjorten med det flotte mottoet! Bloggen heter Barnabasbloggen og finnes her: http://barnabasbloggen.blogspot.com/

For alle som er interessert i anabaptismen, radikal kristentro, etterfølgelse, forsamlingen og forsamlingens historie, menighetsplantning, disippelskap så gir Barnabasbloggen virkelig et vell av informasjon. Velskrevet, grundig og etterrettelig. Her finnes også mange interessante lenker til andre nettsteder som omhandler samme tematikk.

Jeg har funnet ut at Jonas Melin og jeg er omtrent like gamle, og har noenlunde samme bakgrunn. Han er bosatt i Jönköping og underviser i et nytt kurs på folkehøgskolen om menighetsplantning. Så vidt jeg kan se er det et distansekurs, så det kan sikkert være noe også for nordmenn som går med tanker om å plante menighet i Norge eller utlandet.

Ta turen innom Barnabasbloggen - den er hermed anbefalt på det varmeste.