Er løsningen å vende tilbake til nattverdfeiringen og til biskopembetet?

Det er interessant å følge debatten i Sverige med utgangspunkt i Sigfrid Demingers brannfakkel om frikirkelighetens utfordringer. Noen lignende samtale pågår ikke i det offentlige rom i Norge - dessverre. En av de som har bidratt med viktige innlegg er biskop emeritus Biörn Fjärstadt. I sin siste artikkel snur han litt på Demingers problemstilling, og skriver: 'Betyder Sigfrid Demingers signal till uppbrott något för de andra kyrkorna? Säkert för frikyrkligheten men för Svenska kyrkan och de riktigt traditionella, den katolska, den ortodoxa och de nyhitkomna orientaliska?'

Så skriver den pensjonerte biskopen, som også er visiterende biskop for den økumeniske kommuniteten i Bjärka Säby:

'För att Demingers uppbrott ska bli mer än ett enskilt val och ta skruv i den avstannade ekumeniken behövs något mer, en övertygande färdriktning framåt för fler'.

Og han peker på hva vi har felles som kristne: 'Tecken på sådan, och som kan förena, är dopet, de bibliska skrifterna, trosbekännelserna, bönen Fader vår, fridshälsningen och välsignelsen.'

Biskop Biörn, som han kalles blant venner, mener at det finnes en eklesial virkelighet, og at vi må bestrebe oss på å 'återvända till källflödet i den kristna tron'. Og i den sammenhengen holder biskop Biörn frem eukaristien: 'Det var till den de troende kom samman, "epi to auto", till ett, som termen var. De kom till den levande stenen, hörnstenen, och blev levande stenar i ett andligt husbygge, som S:t Petrus skrev, ett heligt prästerskap som byggde "ecklesia" på ort efter ort, kyrkan i Korint, Efesos, Filippi, Rom och så vidare'.

Men det er ikke bare en tilbakevending til nattverden, men til den tjenestegave som forretter natttverden, biskop Biörn vil at vi skal vende tilbake til: 'kring den som presiderade, "proistamenos" eller "hegoumenos", som de först benämndes växte uppgifterna, att hålla ordning på sammankomsterna och även övervaka troheten mot det apostoliskt överlämnade'.

Våger vi å føre denne samtalen videre? Og ta på alvor de spørsmålene biskop Biörn reiser?

Hele innlegget til biskop Biörn Fjärstedt kan leses her:

http://www.dagen.se/dagen/article.aspx?id=301425

(Foto: Dagen.se)

Grunnlaget for kirken er brødet som brytes

Biskop emeritus Biörn Fjärstedt (bildet), løfter i et innlegg i svenske Dagen i dag, frem at grunnlaget for kirken er "eukaristin, nattvardsmässan. Kyrkan blev till i övre salen i Marias hus i Jerusalem, när Jesus åt påskalammet med lärjungarna och uttydde brödet och vinet på sin egen kropp och sitt blod. På pingstdagen bekräftades det med Andens insegel".

Bakgrunnen for Fjärstedts artikkel er den pågående debatten i Sverige på bakgrunn av Sigfrid Demingers brannfakkel med hensyn til frikirkeligheten, som jeg har skrevet om tidligere på bloggen.

"Svenska kyrkan liksom en grupp frikyrkor är djupt engagerade i strukturfrågor. De måste anpassa sig till nya förutsättningar, främst den tilltagande sekulariseringen och vikande medlemssiffror," skriver Fjärstedt, som mener at svaret på denne utfordringen er å vende tilbake til det som er selve grunnlaget for Kirken.

Jeg tror den godeste pensjonerte svenske biskopen har aldeles rett. De første kristnes gudstjenester var Ordets og Brødets gudstjeneste.

Biskop Fjärstedt konkluderer slik:

"Det blir inget av struktur-arbetet och sammanslagningsmodellerna, om inte det sekulärt inlånade, som redan visat sig förbrukat, byts ut mot ett bildspråk som har sitt rotfäste i den ursprungliga apostoliska traditionen, den som grundaren, mannen från Nasaret, gav de sina och som Anden bekräftade på första pingstdagen. Ett språk som stämmer med grundvisionen".

Hele den svært lesverdige artikkelen kan du lese her:

http://www.dagen.se/dagen/article.aspx?id=297962

Hva var de første kristnes hemmelighet?

Jeg har tenkt en del på det utsagnet som Clarence Jordan kom med, og som jeg gjenga på bloggen torsdag 29. desember:

'Beviset på oppstandelsen er ikke den tomme graven, men kirken'.

Det er en veldig radikal uttalelse. Har du gjort deg noen refleksjoner om hva en slik uttalelse vil si i praksis?

Har du tenkt på hva det var som gjorde de kristne til en så sterk og umiddelbar utfordring i sin samtid? Jeg leste i går noe som den svenske biskop emeritus, Biörn Fjärstedt har skrevet, hvor han svarer på nettopp det spørsmålet. Han er av den oppfatning at svaret ligger i at de hadde noe de andre ikke har, 'et tydelig grunnkonsept'. Hva bestod så dette i?

Det handlet om det som Det nye testamente kaller 'å komme sammen', eller 'epi to auto', på gresk. Dette 'to auto' - det vi har felles - var ikke familien, ikke klanen eller stammen, heller ikke mange av de mange kultforeningene eller yrkesselskapene, som det var mange av på denne tiden. Det handlet om et helt nytt fellesskap, hvor man gjennom dåpen til Kristus hadde opplevd en ny fødsel.

'I Filipperbrevet innprenter Paulus betydningen av dette 'to auto', å leve i, vise og tenke i enhet (Fil 2,1 flg), skriver biskop Fjärstedt, og legger til: 'Han markerer det også sterkt i sine kommentarer til sammenkomsten til eukaristien i Korint, 1.Kor 11,17-34. Det gikk ikke ann å holde Herrens måltid, dels på grunn av at forsamlingen hadde delt seg opp i grupper, partier, dels på grunn av at de tok for seg av det egne ved det innledende måltidet, og ikke ventet på hverandre eller delte med hverandre'.

De kristnes hemmelighet, skriver biskop Fjärstedt, var ikke en lære eller en filosofi, blant mange andre, men det grunnleggende var at de hadde et helt unikt fellesskap. Termer som ble brukt, utenom det som allerede er nevnt, er ord som 'koinonia' og 'ekklesia'. 'Koinonia' er et gresk ord for fellesskap, sammenkomst, mens 'ekklesia' betyr å kalle sammen, forsamle.

Lukas beskriver det karakteristiske i en suveren sammenfatning i Apg 2,42:

'De holdt urokkelig fast ved apostlenes lære og ved 'kononian', ved brødsbrytelsen og ved bønnene'.

Her lå - og her ligger - hemmeligheten: kirken.

Veien tilbake er veien framover!

Den nå pensjonerte lutherske biskopen i Visby stift, Biörn Fjärstedt (bildet), har skrevet et svært interessant innlegg i den svenske Dagen. Her skriver han om sekulariseringen som har rammet Europas kirker og om den åndelige krise mange opplever. Vis som biskopen er, råder han oss til å søke tilbake til kirkens røtter. Tittelen er på innlegget er da også talende i seg selv: "Vägen tillbaka er vägen framåt". Biskop Fjärstedt skriver:

"Framför allt de protestantiska traditionerna är illa ute, de som på ett eller annat sätt lät sig knytas till de statliga systemen. Men inte heller de anglosaxiska frikyrkorna tycks känna av någon förlig vind."

Mot slutten av innlegget peker han på en vei videre, det som er bevart i apostolisk tradisjon, og her henviser han til de kirker som har vokst fram i Midt-Østen:

"Många har fått upp ögonen för vad de förvaltat från äldsta tid, ofta under svåra prövningar. Det visar sig att det trots en viss brokighet finns en fascinerande entydighet vad gäller gudstjänstens ordning, dess "ordo", sakramenten, de kyrkliga ämbetena, de heliga skrifterna, den nicenska tron, kyrkorummets symbolik med dopfuntens och altarets funktion, bönetjänsten i psaltarläsningens form och rökelsen som bönens symbol, även de liturgiska dräkternas symbolik och den monastiska traditionen. Detta återfinns ju också i bysantinskt ortodox och i latinsk tradition."

Ikke alle vil være enig i den konklusjonen biskop Fjärstadt kommer med, men det er verd å tenke igjennom det han skriver. For hvor går veien videre - ut av det uføret vi har kommet i? En stadig større spilttelse av Kristi kropp?

Hele innlegget finner du her:
http://www.dagen.se/dagen/article.aspx?id=231982

Foto: Dagen.se

Tidsskriftet Pilgrim arrangerer pilegrimsreise til Armenia

Hadde jeg hatt pengene så hadde jeg blitt med på denne pilegrimsreisen til verdens eldste kristne nasjon - Armenia (bildet).

23.september til 2. oktober arrangerer www.exodusresor.se og Tidskriften Pilgrim en fantastisk reise til Armenia med Peter Halldorf og biskop Biörn Fjärstedt som reiseledere. Deltagerne følger Noah's fotspor ved foten av Ararat-fjellet (bildet) og besøker noen av verdens eldste klostre og kirker. Her skal man delta på gudstjenestene, og samtidig få anledning til å møte armenske trossøsken.

Av reiseprogrammet kan vi nevne:

25 lör
Vi besöker en armenisk församling i Jrvej, öster om Jerevan. Inte långt därifrån hittar vi Armeniens enda hellenistiska tempel från 300-talet f.Kr i Garni. Efter det att Armenien antagit kristendomen som statsreligion år 301 blev byggnaderna kungligt sommarpalats. Sedan besöker vi klostret Geghard som etablerades på 400-talet av Gregor I och är ett fantastiskt exempel på medeltida armenisk arkitektur. Klostret är delvis uthugget ur klipporna.

26 Sön
Vi åker till Det heliga Echmiadzin, Armeniska Apostoliska Kyrkans centrum. Här ligger världens äldsta kristna kyrka som byggdes åren 301-303. Vi har möjlighet att delta i liturgin, inte minst lyssna till den vackra sången. På vägen dit gör vi ett stopp vid katedralen i Zvartnots, ursprungligen uppförd på 600-talet och på vägen hem besöker vi S:t Gayanes kyrka från 800-talet. Vi träffar de nunnor som sköter om kyrkan.

27 Mån
Khor Virap – Noravank – Jermuk
Alldeles vid foten av Ararat, bara några hundra meter från turkiska gränsen ligger Khor Viraps kloster, ett viktigt pilgrimsmål för varje kristen armenier. Här satt S:t Gregor Upplysaren fängslad i 13 år. Den som vågar kan klättra ner i fängelsehålan. Vi fortsätter sedan söderut, till Noravank där arkitekten Momik byggde en klosterkyrka som inte liknar någon annan. Framåt kvällen anländer vi till kurorten Jermuk som ligger 2200 m ö h. Staden är känd för sitt mineralvatten och de många spaanläggningarna där det bl.a. erbjuds bad i heta källor.

28 tis
Jermuk – Selimpasset – Sevan – Dilijan
Innan avfärd bjuds vi på en timmas promenad längs en stig ner i dalen där vi kan smaka mineralvattnet direkt från ett vattenfall. Färden går sedan nordöst genom Selimpasset och en bit längs den klassiska Sidenvägen. Vi stannar till vid en välbevarad karavanseraj som användes som rastplats av handelsmännen. Efter två timmars körning i bergen gör vi ett stopp i Noratus. Byns kyrkogård har Armeniens största samling av de unika korsstenarna, khatchkars. Sedan når vi den turkosa kristallklara Sevansjön som ligger 1900 meter över havet och är rik på fisk och kräftor. Längst ut på en bergig halvö besöker vi S:t Arakelots kloster och ett av den armeniska kyrkans största prästseminarier.

29 ons
Vi fortsätter mot det bergiga norr och kurorten Dilijan. Vi promenerar längs stadens ”museigata” som kantas av olika ateljéer för keramik, mattvävning och träsnideri. På e m besöker vi Goshavank- och Akhtala-klostret där vi firar svensk mässa.

30 tor
Efter frukost besöker vi Odzuns kyrka från 700-talet och träffar den lokale prästen. Sedan hänförs vi av Sanahin och Haghpat-klostret som står på UNESCOs världsarvslista.

med mer!

Er det noe merkelig at man gjerne skulle ha vært med på dette?!

Skulle noen ha lyst og anledning finner du mer om reisen her:

http://tidskriftenpilgrimsresor.blogspot.com/