Kroppslig åndelighet

Jeg har nettopp lest en artikkel av Martin Lönnebo, hvor Kristuskransens skaper skriver om sin vei til en kroppslig åndelighet.

Dette er noe som har opptatt meg lenge. Vi har lagt så stor vekt på det åndelige og sjelelige, at kroppen nærmest er fraværende, ikke bare i vår forståelse av det som har med Gud å gjøre, men også i manges hverdagsliv. Vel, da tenker jeg ikke på de som trives på treningsstudio! Men jeg ser det ofte i mitt møte med mennesker i sjelesørgriske samtaler. Mange sliter med å forholde seg til at vi er ånd, sjel og kropp og de sliter med at troen ofte blir noe 'luftig', noe som man ikke riktig helt får tak på.

En av utfordringene er at vi i den protestantiske leir har er at vi har fjernet det meste av det som kan være hjelpemidler for troen. Ikke minst praktiske hjelpemidler. Vi snakker om at vi har Bibelen, og det er bra - for uten Guds ord er vi ingenting - men hva med mennesker som opplever at ordene blir abstrakte, hva med de 'ordløse' i blant oss som er rammet av sykdom og ikke lenger kan lese, eller aldri har gjort det? Hvordan skal vi formidle troen til dem? Og hva med periodene av vårt liv når ordene våre ikke lenger strekker til, eller vi har mistet dem? Når konsentrasjonsevnen blir borte?

Det er her jeg opplever at Kristuskransen er et svært praktisk og nyttig hjelpemiddel. Den er en god pedagog! Disse fargelagte perlene den består av hjelper oss til å minnes, til å tenke og meditere.

Mot slutten av artikkelen til Lönnebo, som står i siste nr av det svenske tidsskriftet Pilgrim, forteller Lönnebo noen gripende historier:

"En kvinna i Norge berättade att hon hade skräck för förlossningen, men att hon hade fått styrka genom att hålla i Frälsarkransen (den heter så på svensk). Särskilt viktig blir Gudspärlan när nöden kommer. Vi fick ett kort. Han skrev hur hans syster låg på sitt yttersta på sjukhuset och kända hur slutet nalkades. Då tog hun av sig sin hörapparat och bad att få Frälsarkransen i handen. Med den som livboj färdades hun sedan i frid över dödsfloden."

Og tar også med denne:

"Under en ganska lång period var det tungt og mörkt. Gud var tyst. Det var jobbigt. Till slut tog jag tag i de båda tystnadspärlorna som omramar Gudspärlan och sa til Gud:

'Om du är tyst så är jag också'.

Och sen satt jag där, inte surt och argt utan med en slags liten förtröstan. Jag vet inte hur många dagar det tog men sen förnam jag att Gud log mot mig. Det var ett av de 'vackraste orden' jag någonsin tagit emot - att bryta tysnaden med ett leende. Det är märkligt med Gud, Jag har intet direkt ansikte på honom med ända både ler han och ser på mig med en öm blick."

Foto: Korsvei.