Det profetiske oppdraget, del 3

Her følger tredje del av artikkelen om den profetiske tjenesten i menigheten, av Art Katz:

Jesu vittnesbörd är profetians Ande, Upp 19:10.

Det existerar en kraftfull och orubblig samhörighet och identitet mellan Herren, hans egen person, och det profetiska. Jag kan bara låta antyda att det finns en sorts intim och oupplöslig förbundenhet mellan det profetiska och Jesus, det som tillhör det profetiska ärendet hör till Jesus, och det som rör Jesus hör till det profetiska; det som hör Jesus till hör det profetiska till. Att bomma meningen med det profetiska är att missa Honom. Att missbruka det profetiska eller att förkasta det är att stöta bort Honom. Profetens ankomst är beslutens tillfälle. Mottagandet av honom, eller förkastandet, är ett ställningstagande inför Gud.

Detta är alltid ett ödestyngt beslut som kommer att bestämma framtiden för den församlingen eller gemenskapen. De flesta kristna, också karismatiska kristna, är så naiva och okunniga att de inte inser allvaret i en sådan situation då Gud leder en profet till dem. Det låter förfärande förmätet, som om det skulle ha med personen att göra – ”Ni har tagit emot mig”, men det hela handlar om Herren i hans egen profetiska status.

Jesus var profet, han var det mer än han var något annat. Detta som Jesus är med hela sin varelse är vad det profetiska är. Så sammansatt, så sammansmält och ändå vågar så många leka och låtsas. Profetkallet hör inte ihop med utnämningar och certifikat så att om du tar en kurs eller uppfyller vissa akademiska eller andra krav och får diplom så har du position och rätt. Profetens formande och fostran tar andra vägar, och allt som har med sådant formande att göra är länkat till smärta och lidande som vi ska se senare.

Profeten kommunicerar förnimmelsen av Gud sådan han verkligen är – detta är en klassisk beskrivning. På detta fundament vilar församlingen. Den är byggd på ”apostlarnas och profeternas grund, där hörnstenen är Kristus Jesus själv”, Ef 2:20. Detta innefattar inte bara den undervisning eller den omsorg som apostlarna eller profeterna förmedlar, men det primära är den förnimmelse av Gud sådan han verkligen är. De förmedlar tillsammans med ordet något av vad de själva är i sitt innersta.

Det finns en anledning till att folk är rädda för profeter. Man hör ofta sägas: ”Det finns något hos dig som skrämmer mig”. Det har inte att göra med någon medveten hållning från profetens sida för att hålla folk på avstånd. Snarare är det något av Guds eget väsen som anger ton i dessa kallelsens män. Förmedlandet av denna förnimmelse och uppenbarelse av Gud sådan han verkligen är är församlingens verkliga uppgift. Brister hon i detta faller hon själv offer för sitt gudsbegrepps ytlighet. Profeter har till uppgift att korrigera församlingen i hennes förmåga att se Gud. Jag våndas och ropar: ”Herre, förnimmelsen av dig och fruktan för dig har gått förlorad. Vi ber att du leder oss tillbaka till dig, till att kunna känna dig.” Av detta förstår vi att mannen, profeten, måste bära och vara det profetiska.

Det finns ett intimt samband mellan Gud själv och det profetiska, Att röra vid det profetiska är att komma i kontakt men honom själv och att missbruka det profetiska är att ge sig på honom. Det kan mycket väl vara så att fiendskapen mellan världen och Gud koncentreras över profeten just för att ett angrepp på profeten samtidigt blir ett angrepp på Gud.

Världen ligger i strid med Gud, men profeten är den synliga, förkroppsligade utgestaltningen av de element som är centrala i Guds eget väsen och därför får den i mötet med profeten tillfälle att identifiera, hata, förakta och angripa. Profetens vittnesbörd är Guds egen utsaga, inte bara när han talar men också när han håller tyst. Hans närvaro är en styggelse och till anstöt för en värld som försmår Gud.

Den profetiska människan är i sig till anstöt, såväl som hans budskap. Om han inte är sitt budskap gör vi väl i att misstänka att det vi ser inte är en äkta profet utan en falsk. Detta är anledningen till att vi måste bevaka varje företeelse som föreger sig vara profetisk utan att vara det, därför att den förstör äktheten i och giltigheten av en sådan kallelse i församlingen och ställer fram en falsk modell, ett falskt mönster för den.

Det vilar ett mycket stort ansvar över var och en inför Gud i fråga om hur vi handskas med det profetiska. Om det missbrukas, om man inte bryr sig, om det skjuts åt sidan och förkastas blir resultatet dom. Vi betalar ett högt pris när vi inte bryr oss eller rent av förkastar den som Gud sänt med profetisk mantel, därför att det handlar i precisa termer om sammanfattningen av vad Gud själv är. Israel stenade gång efter annan de profeter som sänts till henne, och genom att göra så inbjöd och nödvändiggjorde hon de förödande domar som följde.