I dag er det mye som vakler. Mye som rystes. Både nasjonalt, internasjonalt og på det personlige, individuelle plan.
Men det er noe som holder. Noe som står og vil bli stående.
I går leste jeg noe som den ortodokse teologen Alexander Schmemann har skrevet, og som jeg lå og grunnet på i natt:
"Han led og ble begravet og stod opp igjen!" 'Etter at han døde på korset og for ned i døden, stod Han opp igjen fra de døde. Dette er den grunnleggende, vesentlige og aldeles avgjørende bekjennelsen i Trossymbolet, en erklæring fra selve hjertet av kristendommen. For "er Kristus ikke oppstanden, da er deres tro unytttig." Det er apostelen Paulus' ord, og de er fortsatt like grunnleggende for kristentroen. Kristendommen består først og fremst av en tro på at Kristus ikke forble i graven, men at livet brøt fram fra døden." (Alexander Schmemann. Hellige Nikolai menighetsblad nr 1/2018, side 4)
Vi tror på en LEVENDE FRELSER og REDNINGSMANN.
Derfor, det enda som bär, er Guds nåde og Hans barmhärighet!
Det enda som bär när allting annat vacklar, det är Guds nåd och hans barmhärtighet. All jordisk berömmelse och glans den slocknar när sist jag står hos Gud i härlighet.
Det enda jag vet det är att nåden räcker, att Kristi blod min synd, min skuld betäcker. Det enda jag har att lita till en gång, det är Guds nåd, Guds gränslösa nåd.
Det enda som står igenom alla tider, är Kristi kors och blodets säkra grund. Ty allt vad jag byggt av hö och strå det faller. Det varar blott en kort, en flyktig stund.
Det enda jag har inför den vita tronen, det är en frälsad själ. Halleluja! Och detta är nog ty all min synd blev sonad när Jesus dog för mig på Golgata.
Ingen kommentarer:
Legg inn en kommentar