Anafora: en drøm, en oase midt i Egypts ørken

Et sted som jeg drømmer om å kunne reise til er Anafora Retreat Senter, beliggende i den egyptiske ørken! Stedet er bygget opp av den biskop Thomas, i den koptisk ortodokse kirke. Da stedet ble kjøpt i 1998, var det en mer eller mindre nedlagt bondegård. Nå er det en møteplass, en rasteplass under himmelhvelvet, for mange mennesker fra ulike kanter av verden. Retreatsenteret drives etter økumeniske retningslinjer. Her er det rom for stillhet, ettertanke, gudstjenestefeiring og samtaler.

I de senere årene har det gått en sterk vekkelse over Egypt. Vekkelsen har hatt sitt utspring i klostrene. Egypt har en stor kristen arv. Evangelisten Markus brakte evangeliet hit, og kristne forsamlinger ble grunnlagt tidlig i kirkens historie. Jeg tenker også på den forunderlige profetien vi finner hos profeten Jesaja:

"På den tid skal det være en jevn storvei fra Egypt til Assyria. Assyrerne skal komme til Egypt, og egypterne til Assyria, og sammen skal de tjene Herren. På den tid skal Israel - som den tredje samme med Egypt og Assyria - være en velsignelse midt på jorden. Herren, Allhærs Gud, skal velsigne dem og si: Velsignet være Egypt, mitt folk, Assyria, et verk av min hånd, og Israel, min eiendom." (Jes 19,23-24)

Legg merke til ordlyden: Velsignet være Egypt, MITT FOLK."

Anafora er et sted hvor Herren bor med sitt hellige nærvær. Det merkes hos dem som kommer hit. En svenske som opplevde stedet beskriver gudstjenesten slik:

"Morgonen inleds med en ökenmässa i den runda kyrkan. Ökenmässans ritualer har sitt ursprung i den urkristna församlingen.

Och själva kyrkan är som ett smycke i sin enkelhet; längst bak finns det korgstolar för dem som tycker det är obekvämt att sitta på de små träpallarna med en kudde som stöd för knäna. Den enda möbeln är det lilla altaret.

Ljuset silar genom ett stort fönsteröga längst upp i taket, i väggarna fullt med nischer för ljus och ikoner, något elektriskt ljus används inte här. Vid kvällsmässan badar kyrkan i ett pulserande ljusspel, ikonerna glänser mystiskt i rött, blått, grönt och guld, som en påminnelse om den osynliges närvaro och som ett fönster mot himlen. Atmosfären är intim och helig, men samtidigt märkligt avspänd och livsglad.

Mässan har inget inslag av predikan, däremot är sången central. Och så nattvarden med hembakat bröd och sött vin, man blir bestänkt med vatten och rökelsen doftar. Ceremonin avslutas med att man rör sig i rummet och hälsar på varandra med en helig kyss. En gudstjänst i sinnlighetens tecken."

Det er kanskje ikke så underlig at jeg drømmer om å få komme hit?