Kjent russisk baptist svartelistet av kommunistene - fikk utmerkelse av Putin

Rett før jul ble det utgitt en bok i Russland, som på mange måter er symptomatisk på den store endringen som har skjedd i dette veldige riket siden kommunismens fall. Boken er skrevet av Viktor Semenovitsj Ryaguzov (bildet), baptistpastor fra Samara. Første delen er en selvbiografi, andre delen en samling prekener. Utgiverne har gitt boken undertittelen: 'Sannheten om de russiske baptister'.

Ryaguzov kom til tro på Jesus i 1973, og han ble øyeblikkelig ekskludert fra Kuibyshev medisinske institutt, og svartelistet. Hans protestbrev til Leonid Brezhnev ble aldri besvart. I mange år arbeidet han som elektriker, og ved siden av var han presbyter (eldste) i baptistkirken i Samara. For tiden er han pastor for denne menigheten, som teller flere tusen medlemmer. I 2002 fikk han en fortjenestemedalje for sin trofaste tjeneste av selveste Vladimir Putin. Rygaguzov's navn og prekener er kjent langt utenfor landets grenser.

Et apostolisk manifest, del 4

Her følger del fire, og nest siste del, av 'Apostolisk manifest', av Art Katz (bildet):

Kan du se vad det är vi hittills har visat upp och haft till salu? Vi är inte ens på det klara med om en profetia kommer från Anden eller om den har hemort i en människas fantasi. Denna diffusa hållning kan inte accepteras i den tid som nu kommer, då Guds allvar når högsta nivå i hans församling. För vår kallelses skull, i kriser och vid vägskäl, måste vi höra från Gud genom profetiskt tal, genom tungotal och uttydning och genom visdomens ord. Vi behöver dessa Guds Andes gåvor i verksamhet, satta i sitt sammanhang så som Gud ämnat och tänkt. Den församling som placeras i detta hörande är den församling vilken medvetet låtit sig föras till denna allvarets plats i honom; vilkens lemmar har prövats och lärt känna varandra tillräckligt för att kunna avgöra om det ord som kommer har sitt ursprung i Gud eller om det kommer ur en människas tankevärld.

Det är inte en tillfällighet att bönen och tillbedjandet i en sådan gemenskap speglar sanningshalten i denna verklighet, därför att andakt, gudfruktighet och bedjande inte är lyxartiklar – de tillhör alla den andliga vapenarsenalen. Dessa verktyg bär aldrig på en större verklighet än vi själva äger. De har inte större betydelse än den sanning vi står i inför Gud. Det är inte teknik eller metod som fordras, men ett uttryck för tillbedjan vilken härleds ur erfarenheten av Guds återlösande handlande i våra liv.

Vi skäms inte över att bli tillrättavisade, och när vi tar emot sådan från en broder eller en syster gläds vi över den befrielse och den frihet som följer helgelsens verkningar vika legat färdiga i väntan på sitt tillfälle. Gud verkar inte i våra liv på våra villkor. Han spelar inte med i våra spel. Han väntar in det som är sant, verkligt och uppriktigt, han väntar på att man gör upp med synd och korruption, väntar på att man känns vid sina behov. Endast i sådana omständigheter kan vi erfara Herrens nåd.

Vårt bedjande står i direkt förhållande till det mått av verklighet vilket vi har nått, och den sorten har styrka nog att röra vid Himlen. Den har flyttats ut från den ytliga, blandade skara av kristna vilkas främsta fokus ligger på dem själva och vilkas andliga egocentricitet aldrig har brutits sönder. Vi kan föra in egoismen i församlingen och låta den vara lika djup som någonsin i världen. Allt vi gjort är att byta objekt. I världen handlade det om köttslig förnöjelse och materiella ting. I kyrkan är det fortfarande själv-centrering och jag-fixering: ’Vad tyckte du om mötet?’ ’Hurdan var talaren?’ Denna själviskhet är en inrotad kraft som endast kan krossas när vi själva har flyttats undan som mål för vårt intresse och omsorg och ersatts med Gud, Gud i den apostoliska meningen.

Denna gemenskap är inte tanklös eller naiv, den vet att församlingen måste gå genom lidanden innan den når fram till härligheten. Svårigheter och prövningar är nödvändiga för denna typ av gemenskap. Så förhåller det sig, men inte därför att vi skulle vilja såra varandra eller vara varandras hot eller irritationsmoment. Det är så, därför att gemenskapens medlemmar alla befinner sig i olika skeden av sin mognad och alla har olika bakgrund. Det som särskiljer en sådan församling som jag talar om är dess vilja att bära en sådan vånda.

Denna gemenskap bär en medvetenhet om evigheten. Dess hållning och beteende har sitt fäste i det eviga, i insikten om domar som står för evigt och om den lön som väntar. Denna samfällighet är på det klara med att Herren kommer, han som belönar och som ger åt var och en efter deras gärningar. Den vet att den har sitt liv och sitt hopp i denna förväntan inför evigheten. Det som oroar dem är att de ofta försöker komma undan med något mindre, något annat än det som ger rum för Guds härlighet och är benägna att välja en livsstil i bekvämlighet vilken varken utmanar eller blir andra till tjänst.

Dessa församlingars förbön bär autenticitet därför att den är ett uttryck för troheten och sannfärdigheten i det gemensamma livet. Denna verklighetsförankring, detta liv i gemenskap påverkar inte bara dess tillbedjan, det verkar också fram en förmåga att se klart, en förmåga att bedöma och döma. Deras bedömningsförmåga är betydligt mera distinkt, de kan sära på och skilja bort sådant som en ytlig kristen låter sig luras av. Denna gemenskap förstår att identifiera mörkrets makter och dess verk och lär sig att föra strid mot dem. Denna brottningskamp är en konfrontation av den oundvikliga sorten och en lika oundviklig och slutgiltig överlåtelse till Gud är det enda sättet att segra i denna kamp. Denna kamp hör inte den enskilde kristne till i dess främsta uttryck. Den engagerar församlingen, den församling som kan se dessa makters sammangaddning och som kan ta upp den andliga striden med hjälp av ett bedjande förankrat i gemenskapens inre verklighet.

En sådan gemenskap låter sig formas genom ömsesidig disciplin, den förs till balans, den är offervillig. Den låter sig böjas för Andens ledning vilken kommer till uttryck i dess mitt, bekräftad inför alla i ett aktivt igenkännande. Denna ledning, detta ledande, står oberoende av yttre stöd men visar sin äkthet i verklig mognad. Verklig auktoritet vilar på ett igenkännande, en ömsesidighet, och relaterandet till sådan ledning är ett kritiskt moment i fråga om gemenskapens karaktär och andliga verklighet. Om vi fortsätter att vara, självständiga, självsvåldiga individualister som dyker upp på söndagar, men som väljer våra egna vägar utan att verkligen rådgöra med andra, utan att ens vilja vara öppna, om vi fortsätter så kommer ingen att ta oss på allvar. All andlig härsmakt, god såväl som ond, förstår om vi har gett oss till Herren.

I dag - for 487 år siden - ble den anabaptistiske bevegelsen født

På dagen i dag - for nøyaktig 487 år siden - ble den anabaptistiske bevegelsen født. Med trusler om forvisning og forfølgelse hengende over seg, valgte de å handle på den tro og overbevisning de hadde fått, og la seg døpe. Det skjedde i et hjem i Zürich. Med denne handlingen begynte en bevegelse som skulle bli kjent som reformasjonens tredje gren, den radikale. Tusener på tusener skulle bli berørt av den. Menn og kvinner fra ulike samfunnslag kom til en levende tro på Jesus, og svært mange av dem skulle følge Jesus like inn i martyrdøden. Disse mest fredsommelige av alle, som ønsket å leve i pakt med Bergprekenens ord, ble en slik fare for Romerkirken, Den lutherske- og Den reformerte, og samfunnet forøvrig, at grusomme forfølgelser brøt løs: menn, kvinner og barn ble fengslet, hengt, brent, lemlestet, eller druknet. Ene og alene på grunn av sin tro.

Hvor mange martyrer vet bare Gud. Gjennom bibelstudier holdt skjult i hjem, i skogen og i huler, ble de overbevist om at menigheten skulle bestå av gjenfødte troende, uten innblanding av statlige myndigheter, medlem ble man ved å bli døpt på bekjennelsen av sin tro, de trodde på at medlemmene skulle leve atskilt fra verden, leve fredelig med alle og ikke iføre seg våpen og noen av dem levde også i eiendomsfellesskap.

Anabaptistene (gjendøperne) - et skjellsord gitt dem av deres motstandere - eksisterer fremdeles. I mange land. Det finnes forskjellige grupper, men de fleste har prinsippene jeg har beskrevet ovenfor, felles.

I år kommer boken jeg har skrevet om dem:

"En tro verd å dø for?"

En bok som tar for seg deres historie og deres teologi. En lignende bok har ikke vært utgitt på norsk tidligere. Jeg kommer tilbake til når den kommer ut på Frihet forlag.

Maleriet viser Georg Blaurock, en av forgrunnsskikkelsene i den anabaptistiske bevegelsen.

Se også:

http://barnabasbloggen.blogspot.com/2012/01/idag-firar-vi-anabaptismens-fodelsedag.html

hvor du finner noen interessante 'film-snutter'.

De bøhmiske brødre - radikale etterfølgere av Jesus, del 1

Gjennom kirkehistorien finner vi en rekke eksempler, på kristne som har gått en radikal vei for å følge etter Jesus kompromissløst. En av disse gruppene er De bøhmiske brødre. De ønsket å vende tilbake til apostolisk kristentro, hentet mye av sin inspirasjon fra Bergprekenen, var tydelige pasifister, opptatt av nattverdens- og det kristne fellesskapets betydning.

Begynnelsen til De bøhmiske brødre går tilbake til Petr Chelčický (ca 1390-ca 1460). Man antar at han var født syd i Bøhmen, en historisk region i Sentral-Europa, og et tidligere kongerike som i mange århundrer var en del av det tysk-romerske rike og Habsburger-riket. Den viktigste byen og hovedstaden var Praha. Veldig lite er kjent om hans liv. Historikerne er usikre. Noen kaller ham livegen, andre godseier eller adelsmann! Noen mener han var skomaker, andre at han var prest. Selv kalte han seg jordarbeider. Men han fremstår som en gåte. For han var både lese- og skrivekyndig, og han hadde gode elementærkunnskaper i latin.

Det vi vet er at han etter 1421 levde og dyrket jorden i sin fødeby Chelčice. Her produserte han 56 skrifter. Det er tydelig at han var påvirket av John Wycliffe, Jan Hus og valdenserne. Både anabaptistene og kvekerne og baptistene har senere latt seg påvirke av Petr Chelčický. Han var den første pasifistiske forfatter i renesansen, og var nesten 100 år forut for Menno Simons.

Forholdet til Pavekirken

Petr Chelčický kalte paven og keiseren for “hvaler som har revet i stykker troens nett”, fordi de etablerte kirken som overhode for et sekulært imperie. Chelčický trodde at kristne skulle følge kjærlighetens lov, og de skulle ikke tvinges av staten til å gjøre det. Han lærte at troende ikke skulle akseptere verdslig øvrighet, eller appellere til dets autoritet, og for sanne troende å ta del i verdslig øvrighet var syndig.

Petr Chelčický argumenterte også mot dødsstraff, og andre former for voldelig straff. Det er interessant å merke seg at Leo Tolstoj senere omtaler Petr Chelčický som en slags læremester i sin bok 'Guds kongerike inni deg', som kom ut i 1894.

Et kjent utsagn av Petr Chelčický er dette: "Mennesket som adlyder Gud trenger ingen annen autoritet (over ham)"

Chelčický var også av den overbevisning at vold heller ikke skulle brukes i religiøse saker. Han henviste til Matt 13,24-30, om ugresset i åkeren, og mente at både syndere og hellige skulle tillates å leve sammen inntil høsten kom. Chelčický lærte at det var synd å drepe de syndige, og at kristne skulle nekte militærtjeneste. Han argumenterte med at dersom de fattige nektet ville adelskapet ikke ha noen som kunne krige for dem. Ingen menneskelige makt kunne tilintetgjøre ondskapen, og kristne skulle akseptere forfølgelse uten å ta igjen. Han var også motstander av defensiv krig. Han levde i pakt med Jesu ord i Bergprekenen.

(fortsettes)

Bildet viser en statue av Petr Chelčický.

Et apostolisk manifest, del 3

Her er tredje del av undervisningen til Art Katz (bildet):

Här har vi det som bestämmer en apostolisk samfällighet, en apostolisk gemenskap. Den är en sändande gemenskap, därför att den äger den enda verklighet som Gud anförtror någon med i syfte att förmedlas vidare. En sådan gemenskap har något att kommunicera och förmedla utifrån sitt eget gemensamma liv. Det är bara i ett sådant sammanhang som handpåläggning blir något mer än ceremoni och ”biblisk” rutin. Med utsändandet tar de utsända med sig verklighetens och auktoritetens dimension.

Andens gåvor är därför funktionell utrustning mitt i ett svallande hav av aktiv fientlighet; församlingens uppgift är brådskande och inbjuder världens motstånd. Den autenticitet och verklighetsförankring som dessa makter är tvungna att erkänna har att göra med vårt sanna avskiljande – den är den enda auktoritet som de behöver böja sig för. När det enda vi har att komma med är en serie tanklösa knäfall vid en botbänk och lite krokodiltårar gäspar dessa makter oss i ansiktet. De är fullt på det klara med när någon i sanning har överlåtit sig och ett liv slutgiltigt och fullständigt har lagts ner inför Gud. Ett sådant folk lever medvetet och offervilligt som utvalt frälsningsverktyg i Guds hand för Israels folks sak.

Allt detta är grundläggande i den apostoliska synen på församlingen. En församling som passar in i den beskrivning jag nu gjort, klarar att känna igen och omfatta sin kallelse och uppgift i relation till Israels upprättelse mitt i dess ändtidsvånda. Detta seende utesluter varje tanke på att församlingen skulle kunna fly undan den tid då den behövs allra mest, då när dess närvaro är ämnad att innebära frälsning för judarna i ’Jakobs nöd’, Jer 30:7. Detta synsätt kan inte förvisas som ett betydelselöst bihang till församlingens lära. Det finns med som centralt tema i Guds primära ändamål med församlingen.

När vi nu kommer till insikt om dessa perspektiv, förstår vi behovet av en uppoffrandets livshållning. Israels återupprättelse är Konungens sak. Israels återupprättelse är herradömets sak. Gud upprättar inte Israel för att de förtjänar ett hemland efter alla dessa år i diasporan, i förskingringen, men därför att deras återupprättelse hör till Konungens ankomst, så att ”lag må utgå från Sion och Herrens ord från Jerusalem – Jes 2:3; en återlöst och återupprättad nation. Detta är anledningen till att mörkrets makter uppträder med ohejdad aggression och galenskap mot allt som har att göra med det judiska folkets räddning, frälsning och återlösning i dessa sista dagar.

Det judiska folkets upprättelse är ett och det samma som Guds Rikes sak och dessa mörkrets makter är falska, inkräktande herrar över denna värld. De vill inte avstå och ge upp det de vunnit genom sitt intrång, det de utan avbrott njutit av under långa tidsåldrar. Konungens återkomst, som den som sitter på Davids tron på Sions berg i det återlösta och återupprättade Israel, gör en ände på dessa makters välde.

Vi måste lära känna detta slutdrama annars kommer vi inte att kunna förstå det raseri som vältrar sig in över judarna i ändens tid. Dessa mörkrets makter kommer i sin förvrängda vishet att inse att det enda sättet att avvända hotet mot deras vanstyre är att radera ut judarna, dessa vilkas återvändande till hemlandet gör slut på deras välde.

”Jakobs nöd”, Jer 30:7, det tidsavsnitt som utgör slutet på denna tidsålder och som öppnar för Israels Konung och hans styre över nationerna kommer att innebära en sållning och ett näpsande. Församlingen måste skaffa sig insikt om och låta sig beredas i enlighet med de optimala krav som denna uppgift ställer och med hela sin vilja omfatta detta skeende som det centrala i hennes existens. Vi måste medvetet, med all vår vilja gripa oss an denna uppgift. Man når inte fram till detta genom att flyta med strömmen.

Vi måste arbeta oss fram till insikt om vad dessa sista dagar innebär för Israels folk och den roll och funktion församlingen innehar i relation till dem. Det är så att människors evighetsdestination till stor del bestäms av vad vi gör med ”dessa mina minsta bröder”, Matt 25:40. Judarna kommer att vara ”de minsta” i de dagarna. De mest framstående och framgångsrika judar vilka just nu lyfts och bärs av denna värld kommer att finna sig vara utslängda i bara skjortan bland folken i de kargaste och bedrövligaste omständigheter.

Vi måste få tag i profetisk förståelse och sedan fälla ett avgörande huruvida vi ska vara verksam faktor till befrielse i den tiden. Detta val, denna ståndpunkt, omfattandet av detta mandat bär med sig omvandlande potential in i församlingen. Varje del av tron förs till en helt ny klarhet, en ny nivå av medvetenhet, till en förnyad verklighet när detta nyckelsammanhang passats in i församlingens medvetande som en del i dess primära varande.

Allt som har att göra med antisemitism, varje skugga av antijudiskhet som vi trodde att vi hade gjort oss av med kommer att spolas upp till ytan. En grundlig genomsköljning kommer att äga rum med djup och intensitet i Guds helgande arbete. Gud säger till Israel: ”Jag skall föra er in i folkens öken, och där skall jag gå till rätta med er, ansikte mot ansikte. Jag skall låta er gå fram under staven och föra er in i förbundets band.” Hes 20:35, 37.

Något händer med en kvarleva, en återstod av judar i de sista dagarnas sållning som verkar som faktor i deras återvändande till Sion som Herrens förlossade; evig glädje skall kröna deras huvuden, deras sorg och suckan har flytt bort. Det blir inget sådant återvändande om det inte finns en församling som redan nu väntar detta och förebereder sig för att kunna verka som Guds frälsningsverktyg för detta folk i de dagar som strax är här. När detta ska äga rum kommer det att ske plötsligt.

Det är nödvändigt att detta perspektiv befinner sig centralt i vårt varande och verkande. För detta behöver vi Herrens strategiska direktiv, vilka förmedlas av Anden via betrodda lemmar i kroppen, vilkas profetior inte hör hemma bland allsköns själiska övningar för att dra uppmärksamhet till dem själva. Istället låter dessa sig göras till pålitliga uttryck för Herrens visdom och vilja i avgörande moment i beslutsfattandet.

Dansk prest deltok aktivt i krigshandlinger

Den danske folkekirkepresten, Victor Greve (til høyre på bildet), har vært feltprest i Afghanistan. Han innrømmer nå å ha deltatt aktivt i krigen, og har dermed brudt Geneve-konvensjonen og reglene for feltpresttjenesten.

I sine egne dagboksnedtegnelser skriver han:

'Nå står jeg her som en annen soldat, og forsvarer leiren med automatvåpen og håndgranater'. Det skriver han i sin dagbok 4.mai i fjor, ifølge den danske avisen DK. I dagboken beskriver også den danske presten et tilfelle hvor han er med i et angrep mot Taliban utenfor den danske leiren, en leir som lå i den krigsherjede Helmand-provinsen. Han beskriver i detalj flere situasjoner hvor han bruker tunge våpen.

Et av de viktige prinsippene i Geneve-konvensjonen er å skille mellom stridende og ikke stridene for å kunne beskytte de som ikke deltar i krig. Hvis man som prest har brukt våpen på den måten feltprest Greve har gjort, så strider det med denne internasjonalt anerkjente konvensjonen. Greve kan nå risikere rettssak for sine handlinger.

For meg er det ubegripelig at en prest i det hele tatt kan iføre seg våpen. Og det er ubegripelig at man kan velsigne våpen som skal drepe et annet menneske. Et menneske som kan gå evig fortapt, uten noensinne å ha hørt om Jesus.

Foto: Den danske folkekirke.

Anabaptister fra Asia vil styrke sin identitet som fredsskapere

Å styrke den anabaptistiske identiteten er en av de prioriterte oppgavene til anabaptister i Asia. Det er konklusjonen etter et møte hvor representanter for 18 nasjonale kirker nylig møtte hverandre i Kolkata. Vietnam og Australia var de eneste landene som ikke deltok.

Mennonite World Conference har sin samling i Sveits i mai, og anabaptister i Asia arbeider nå med sine prioriterte mål for mennonitenes verdenskonferanse i Harrisburg i Pennsylvania i 2015.

Det er et sterkt ønske om lære mer om anabaptistisk identitet og teologi. Tidligere i år har Robert J Suderman og Bert Lobe fra Canada vært i Indonesia og India for å holde seminarer med dette tema, og på konferansen i Kolkata ble det gitt uttrykk for at dette ble svært høyt verdsatt av de som hadde vært med på disse samlingene.

En av disse særtrekkene som de ønsker å styrke identiteten som fredsskapere. Derfor vil de nå undervise i Bergprekenen i sine menigheter, og sette søkelyset på bekjempelsen av kastesystemet og korrupsjonen i flere av de asiatiske samfunnene.

Spor etter Gud i egen livshistorie, del 12

Denne våren er det ganske nøyaktig 40 år siden jeg bestemte meg for å bli en kristen. Mye har forandret seg på de årene - ikke minst teologisk. Ting frimenighetene holdt for sant, er visst ikke like sant lenger. Ting som var utenkelige i 1972, er ikke bare tenkelige, men også rett teologi. Og godtatt i mange sammenhenger.

Jeg ble flasket opp med at vi har ingen trosbekjennelser, vi holder oss til Bibelen. Og i de første årene som kristen var det ingen diskusjon om hva det innebar. Alle visste det. Når man i dag sier: 'Jeg tror på Bibelen', så kan det bety hva-som-helst. Ordet 'kristen' har heller ikke samme betydning.

I vår iver etter å være relevante, ikke-konfronterende, inkluderende leser vi de bibelske tekstene annerledes, eller har parkert disse tekstene som kulturelt betingede. De gjelder med andre ord ikke vår 'opplyste' tid. I noen tilfeller ser det ut til at vi vet mer enn Jesus og apostlene gjorde.

For meg har det vært en stor sorg å oppdage at mennesker jeg holdt for å være bibeltroende, ikke er det lenger, og at det kirkesamfunnet jeg tilhørte beveget seg i en svært liberal retning. Og det i en sammenheng hvor mennesker gjennom historien var villig til å gi sitt liv for de bibelske sannhetene. Ikke slik lenger. Man vil ikke være anstøtelig, man vil konsentrere seg om å forkynne at Gud er kjærlighet. Og bare det. Det legges ikke vekt på at Han er hellig lenger.

I visse sammenhenger har man solgt førstefødselsretten sin for en tallerken med varm omfavnelse av de man tror man skal nå med et avskåret evangelium. Og man er blitt stueren og akseptert av det gode selskap (media, politikere, samfunn). Saltet har mistet sin kraft.

Det har forundret meg og skuffet meg at så få har stått opp for Bibelens radikalitet, og jeg har lett etter de som ville gå motstrøms. Jeg har også fundert på hvordan det er mulig å endre Guds ord, slik man har gjort. Den apostoliske læren er - i følge Judas brev - noe vi skal 'stride for' fordi det er 'en tro som èn gang for alle er overgitt de hellige' (Jud v.3)

Men i vår tid endres den - og det skjer også i de sammenhengen hvor man minst skulle kunne tro at det ville skje.

Min lengsel de siste årene har vært å finne noe som ikke endres, noe som blir stående, uansett motstand, uansett hvilket lærdomsvær som blåser, som ikke kan endres med et vedtak på et årsmøte, eller en synode, eller etter eget forgodtbefinnende.

Hvor finnes disse sammenhengene?

Det har også forundret meg hvor lite bevisste mange er når det gjelder lærespørsmål. Det undervises lite om dem i menighetene også. Dagens forkynnelse handler for det meste om hvordan jeg kan få bedre selvbilde og hvordan jeg kan lykkes i livet. Hvordan jeg kan bli velsignet. Og den nye nådeforkynnelsen gjør at man stort sett kan leve som man vil med sitt liv, uten at det skjer noen endring i livsstil eller væremåte. Alt er jo bare nåde likevel.

Så langt jeg kan se handler livet med Jesus om å ta sitt kors opp, og følge Ham - hver dag. Det handler om forsakelse og tro, om at sinnet vårt fornyes, om erkjennelse av egen synd og om syndernes forlatelse. Og om et liv levd i Guds nærhet. Og det handler om en kirke som står om enn tårnene faller, som ikke gir opp med å være kirke - det vil si salt og lys - uansett hva den møter. Hvor læren er den samme i dag - og i morgen - ja, til Herren kommer igjen.

Hvor finnes denne kirke i dag? For meg har det vært en befrielse å møte kristne tfra tradisjoner hvor det man lærer ikke har endret seg, men at man trofast har holdt seg til den - ofte med store kostnader for eget liv.

(fortsettes)

Et apostolisk manifest, del 2

Her følger andre del av undervisningen til Art Katz (bildet):

Den apostoliska samfälligheten låter sig inte komma i beröring med världen annat än då den måste och då med all reservation. Den ser världen tydligt definierad med dess system och falska värdegrund och den vägrar konstant att erkänna något som tillhör den sfären, den ger sig inte till något som hör dit. Därför är ett sådant sammanhang, i den mån den är fri från världens inflytande och dess värdegrund, en budbärare och i sig självt ett uttalande om det rike som ska komma. Det bär på en försmak av och förebådar den frihet som kommer att kunna upplevas i världen när Konungen regerar, då när allt falskt kommer att vara utraderat.

Den grad av frihet som församlingen upplever bestämmer också den förmåga till befrielse som hon kan erbjuda dem som är snärjda och förslavade av systemet. Hon är kapabel att befria och frigöra dessa världens bedragna offer inte bara genom evangeliets proklamation, vilket i sig är av största vikt, men genom den frihet hon själv kan visa upp, genom det hon är i sig själv. Man fylls av häpnad inför sådana människor och än mer över den gemenskap och samverkan sådana människor uppvisar. Den som förs i kontakt med dem som vilar i denna märkvärdiga frihet från världens inflytande med dess värderingar och all tillgjordhet, denne har funnit en öppen dörr till en verkligt befriande upplevelse, därför att dessa utgör bevis för att det existerar ett alternativ.

Ett tillgodogörande av denna verklighet är inte möjligt utanför en samverkande gemenskap. Denna världens makter, dess mörker, dess gäcksamhet och illfundighet, gör det nödvändigt att hela Kristi kropp håller sig alert. Dessa makters verksamhet måste mötas med den styrka som följer dem som med samstämt sinne ber och söker råd inför Gud. Ett sådant levande samspel, ett sådant integrerat liv, kommer att i grund motarbetas av mörkrets makter. Dessa makter kan bara besegras med en annorlunda vishet, ett folk som har friats från dess inflytande och som förstår hur skändliga och ondskefulla makterna är.

Den sortens vandrande kan inte nås av enskilda individer, oberoende av en gemenskap av likasinnade heliga vilka har slutit sig samman i syfte att nå fram i ett sådant företag. Det är fullt klart att det krävs mer än söndagsmöten och någon veckosamling. Vi behöver en tät gemenskap, ett ”i hemmen bröt de bröd och höll måltid med varandra” – Apg 2:46. Vi kommer att behöva vännernas råd och finnas i ett sammanhang där all slags synd kan identifieras och kännas igen redan i dess begynnelsestadium. Detta kan endast bli en verklighet där det finns ett samspel och en samhörighet uttryckt i praktisk gemenskap utifrån medvetna val och målsättningar.

Detta kommer inte att vinna människors uppskattning men vi kommer inte att räknas som maktfaktor inför mörkrets välde om vi om vi inte nekar oss anseende i människors ögon. Dessa makter vet när sådana val görs: ”Jesus känner vi, och Paulus också men vilka är ni”, Apg 19:15. Om vi vägrar att gå i denna riktning enligt denna kallelse dömer vi oss till att spela kristet liv, harmlöst, utan udd och betydelse i det kosmiska drama i vilket församlingen är placerad. Detta drama innebär en medvetenhet om att vi rör oss mot en klimax vilken just står för dörren; ett avslut är nära förestående, en fullbordan kommer.

Den som nått fram till denna insikt, vet och agerar; han har hört upp med att planera för pensionering. Man ser inte längre på existensen här som vore den ”den bästa av alla världar” och där det som händelsevis är galet kommer att kunna rättas till med tiden som hjälp. Man kommer också att kunna förstå därför att mörkrets makter, vilka vet att deras tid är kort, blir allt våldsammare och ondskefullare i sin opposition mot dem som skaffat sig denna medvetenhet. Om vi inte har någon blick för änden kommer våra dagar att vara utan värde, prosaisk monotoni utan betydelse.

(fortsettes)

Spor etter Gud i egen livshistorie, del 11

Jeg har levd i en sammenheng med brødrasjonering. I de sammenhengene jeg har stått har nattverden vært feiret en gang i måneden. Og noen overvettes stor vekt på betydningen av Herrens måltid var det heller ikke. Ikke rundt noen av de store kristne høytidene heller. I andre land og i andre sammenhenger hvor påsken er den store høytiden, og folk flokkes rundt kirkene for å ta del i feiringen, drar vi til fjells og holder oss borte fra menigheten. Det er jo blitt slik i mange sammenhenger her til lands at enkelte menigheter bare kommer sammen 2. påskedag. I løpet av en kort preken skal altså pastoren la menigheten få del i påskens store og dramatiske begiveheter! Om han i det hele tatt taler om påsken. Kristi himmelfartsdag er nedlagt for lenge siden. Mange kristne tenker ikke over hva den dagen betyr i noen vesentlig grad. Pinse er likedan. Mange har begynt å komme sammen på 2. pinsedag. Menighetens medlemmer har noe annet å bedrive enn å komme sammen disse dagene. Argumentet er jo at vi har påske og pinse året rundt. Vi er ikke avhengig av disse markeringene.

Så fattige vi er - selv om vi synes selv at vi er så rike.

Så annerledes den første menigheten var.

For meg ble det en sterk opplevelse å lese om den første menighetens gudstjenester. Vi finner spor av den i Det nye testamente. Den var både Ordets og Brødets gudstjeneste. Mye av innholdet bar preg av å være hentet fra synagogegudstjenesten. Men jeg var i en sammenheng hvor man blåste av ordet 'liturgi'. Nei, det var for 'de religiøse', vi var fri fra slikt. Men vi tenkte ikke på at vi selv hadde vår liturgi. Vi brukte bare ikke ordet. Men møtene våre var stort sett like de også, de fulgte sin faste rytme. Og det var ikke så lett å endre på det. I dag møter jeg de samme reaksjonene hos folk som står i 'frie' sammenhenger. De snakker også med forakt om det 'de andre' gjør. 'De' i motsetning til 'de andre' holder seg jo til Bibelen!

Men gjør de det? Bærer virkelig deres møter og gudstjenester preg av nytestamentlig menighetspraksis, slik vi kjenner denne praksis fra både Det nye testamente og fra skrifter fra nettopp denne tiden?

Jeg tror ikke det. Selv ikke i våre mest 'karismatiske' sammenhenger. Selv ikke hos de som liker å komme sammen i husmenigheter.

Nå er ikke denne artikkelserien ment å være en teologisk redegjørelse for de ulike temaene jeg tar opp. Dette er ment å være en beskrivelse av min egen trosvei. Så det får bli en annen serie hvor jeg begrunner dette nærmere, men så mye kan sies at det i den første menighet både var spontanitet, men også orden og en fast liturgi som ble fulgt. Og i de senere år er det nettopp i den gode rytmen som en liturgi gir oss, jeg har funnet hvile og ikke minst åndelig fornyelse. Her har møtet med - ikke minst - Den ortodokse kirke - vært meg til stor hjelp, og velsignelse.

Jeg kommer fra en sammenheng hvor det meste skal forklares, nesten ned til aller minste detalj. I dag er jeg glad for at jeg ikke føler så stor trang til det, men i møtet med de bibelske tekstene, og ikke minst i nattverdfeiringen, vil jeg beholde mysteriet. At ikke alt kan forklares eller forstås. Undringen er blitt viktigere for meg. Ikke slik at man blir teologisk bevisstløs, nei - læren er viktig - men fordi den kristne tro ikke først og fremst er lære, men liv.

Gud kunne jeg forklare - for noen år siden. Teologisk.

I dag sier jeg: Hvor underlig er Du i alt hva Du gjør, men kan dine veier forstå?

I dag kjenner jeg meg fattig når jeg bare kan delta i en nattverdgudstjeneste en gang i måneden. Jeg kjenner på savnet. Noe har endret seg i mitt liv. Og jeg kan ikke vende tilbake til det som en gang var.

(fortsettes)

Et apostolisk manifest, del 1

I dag begynner en ny serie på bloggen, skrevet av Art Katz (bildet), en jøde som kom til tro på Jesus som sin Messias, og som grunnla den anabaptistiske kommuniteten Ben Israel Fellowship. Denne artikkelserien handler om det apostoliske fundamentet. Selv om den er på svensk, tror jeg alle som virkelig er interessert i nytestamentlig menighetsliv, vil ta seg tid til å lese den:

I denna sena tid är det nödvändigt att församlingen begynner att grundligt fundera över de ting som utgör Himlens rättesnöre, enligt vilket den måste låta sig korrigeras och förändras. Jag är övertygad om att det finns ett apostoliskt särmärke med vilket en sann församling kan urskiljas och efter vilket den formas till att vara ett med sin ursprungsbild, ett formande som tar särskild fart i denna avslutningarnas fas. Ingen människa kan skapa en definitiv och allt omfattande sammanfattning av ordet ’apostolisk’, av dess inre väsen, och ge en uttömmande bild av en församling vilken verkar i detta väsen. Men låt denna text ange riktning, låt den vara ord på vägen, ord som berör vår tanke och som förändrar vårt förhållningssätt och vårt beteende.

Det vi lägger fram kommer att ställa församlingen inför en absolut norm, ett oavvisligt krav. Om vi omfattar och tar det till oss på rätt sätt kommer det att föra oss in i ett motsatsförhållande till många ting. Det kommer att kräva heloffer, därför att det äger ett slutgiltighetens syfte i Gud. Vi kommer inte att nå den verklighet som formar en församling till att vara församling, utan att vi medvetet väljer dessa ting. Om det är så att delar av det som kommer fram verkar främmande och dunkelt, må då dess ande komma oss till del, må själva kärninnehållet nå våra hjärtan och finna väg in i vår tankevärld.

Under lång tid har jag oroats i min själ i fråga om de karismatiska gåvornas bruk i våra församlingar. Vi har satt vårt hopp till att dessa gåvor skulle kunna förnya våra samfund och bygga upp de heliga, som om dessa gåvor vore hjälpmedel för att stärka våra religiösa egenintressen. Dessa gåvor har på många sätt brukats felaktigt, de har utsatts för grovt missbruk och därför har vi tappat bort och förlorat ur sikte det grundläggande syfte vilket Gud angivit när han sände sin Ande. Jag började fundera över det sammanhang i vilket Herren ville att gåvorna skulle brukas och ur dessa tankar sprang en utsaga fram som beskriver den apostoliska församlingens natur.

Dessa gåvor och detta Andens verk måste ses i relation till en tro som är verksam i ett apokalyptiskt, i ett eskatologiskt perspektiv. Med detta menar jag en radikal förväntan om en ände, ett avslutande, ett sammanfattande av denna tidsålder, Konungens återkomst och etablerandet av Riket här på jorden utifrån ett bokstavligt Jerusalem. Den sammanslutning av troende som har tagit tag i den sortens tro, den enda verkliga tron, kommer att märkas ut av mörkrets makter som en grupp vilken måste fruktas, motarbetas och bekämpas. Dessa makter kommer att se dem som ett hot mot det religiösa systemet i dess helhet och kommer att ge luft åt all sin ilska och illvilja gentemot dem.

Andens verk, det goda som han är beredd att förmedla, hans vägledning och fostran kommer att vara en verksam, kritisk faktor vilken kommer att väcka dessa makters motstånd. De kommer att tvingas att lägga märke till varje grupp av människor som medvetet och viljeinriktat förstår och tar till sig Guds syften och den plan enligt vilken denna tidsålder kommer att avslutas. Detta är en församling som har tagit sig bortom räckan söndagsmöten och den typ av kristendom vilken är sysselsatt med förmåner och välsignelser. Detta är en församling som medvetet söker att vara en grupp i vilken Guds eviga och slutgiltiga syften får utrymme och når en fullbordan. Detta märker omedelbart ut dem som ett sammanhang som måste motarbetas. Ett sådant motstånd föder behov av Guds visdom och ledning, vilket förmedlas genom Andens närvaro i gåvornas form.

Dessa sammanhang kommer att finna sig själva gå motströms, med världen som motståndare. De kommer att skapa ömmande samveten. De kommer att vara pilgrimer, vandrare på jord vilka är förvånansvärt friade från inställsamhet, från den förförelse och de lockelser som verkar med kraft i världen. De befinner sig i världen men de är inte bundna till den. De ser världen sådan den är, ett system som med all makt verkar mot livet och som reducerar människor till konsumenter och handelsvaror.

Sjeldent julebrev fra Kirkuk i Nord-Irak, del 5

Her kommer siste delen av julebrevet til fader Jens, medlem av den monastiske kommuniteten Deir Mar Musa i Syria:

På vegne av kirken i hadde biskopen en estetisk sans lik vår kommunitet: For noen få dager siden, overrasket han meg, ved å fortelle meg at han gjerne ville ta ut benkene i kirken og legge tepper på gulvet som vi kunne sitte på når vi ba. Det ville ligne Deir Mar Musa! For å være ærlig, så hadde jeg allerede tenkt på en slik endring ved å fjerne benkene en eller en - diskret! Det er to store rom til å kunne sitte i og en stor hall i huset. Vi skal se nærmere på hvordan vi kan organisere dette. Til å begynne med vil det ikke være så lett å lage plass for besøkende, men i Orienten er det alltid måter å tilby gjestfrihet på.

Hvordan skal vi så kunne klare å finansiere denne avleggeren? Frem til nå har Mar Musa gitt meg muligheten til å disponere donasjonene som jeg mottok i forbindelse med min reise i Europa, sammen med en viktig deltagelse i seg selv. Biskop Sako har vært veldig generøs og har dekket nesten alle mine utgifter. Men vi trenger en permanent måte å finansiere dette på. Biskopen foreslår at en eller to av oss ser oss om etter en jobb, for eksempel i en engelsktalende skole som drives av noen nonner, eller i en statlig kulturell institusjon. Det er også flere humanitære organisasjoner i Sulaymaniya, og enkelte av disse tar seg av prosjekter som er i samsvar med vår spiritualitet. Uansett, en av våre første prioriteter er intensive studier av kurdisk. Så, med kunnskap i kurdisk og arabisk, burde jobbmulighetene være mange.

Kjære venner, vi takker for deres bønner, spesielt de som handler om forsoning i Syria. Irak trenger også dem. Spesielt i dag, etter at de amerikanske styrkene har trukket seg tilbake. I stedet for ønsket om at vi skal forsones, kan vi dras inn i en ny voldsbølge. Selv i Nord-Irak, i Kurdistan, er det tvetydige signaler. Det er mye håp, men det er også mange skygger. Dialog mellom samfunn er essensielt. I dette kan de lokale kristne spille en viktig rolle, fordi de etnisk er knyttet til alle lag av det irakiske samfunnet. Mgr Luis Sako forstår dette svært godt og kommer med viktige bidrag for å oppmuntre representanter for ulike grupper til konstruktiv dialog.

I Syria, til tross for mulighetene for en borgerkrig, vi setter vårt håp til kapasiteten som finnes i den syriske befolkningen for dialog - en kostbar gave til denne nasjonen, verd å bli gjenoppdaget.

Vi, medlemmer av al-Khalil kommuniteten, ber for dere alle og hver enkelt av dere.

God jul og et lykkelig nytt år

Broder Jens

Bildet er fra Deir Mar Musa kommuniteten i Syria. I krybben ligger Bibelen.

Spor etter Gud i egen livshistorie, del 10

En av de tingene som har betydd mye for meg de siste årene, er de gangene jeg har feiret gudstjeneste sammen med venner fra de østlige og orientalske kirkene. Man føler seg hensatt til aposteltiden, og man gripes av historiens kontinuitet. Ærbødigheten for det hellige, hengivenheten, - dette gjør inntrykk.

Det var en periode av mitt liv hvor jeg anså dette for å være antikvert, religiøst og noe man burde vende seg bort fra - for Gud var jo ikke i dette, om Han noen gang hadde vært det! Vi derimot - vi var med våre samværsformer, så mye nærmere originalen. Dessuten trodde jeg på en form for kristen darwinisme. Jeg trodde at jo nærmere vi kom Jesu gjenkomst, jo mer ville vi ha fått del i Guds åpenbaring, slik at vi som lever nå har en større oversikt og åndelig dybde enn de som levde den gangen! Skrevne bønner, liturgi, - hva var dette annet enn hindringer for Åndens frie liv! Kirkeåret så jeg på som en tvangstrøye, for vi måtte være åpen for Guds ledelse, og det å holde seg til oppsatte tekstrekker kunne ikke være annet enn et sidespor. Det jeg derimot holdt på med - var midt i Guds store plan med mitt liv, og ikke minst den sammenhengen jeg stod i.

Men så hadde Herren noen overraskelser for meg!

De møtte jeg i form av mennesker som stod i en helt annen kirkelig tradisjon enn min, og som feiret gudstjenester på en måte som var meg helt fremmed. Og det mest overraskende av alt: der møtte jeg Gud! Sterkere og mer overveldende enn i noen annen sammenheng jeg hadde vært før.

Det ble vanskelig, og veldig utfordrende, fordi det satte spørsmålstegn ved de fleste av mine motforestillinger. Jeg forsøkte meg med alle mine 'men'. Så begynte en lang tid med granskning av Guds ord. Jeg var sikker på at den ville hjelpe meg til å bygge opp under de argumentene jeg hadde for å forsvare mitt eget ståsted.

Igjen ble jeg overrasket. Jeg fant tydelige spor etter mye av det jeg opplevde i disse sammenhengene i det jeg leste i Det nye testamentes skrifter. En dag møtte jeg en koptisk biskop. Biskop Thomas underviste på et seminar om det å lese Bibelen. Det blåste meg av stolen! Mens jeg lyttet til ham, kom jeg til å tenke på den første tiden som kristen. Da jeg var aktivt med i skolelagsbevegelsen. Gjennom den lærte jeg å avsette tid til 'en stille stund', til å granske Skriften. Denne grunnleggende undervisningen setter jeg veldig stor pris på at jeg fikk del i. På den har jeg bygget mitt kristne liv. Nå møtte jeg av alle en koptisk biskop som underviste om det samme! Hans understrekning av Skriftens betydning, av å lese Guds ord, studere det, granske det, spise det - ! - var som å være tilbake på Sagavoll Folkehøgskole og lytte til noen av Norges Kristelige Student- og Skoleungdomslags sekretærer. Men dette var en biskop fra en av de orientalske kirkene!

Han fortalte om bibelvekkelsen i Egypt, om alle søndagsskolene, om betydningen av at alle som gikk i dåpsopplæring i Den koptiske kirken, skulle ha sin egen personlige Bibel. Han fortalte hvordan han selv leste den, som et kjærlighetsbrev fra sin himmelske Far.

Så feil jeg hadde tatt. I min åndelige arroganse, i min åndelige blindhet. Øynene mine ble åpnet for et åndelig liv som forvandlet mennesker i tusentalls i Egypt. Og de jeg møtte hadde en åndelig dybde og modenhet, som jeg sjeldent hadde sett i min frikirkelige tradisjon-

Så satte jeg med ned og studerte gudstjenestelivet i den første kristne tiden. Mer om det i morgen.

(fortsettes)

Trofasthet som varte hele livet

Jeg ble så grepet av å lese hva Hank Wurz, et medlem av den anabaptistiske kommuniteten, Rocky Cape Christian Fellowship, Australia, skrev om sin bestefar Jacob Wurz (bildet), som døde 1.nyttårsdag i år. I en kort setning har han rammet inn et helt liv:

'Født 8. mars 1925 tilbrakte han 86 år på denne jorda, oppdro 15 barn, og ble funnet trofast til Gud, sin kone, sine barn, helt til han sovnet inn denne morgenen'.

Tenk det! Hvilket sterkt vitnesbyrd om trofasthet, og levd liv. Jeg kjenner på en djup takknemlighet når jeg leser slikt som dette. En for meg ukjent mann, men gjennom disse linjene fortelles det en livshistorie om hengivelse, kjærlighet, forsakelse, tro og tydelige livsvalg.

Barnebarnet skriver:

'Det er en underlig følelse inne i meg i dag fordi en som har stått meg så nær hele mitt liv, ikke lenger er i live. Jeg har så mange minner om det å vokse opp rundt min bestefar, men det jeg setter aller mest pris på i dag, og som imponerer meg, er at jeg helt fra min barndom var vitne til en som fryktet og æret Herren. Når jeg tenker på min bestefar, tenker jeg på en mann som uansett hva andre måtte tenke om ham, gjorde det han mente var rett, uansett hva det kostet. Han var en elskelig og medfølende mann, men hans kjærlighet til sannhet og ærlighet førte ofte til at han stod opp mot det som han trodde var falskt og hyklersk. Vi vokste opp ved siden av hans hus, og jeg huset at dette hjemmet alltid var åpent for fremmede og gjester, uansett hvilken dag det måtte være. Venner og naboer kom ofte over, og visste at de alltid var velkomne til mine besteforeldre. 'Little Jack', som de kalte ham hadde en måte å være på blant folk som var respektfull, gjestfri og varm, og alle som møtte ham visste at han var en mann med en stor karakter og integritet.

I dag mens jeg skriver dette korte inntrykket av min bestefar, ser jeg på meg selv som en rik mann, som har en slik arv som jeg har. Jeg vil alltid verdsette det å huske hans eksempel av trofast å holde ut til enden, som noe som skal æres og leves opp til.

Min bestefar kom ofte over til vårt hus og da ville han spørre oss om å synge: "The Far Side Bank of Jordan", og da vi kom til der hvor det heter: "When I see you coming I will rise up with a shout, and come running through the shallow water reaching for your hand", var det ofte tårer i øynene hans. Jeg ble alltid så berørt av å se min bestefar så beveget på den måten. I dag er denne sangen blitt en realitet. Han har steget i land på den andre siden. Må Gud gi meg nåde til å møte ham der'.

Min tro, del 13

I det andre leddet av Den apostoliske trosbekjennelsen heter det:

'stod opp fra de døde tredje dag ...'

I den kristne tro står alt og faller med Jesu oppstandelse.

Apostelen Paulus skriver:

'Men er ikke Kristus reist opp, da har dere en unyttig tro, og da er dere ennå i deres synder ... Har vi bare i dette liv satt vårt håp til Kristus, da er vi de ynkverdigste av alle mennesker...' 1.Kor 15,17 og v.19)

Det er sterke ord, men sanne, fordi den kristne tro ikke er en teori, og heller ikke en lære, først og fremst, men en levende person! Det er dette som skiller den kristne tro fra religionene.

Det var en sterk opplevelse første gang å besøke Jesu grav i Jerusalem. Den er et hellig sted. Men det mest herlige er at graven er tom! Jesus brøt dødens lenker, døden er ikke lenger den samme etter at Jesus lå i graven.

I Den ortodokse kirkes liturgier heter det:

'Med døden nedtrampet Han døden ...'

Graven er tom! Jesus lever!

Det feirer vi hver påske, men hver eneste søndagdag er en påminnelse om påskens store under, og hver eneste dag kan vi fryde oss i det faktum at den Frelser vi tror på, lever i beste velgående.

(fortsettes)

Sjeldent julebrev fra Kirkuk i Nord-Irak, del 4

Her følger den fjerde delen av julebrevet til broder Jens, som er medlem av klosterkommuniteten Deir Mar Musa i Syria. Siste delen publiseres i morgen:

Jeg oppdaget at etnisk, og ikke minst lingvistisk, så er Irak i langt mindre grad homogent, enn Syria. Forskjeller blir tydeligere lagt merke til her. Den Khalkedonske kirke har ikke en unik etnisk identitet, og er bevisst sin forskjellighet. Den omfatter en stor menneskelig variasjon, fra turkomanere til arabere, assyrere til kurdere. Det er derfor et perfekt sted for dialog, i det den er i slekt til hvert etnisk-kulturelle samfunn i regionen.

For eksempel: Kristne som opprinnelig kommer fra Kirkuk snakker turkomanisk (en tyrkisk dialekt) hjemme, mens de som kommer fra Sulaymaniya snakker kurdisk. Det er fremdeles et betydningsfullt antall kristne som snakker Sorteh (en khalkedonsk dialekt). Mennesker som lever i Sulaymaniya må lære kurdisk for å ha noen virkelig utbytte av kulturell utveksling. Arabisk vil alltid være nyttig når man reiser og for kommunikasjon mellom det store antallet kristne som faktisk er flyktninger fra Baghdad og andre steder i Sør-Irak. Og enda mer: arabisk er det liturgiske språket i Islam og vil derfor alltid være et viktig element i vårt kall til å være en kirke for den islamske verden.

Før jul ble en leilighet ledig helt i nærheten av Jomfru Maria-kirken ledig. Jeg vil slå meg ned der og bli frem til slutten av februar. Det blir et eneboer-liv, og jeg skal forberede huset for de som snart skal komme; til å begynne med bare munker, men jeg tenker også at dette kan bli et fint husvære for nonner.

Det er stor interesse for et sted for bønn. Dette er en av årsakene til at det er så viktig at det er et nærvær av nonner, ikke minst for å skape relasjoner til kvinnene i Kirken, for gjestfrihet, retreater og for forholdet til nabolaget. Men det vil jo også virke underlig om vår monastiske kommunitet skulle mangle munker og nonner.

(fortsettes)

På bildet ses biskopen i Kirkuk, Louis Sako, som har vært så interessert i at Deir Mar Musa kommuniteten skulle få en avlegger i byen.

La oss brenne med din egen himmelild

i Norsk Salmebok finnes det en salme av grev Ludwig Nicolaus von Zinzendorf (1700-1760), hvis sterke innhold har grepet meg:

Kristne, la oss søke sammen,
tent av Herrens egen ild.
Kjærlighets- og enhetsflammen,
la den lue klar og mild!
Han er den som oss forener,
han er solen, vi dens glans,
han er treet, vi dets grener.
han er vår og vi er hans.

Kjærlighet som favner alle,
lær du oss å elske slik!
Frels oss fra det lunkne, halve,
gjør vår enhet sann og rik!
Tenn du kjærlighetens flamme,
sett din kirke slik i brann
at vi fra hvert folk, hver stamme
blir til ett i alle land!

Vi som er så vidt forgrenet,
er i deg hverandre nær.
La oss bli så dypt forenet
som du med din Fader er!
Ja, i sannhet, la oss brenne
med din egen himmelild,
slik at verden klart kan kjenne:
Det er deg vi hører til!

Spor etter Gud i egen livshistorie, del 9

En av de som har betydd mye for min egen trosvei er Eberhard Arnold (bildet), tysk filosof, teolog, forfatter og grunnlegger av den anabaptistiske kommuniteten Bruderhof. Jeg leste hans bøker tidlig på 1970-tallet, og hans tanker, ikke minst hans tenkning om Guds rike og menigheten, har fulgt meg siden.

I en møte i september 1933 i Rhön Bruderhof, sier Arnold følgende i en tale han holder: 'Det er et vidunderlig faktum at opp gjennom århundrene har vitnesbyrdet om Det levende ord gjenlydt igjen og igjen i kristenheten ... Det må bli sagt så tydelige som vel mulig: Det originale kristne vitnesbyrd og liv har aldri opphørt å eksistere og at det i mange bevegelser og i mange land igjen og igjen har søkt etter uttrykk'.

Slik tror jeg også det er. Jesus sa om sin menighet at 'dødsrikets porter ikke skal få makt over den,' og selv om det virkelig har sett svært mørkt ut, så har Kristi forsamling alltid overlevd og har et eller annet sted hatt sitt uttrykk. I flere land snakker vi om en kontinuitet siden aposteltiden.

Det var dette med gudstjenestefeiringen jeg ville si noe om. I dag snakker en del om husmenigheter, og mener at om de vender tilbake til å samles i dem, så er man tilbake til originalkristendommen. Som jeg har skrevet så har jeg selv vært en del av en husmenighet i 10 år, så jeg ser absolutt betydningen av å kunne samles på denne måten. Men vi får ikke del i originalkristendommen bare fordi vi samles i et hus, i stedet for en kirkebygning! Det er ikke dette som gjør at menigheten er menighet. Dessuten er det et faktum at de første kristne sammenkomstene, hentet mye fra synagogegudstjenesten. Vi finner allerede i NT spor etter hvordan de første kristne feiret sine gudstjenester. Dette støttes også av de skriftene som finnes fra tiden rett etter apostlene. Disse gudstjenestene så garantert ganske annerledes ut enn å samles i ei stue, til en uformell samtale rundt et måltid mat, selv om måltidsfellesskapet var viktig den gangen, som nå.

I de protestantiske sammenhengene jeg kjenner til, og som jeg har vært en del av, er det også en stor forskjell fra de gudstjenestene som feires der, og de som ble feiret i urkirken.

Jeg har begynt mer og mer å snakke om å feire gudstjeneste, og det blir mer og mer fremmed å skulle 'gå på møte'. Ikke det at jeg har imot møter som sådanne, men for meg er mange av dem blitt fremmedartede. Mange av dem bærer preg av å skulle underholde de som kommer. Alt legges opp til at folk skal trives, at de ulike gruppene skal ha et godt tilbud, at man ikke skal holde på for lenge, og det sentrale er at man skal høre på en preken, for så å gå hjem og ikke gjøre så mye med det! Vel, det siste er satt litt på spissen, men om vi er helt ærlige, så er det ikke så veldig mye som kommer ut av alle disse prekenene.

De første kristnes gudstjenester var nåde Ordets og Brødets gudstjenester! De bar preg av en liturgi, ikke ulik synagogegudstjenesten, med Skriftlesninger, bønn, lovsang og nattverd. Nattverden - eller eukaristien - var ikke noe som ble feiret en søndag i måneden, men hver eneste gang de kristne kom sammen. Vi lever i brødrasjoneringens tid! En søndag i måneden får man del i nattverden. Og i mange sammenhenger er det nokså stusselig og intetsigende. Det er ingen høytid rundt det hellige måltidet.

For meg personlig har dette skapt mye frustrasjon de siste årene. Nattverden er blitt viktigere og viktigere for meg, og jeg synes det er trist og leit at jeg så sjeldent får ta del i den. Jeg har opplevd gudstjenester i andre sammenhenger hvor nattverdfeiringen er en fest. Hvor alt er ladet av symbolikk, av et fortettet Gudsnærvær, av hellighet, ærefrykt, verdighet. Jeg har opplevd det i klostere, og på Øvresalen i Bjärka Säby.

Det har vært en smertefull, og ikke minst ensom vandring, frem til der jeg befinner meg i dag. Egentlig vet jeg vel ikke helt om jeg er kommet frem, og har funnet hjem? Av og til er det en fristelse i å gi opp det hele. Men for meg er det umulig.

Jeg lengter tilbake til originalen. Det handler ikke om føleri eller svermeri, men om en djup, djup lengsel, som i midt tilfelle har vart og blitt holdt ved like siden 1980-tallet, da jeg fikk øynene opp for den kontinuitet som de østlige kirkene representerer. Jeg blir kritisert for at jeg liker røkelse, slik røkelsen fyller kirkerommet i østlig tradisjon. Hva røkelsen angår, så undres jeg hvordan det vil bli i himmelen for den som ikke setter pris på den? Der ligger jo Guds trone innhyllet i røkelse!

Jeg elsker min Bibel, men jeg elsker også Kirken. Og det er nå en gang slik at Kirken kom før vi fikk våre kanoniske skrifter. Det finnes en tradisjon vi ikke bare kan se bort fra, og så gjøre et enormt hopp frem til vår tid, og tro at vi er de som har sett alt og forstått alt. Og at man ikke forstod så mye i den tidlige kirken. Jeg kan ikke se bort fra det som de syv økumeniske kirkemøtene bestemte, og heller ikke hva våre trosbekjennelser representerer. Det handler om historien vår.

(fortsettes)

Sjeldent julebrev fra Kirkuk i Nord-Irak, del 3

Her følger tredje del av julebrevet til broder Jens, som tilhører kommuniteten Deir Mar Musa i Syria:

I Irak besøkte vi Sulaymaniya, Kirkuk, Qaraqosh og klosterene i Mar Bahnam, og Mar Matta et Rabban Hormoz. Over alt ble vi ønsket velkommen med generøs gjestfrihet. Allerede ved vårt første møte, uttrykte biskop Luis Sako, håpet om at vår kommunitet kunne hjelpe den lokale kirken til å nærme seg spørsmålet om Islam i sin dybde.

Han ønsket å ha i sin Eparchy (som sogn er kalt i den orientalske kirken) et for bønn og åndelig retreat, åpent for alle, i den hensikt å forme en dialog mellom de troende, katekumenene og diakonene. Han tilbød oss å kunne slå oss ned i Sulaymaniya, i Jomfru Marias gamle sogn, lokalisert på det historiske stedet, hvor bare en håndfull kristne fremdeles lever.

Sulaymaniya er en moderne by. Det er lite som er igjen av det historiske senteret, men selve kirken er veldig fin og med hagen som omgir den så er den som en oase i de travle omgivelsene (bildet). Plassen synes umiddelbart ut til å passe oss godt.

Når vi kom tilbake, avgav vi full rapport fra vår reise til de andre medlemmene av kommuniteten. Samtalen etterpå konkluderte med en avgjørelse om å danne en monastisk kommunitet i Sulaymaniya som skal tilhøre al-Khalil-sammenslutngen (hvor Deir Mara Musa er moderklosteret, min tilføyning). Etter en tid av felles refleksjon, ble jeg sendt ut til et pilot-prosjekt, i den hensikt å sondere terrenget og forberede et sted for tre eller fire av oss. Jeg reiste den 24. oktober.

Biskop Sako tok imot meg som en far i familien til hans Eparchy. Dette Eparchy i Kirkuk er veldig lite - med rundt 20.000 kristne og fem prester, biskopen inkludert. Tradisjonen med diakoner er svært levende her; forutenom liturgien spiller de en viktig rolle i ulike sider ved arbeidet i sognet.

(fortsettes)

Kun to prosent kristne i Israel

Nye statistiske opplysninger viser at det pr årsskiftet finnes 154.000 kristne i Israel. Det betyr at kun to prosent av landets befolkning er kristne. 80,4 prosent av disse er arabere, og de er enten ortodokse, romersk-katolske, anglikanere, armenere, lutheranere. Noen få er baptister eller pinsevenner.

Antallet messianske jøder er noe stigende. År 2000 var var det bare noen få tusen. I 2010 var tallet steget til mellom 10.000-15.000. Det finnes nærmere 150 menigheter i Israel, de fleste av dem i Jerusalem, Haifa eller Tel-Aviv.

De fleste av de arabiske kristne bor i Israels nordlige områder, som Nasaret, Haifa og Shafaram. Kun 9,5 prosent bor i Jerusalem.