Jeg hører stadig folk si: Velkommen til Guds hus, når de skal ønske vel møtt til en gudstjeneste eller møte. En slik tanke er Det nye testamente helt fremmed. I Den gamle pakt var Tabernaklet eller Templet stedet hvor Gud hadde sitt tilholdssted, men slik er det ikke lenger. Guds hus i Det nye testamente er ikke et hus eller en bygning, men de som er gjenfødt og døpt."Dere er Guds åkerland, Guds bygning." (1.Kor 3,9)
"... og bli også selv oppbygd, som levende steiner til et åndelig hus..." (1.Pet 2,5)
"Så er dere da ikke lenger fremmede og utlendinger, men dere er de helliges medborgere og Guds husfolk, bygd opp på apostlenes og profetenes grunnvoll, og hjørnesteinen er Kristus Jesus selv. I ham blir hele bygningen føyd sammen og vokser til et hellig tempel i Herren. I ham blir også dere, sammen med de andre, bygd opp til en Guds bolig i Ånden." (Ef 2,19-22)
"For med èn Ånd ble vi alle døpt til å være ett legeme, enten vi er jøder eller grekere, treller eller frie. Og vi har alle fått èn Ånd å drikke." (1.Kor 12,13)
Dette betyr ikke at kirkebygg er feil, men det er viktig å forstå at kirkebygget ikke er det samme som menigheten. Når vi gjør kirkebygget synonymt med menigheten, og kaller det Guds hus, skaper det forvirring med hensyn til det Det nye testamente lærer om menigheten. Det skaper også et skille mellom kirkebygget og det som skjer der, og det som ellers skjer i våre hverdagsliv Men et kirkebygg kan være funksjonelt som samlingsted for en menighet, og være til hjelp for feiringen av gudstjenesten. Den beste benevnelsen jeg kjenner til som klarer å kombinere dette på en god måte er f.eks måten Filadelfia Oslo kaller sin menighet. De sier: "Menigheten i Filadefia ..."
Når dette er sagt vil jeg også tilføye at jeg personlig ser betydningen av kirkebygget, og slik ser vi da også at den tidlige kirken så det. Samlingsstedene for de kristne fikk etter hvert sitt særpreg, et sted hvor man kom sammen for å be, lese fra Skriften og feire eukaristin. Jeg har mange personlige opplevelser at Guds nærvær i gamle kirkebygg. Den ro, hvile og fred mange slike kirkebygg representerer har hatt betydning for eget trosliv, og jeg søker gjerne til slike steder når jeg er ute på reiser.
Kirkebygg slik vi kjenner dem var likevel ukjente for de første kristne. De første kristne kom sammen i hjemmene, og disse fikk etter hvert en utforming som gjorde dem egnet til en sammenkomst som fant mye av sin form fra den jødiske synagogegudstjenesten.
I Dura Europos i det østre Syria har man funnet et gammelt kristent samlingssted. Dette er et huskapell som kan skrives tilbake til 256 e.Kr. I dette private hjemmet har man funnet et siderom som er blitt brukt som et kristent kapell. Når hverdagsrommet ble for lite som møtesal, slo man ganske enkelt ut en mellomvegg og fikk på den måten et større samlingssted.
Kapernaum i Israel er et annet eksempel på et sted hvor de første kristne har kommet sammen. Her finnes huset til Peters svigermor. Se Mark 1,29-34. I Apostlenes gjerninger leser vi om Marias hus. Se Apgj 12,1-12. Og vi har den såkalte Øvresalen hvor de første kristne kom sammen for å be.
På bildet ser vi et eksempel på et romersk hus med hage. Muligens var det et slikt hus Priskilla og Akvilas brukte når menigheten i deres hus kom sammen. Hagen ble ofte i slike hus brukt som et naturlig samlingsted.
(fortsettes)
5 kommentarer:
B O H!
Ef 2:19-22 är väldigt viktiga, just för att det står i honom.
Det är i honom församlingen ÄR och varje människa som är i honom är församlingen.
Efe 2:22 I honom bliven också I med de andra uppbyggda till en Guds boning, i Anden.
En annan viktig sak som du skriver, att byggnaden inte är kyrkan men här tror jag att många gått fel, orsaken är, att församlingtillhörihets identiteten ofta har med lokalen att göra!
Bj
Å være i Ham er en nødvendighet for enhver sann troende, men det er ikke slik at vi som enkeltinvider utgjør Kristi forsamling. Legg merke til ordlyden i vers 22: "også I MED DE ANDRA uppbyggda till en Guds boning." Med andre ord: det trengs mer enn èn person for å utgjøre Kristi forsamling.
Jeg er enig med deg i at "församlingtillhörihets identiteten ofta har med lokalen att göra!"
Det er likevel en fordel med dette: det er umulig bare å være knyttet til den universelle menighet, og ikke til den lokale.
BOH!
Absolut krävs det mer än en person för att vara en församling, men frågan är, om det måste se ut på ett speciellt sätt, eller kan församling räknas till de som man relaterar till, då ofta bara en mindre grupp som man har en djupare relation med?
Eller måste det vara uppbyggt, med en pastor i spetsen som leder individen och gruppen?
Jag själv tror att det finns olika former, men som ändå på ett sätt är en församling, jag vet ex församlingar som inte har någon pastor, men de har Gudstjänster osv.
En annan fråga är, vad syftet är med församling, för mig är syftet att föra individen till Kristus själv, hjälpa henne att till en egen vandring med honom, till ett fullständigt beroende av Gud, där han får vara källan i allt!
Tyvärr är det inte så i många församlingar, utan de knyter individen till den lokala församlingen, vilket då ofta förknippas med byggnaden och får individen att ha sin trygghet i denna församling, man säger att utan församlingen så har du inget skydd och är inte trygg, vilket då gör att man gör själva församlingen till Gud, för det är ju han som skall vara vårt skydd och vår trygghet!
Bj
Spørsmålet er jo om Det nye testamente er normativt for oss, og at den praksis og ordning som finnes i Det nye testamente også gjelder oss i dag. For min egen del kan jeg ikke se det annerledes. Menighetene vi leser om i Det nye testamente var ordnede menigheter. Vi ser jo det blant annet av det Paulus skriver til Titus, som ble etterlatt på Kreta for å sette alt i rette skikk.
Menigheten skal selvsagt knyttes til Kristus, som er menighetens hode. Menighetens medlemmer er et uttrykk for hvem Kristus er på det lokale sted, med de nådegaver som den enkelte er betrodd. Nådegavene tjener Kristi kropp, og er ikke spesielle gaver for den enkelte.
Jeg tror at et stort problem for protestantiske kristne, er at de gjør dem gudstjenestelige samlingen til å dreie seg om seg. Det blir hele tiden et spørsmål om hva de kan få ut av gudstjenesten, hva som er til velsignelse for dem etc. I stedet for at gudstjenesten dreier seg om å tjene Gud, jfr Antiokia forsamlingen, hvor det står at de tjente Gud. Mange oversetter det med "gudstjeneste".
Du belyser ett problem som jag tror är stort, detta hur mycket man kan få ut av Gudstjänsten, eller den lokala församlingen, man har inte förstått att det är tjänandet som syftet.
Men när någon är ny i tron, så är troligen tänkandet så, men det bör inte förbli så!
Bj
Legg inn en kommentar