Nordmannen Øyvind Tholvsen (bildet), leder for Evangeliska Frikyrkans församlingsprogram, har kastet seg inn i debatten om Sigfrid Demingers brannfakkel av en artikkel om frikirkelighetens krise i Sverige. Tholvsen har et annet utgangspunkt for sine bemerkninger, som til dels støtter Deminger, men som også er mer positiv til hva frikirkene representerer:"Vi är inte bäst eller sämst. Vi är annorlunda. Vårt bibelstudium har gjort att vi tänker annorlunda om gudstjänstens innehåll, tänker annorlunda om helighet, vördnad, nattvard, syndabekännelse, bikt, själavård, symboler, ledarskap och vad det är att vara församling. Och det är detta bibelstudium som behöver fördjupas ytterligare och svara på hur vi troget följer Jesus i ett efterkristet samhälle.
Den stora frågan är nämligen troligtvis inte hur vi firar gudstjänst, utan hur vi gestaltar vardagsliv djupt präglat av Anden. Sekulariseringen gestaltas nog lika mycket i det offentliga rummet som i det religiösa rummet. Individualiseringen och privatiseringen av tron är också sekularisering. Därför är inte denna debatt detta årtiondes viktigaste om den bara handlar om gudstjänstform. Jag har uppfattat att det är vardagen den frikyrkliga gudstjänsten adresserar och söker Guds ledning och Guds tilltal för".
Dette er veldig interessante perspektiv, blant annet at Tholvsen vektlegger bibelstudiets betydning. En av hovedutfordringene i dag er det jeg vil kalle bibelanalfabetismen. At vi får en stadig større gruppe mennesker som ikke kjenner Bibelen, og de får heller ikke hjelp til å forstå den fordi våre gudstjenester bærer preg av mindre og mindre bibelundervisning.
Øyvind Tholvsen er nordmann, oppvokst i en luthersk sammenheng. Han skriver at han så på Sverige som et foregangsland hva frikirkeligheten angår, og ble derfor svært skuffet når han kom til vårt kjære naboland og så hvordan det egentlig så ut. Han beskriver dette på følgende måte:
"Min besvikelse blev tidvis stor. Jag upptäckte att många av dess företrädare och medlemmar saknade en trygg förankring i sin egen tolkningstradition. Många inlägg i den pågående debatten blottlägger för mig denna avsaknad av frikyrklig teologisk reflektion. Inte för att frikyrkan är bäst eller ska uppbåda en egen stolthet, utan för att hon behöver komma bort från sin självutslätande personlighet."
Her tror jeg Tholvsen rører ved mye av kjernen i problemet: den manglende forankringen i sin egen tolkningstradisjon. Og som han sier: 'avsaknad av frikyrklig teologisk reflektion'. Det er ikke annerledes i Norge. Heller tvert om. Denne debatten er ikke-eksisterende. En slik debatt pågikk jo når f.eks baptistene hevdet sitt dåpssyn, og det skapte konfrontasjoner med det rådende barnedåpsynet. Men i dag deltar svært få - om noen baptister eller pinsevenner - i en teologisk refleksjon om dåpen. Dåpen er ikke et samtaleemne. Hvorfor er det slik? Hvorfor beklager nærmest baptister for at de finnes?
Jeg vil anbefale bloggens lesere å lese Tholvsens svært interessante artikkel. Du finner den her:
Ingen kommentarer:
Legg inn en kommentar