Denne artikkelen, skrevet av biskop Kyrillos (bildet), er en gullgruve for alle som er glad i Guds ord og interessert i kirkefedrene og den tidlige kirkens teologi. Biskop Kyrillos er biskop for Den apostolisk ortodokse kirken i Sverige. Artikkelen er på svensk, og den er litt lengre enn de som vanligvis publiseres her på bloggen. Det burde ikke hindre noen fra å lese den! Dette er godt lesestoff i helgen:
Inom den Östliga delen av den Allmänna Kyrkan anses inte Augustinus (354-430) som ett helgon i vanlig mening, man kallar honom ”salig”. Men ändå har den Ortodoxa kyrkan en troparion till Augustinus.
Anledningen till denna inställning och uppfattning kan man diskutera eftersom Augustinus är helgonförklarad av den Västliga delen av den Allmänna Kyrkan och detta innan den stora schismen 1054, alltså under den odelade Kyrkans tid.
Augustinus dog den 28 augusti år 430, och den 28 augusti är hans helgondag enligt den Gregorianska kalendern.
Det kan möjligen vara så, att den Östliga Kyrkan ”dröjer på steget” på grund av Augustinus predestinationslära och hans djupgående kunskap om det mänskliga syndafördärvet, som inte ger något större utrymme för den fria mänskliga viljan, vid sidan av, eller frånkopplad från Guds nåd. Men Augustinus talar klart och tydligt om den ”Gudsgnista” som fortfarande finns kvar i den från Gud avfallna människan.
Samma Gudsgnista ges inte samma utrymme hos reformatorerna, Luther, Calvin och Zvingli, som också har en mörkare människosyn än vad Augustinus hade.
Den konflikt som uppstod mellan Augustinus och Cassianus ( 360-430) kan möjligen också var en delorsak till de östligas ”oginhet” emot Augustinus.
Cassianus och han munkbroder Germanus tog ställning för Origenes (185-254) och hans läror vilket drev dem bort från öknens munkgemenskap. I Konstantinopel blev Germanus prästvigd, och Cassianus diakonvigd av patriarken Johannes Chrysostomos, som beklagligt nog, kan man säga, själv intog en positiv hållning till Origenes teologi, och som därför också blev landsförvisad.
Cassianus vågade sig på att kritisera Augustinus bland annat för predestinationsläran, vilken lära enligt Cassianus, gjorde människan till ett ”passivt objekt” för Guds handlande.
Cassianus blev inte helgonförklarad, förmodligen därför att han bl.a. hade kritiserat den store Augustinus, vilkens lära blev allmänt godkänd inom den odelade Kyrkan.
Även om Cassianus inte blev officiellt helgonförklarad har dock många östliga hierarkier ansett honom som ett helgon utifrån hans otvetydiga fromhet, och hans ortopraxi om ”det rena hjärtat”.
Augustinus tar avstånd från Origenes av flera orsaker. Bland annat för den platonismen som påverkat Origenes teologi, att själen får en annan kropp än den egna kroppen vid uppståndelsen från det döda. Enligt Augustinus skall människan återuppstå i sin lekamen, ( grek. soma pneumatika) men i en förvandlad och andlig lekamen, dock densamma som en gång dog, men nödvändigtvis inte med samma skavanker vi hade i vårt jordiska liv. Så menade inte Origenes, som mer lutade åt en form av superspiritualismen med bl.a. reinkarnationstro.
Origenes hade förnekat att det skulle finnas en evig förtappelse, och ansåg att allting till sist skulle bli återupprättat genom den så kallade apokatastasis (det grekiska ordet för återupprättande).
Mot denna uppfattning ställer Augustinus det bibliska vittnesbördet, och anför i sin argumentation att det här är tal om ett ”missförstått framhållande av Guds barmhärtighet på bekostnad av Hans rättfärdighet”.
Dessa båda uppfattningar serverade av Origenes sväljer Cassianus, och Germanus och många fler med dem. Man kan undra varför? Möjligt är att ”öknens hetta och stillhet” i förening med isolering, utan annat ”studiematerial” än vad själen själv producerade, inte gav erforderlig teologisk kunskap.
Utan att förringa Cassianus och många andra munkars och nunnors andliga fromhet, kan just isolering utan kontakt med det ”övriga människosläktet” leda till en övertro på själens egen förmåga att betrakta och behandla vad som själen mottar från de ”andliga makterna”.
I en sådan andlig livssituation ligger det snubblande nära, att man förringar det mänskliga syndafördärvet. Man tar inte djupare hänsyn till att djävulen är med och spelar på samma plan som Guds Ande i människans själ. Att där sedan finns munkar och nunnor som lyckats med konststycket, att bevara den Allmänna Kyrkans tro under olika boendeförhållanden, får anses som ett andligt mästerverk, bl.a. den helige Antonius gjorde detta
Den judiske religionsfilosofen Martin Buber talar klokt om, att Gudsgemenskapen förverkligas i den mänskliga gemenskapen.
Östkyrkan har inte fullt ut accepterat Augustinus predestinationslära, eller rättare sagt, så har denna lära inte fått så stort gehör inom Östkyrkan, även om läran i sig självså småningom blev accepterad av den stora Allmänna Kyrkan.
Den som först på allvar började ställa frågan, i polemik med Augustinus, var munken Pelagius från Britanien, som hade anlänt till Rom vid ungefär samma tid som Augustinus reste till Italien.
Pelagius beger sig därefter till Karthago där hans idéer orsakar stort rabalder. Ryktet når den åldrade Augustinus, som reagerar häftigt: ”en optimistisk teolog utan insikt om syndens allvar” hade dykt upp.
Den så kallade pelagianska striden, om den fria viljans roll för människans frälsning ledde till en av de allvarligaste kriserna i den tidiga Kyrkan i väst och pågick i över ett hundra år.
Det handlade om två radikalt olika sätt att se på förhållandet mellan Gud och människan.
För Augustinus var människan i grund så fördärvad av synden att hon inte förmådde något gott utan Guds hjälp.
Pelagius krävde självbehärskning. Det låg i människans egen makt, menade han, att förändras till det bättre – om hon bara bestämde sig tillräckligt mycket.
Detta är en uppfattning som man kan känna igen också i vår tid inom olika religiösa kretsar
Men även ”medelsvensson” finns med i bilden med sin ”fria vilja”, där hon menar sig själv kunna bestämma om hon skall bli en kristen eller inte. Därmed kan hon dröja med sitt beslut till det behagar henne själv.
Men så fungerar det inte i den andliga verkligheten!
När Pelagius under sin tid predikade ”drog ett stråk av kyla genom åhörarna” ty de lämnades med det förödande beskedet att ”allt beror på dig själv”. En uppfattning som fortfarande lever kvar bland väckelsekristna i vår tid.
Pelagius lade lika liten vikt vid nåden som vid bönen och sakramenten. Och i förlängningen av Pelagius lära spreds en efterföljande ”halvpelagianism" (semipelagianism) som gjorde gällande att utgångspunkten för frälsningen var människans tro, och att det helt berodde på människan själv om hon skulle tro eller ej.
För Augustinus innebär denna uppfattning en förnekelse av frälsningen genom Guds nåd i Kristus, och han gör nu en bearbetning av syndens betydelse och omfattning och av nådens avgörande betydelse som frälsningens grund där bönen och sakramenten får en avgörande ställning inom den kristna Kyrkan
Nåden upphäver inte den fria viljan, utan återupprättar den.
Och genom Guds nåd kan människan tro av fri vilja, bli helbrägdagjord och utföra kärlekens förtjänstfulla gärningar i uthållighet.
Denna teologi utgör skillnaden mellan Augustinus och Luther och hela det protestantiska tänkande.
Under mina studier i Augustinus ”Guds Stad” och just de ämnesområden jag här har tagit upp kom följande personliga ”tes” till mig under läsningen: ”Predestinationen visar sig i, att människan svarar ja på Guds kallelse, ty var gång någon kommer till tro så är detta förutbestämt”.
Jesu Kristi vår Guds Ord i Joh.15: 16 ”Ni har inte utvalt mig, utan jag har utvalt er” äger sin tillämpning också när det gäller Augustinus predestinationslära.
Något lite fostrad inom Frälsningsarmén med sin ”helgelselära” kan jag dra mig till minnes, att mycket av trosarbetet i kampen för att bli en ”bättre” människa inför Gud just bestod i den personliga kraften och viljeansträngningen. För mig höll detta inte i längden då min natur ofta bjöd motstånd och inte lät sig kuvas så lätt.
Övergången till den Evangelisk Lutherska Kyrkan gick sedan via studiet av Carl O. Rosenius som hade en helt annan syn på människans trosarbete.
Hans kände sång, och psalm ”Korta minuter känslan åtnjuter vad vi i sanning dock äga alltid” blev en vägledning för mig som sökare på den kristna trosvägen.
Rosenius var influerad av Luther, och Luther var influerad av Augustinus. Jag vågar påstå att såväl Augustinus som Rosenius inte hade den mörka människosyn och ”tåredalssyn” som man belastar Luther för. Vad vi vet, vilket kan vara en förklaring till Luthers människosyn, var att han var hårt uppfostrad av en mycket sträng fader.
Augustinus och Rosenius hade inte denna barndomsbakgrund att brottas med. Augustinus hade en underbart omsorgsfull moder i den heliga Monnica, och Augustinus fader Patricius månade mycket om sin sons välbefinnande.
Man kan ingalunda belasta den helige Augustinus för en negativ människosyn trots hans teologiska uppfattning om det mänskliga syndafördärvet. Augustinus var mycket älskad under de 30 år som han var biskop i Hippo Regius ( Annaba i det nuvarande Algeriet).
Och personligen är jag av den uppfattningen, att ju mer man är orienterad om den mänskliga svagheten och synden, dess mer kan man älska människan i hennes livssituation.
Jag erinrar mig att även den ortodoxe Fjodor Dostojevskij hade en sådan människosyn i sin bok ”Bröderna Karamazov”. Utgångsläget är i detta avseende, att där synden överflödar där överflödar Guds nåd ännu mer.
”Den som har fått mycket förlåtet älskar också mer.” Så var det säkert för Augustinus som verkligen hade fått mycket förlåtet, vilket hans ”Bekännelser” bär stort vittnesbörd om.
Augustinus predestinationslära har, som vi vet, just den bakgrund som kommer till uttryck i hans djupa syn på det mänskliga fördärvet, människans totala bortvändhet från Gud genom Adams och Evas syndafall. Även om Augustinus, som vi redan sagt ger utrymme för en ”Gudsgnista” i den fallna naturen ger han inte utrymme för den fria viljan om den inte beledsagas av Guds nåd. Man kan då säga, att Augustinus predestinationslära mer än något annat andligt ”stoff” verifierar ”Guds förekommande, ständigt uppsökande och alltid omslutande nåd”.
Augustinus ser människans fördömelse utifrån det syndafall, som människan själv är skyldig till, eftersom hon av egen fri vilja valde att säga nej till Gud för att själv vara gud. Syndafallet skedde därför inte för att Gud ville det.
Slutord
Det är möjligt är där finns troende kristna som aldrig kommer till samma ”bottennoteringar” i det mänskliga syndafördärvet som den helige Augustinus. Deras liv är kanske som vår svenske poet och diktare Nils Ferlin säger: ”av inga silverne tårar vätt, i purpur kanske och glans de gick”. Det må vara att det är så! Men detta utesluter inte en Biblisk teologi som förmedlar en annan uppfattning, den uppfattning som Augustinus gör sig till tolk för.
Jag menar att Augustinus tolkning, både när det gäller predestinationsläran och den fria viljan, är den kristna teologi, som i såväl själavårdsarbetet som i den egna troskampen bär, välsignar och uppmuntrar till levande ortopraxi.
Augustinus förmedlade teologiska kunskap utesluter inte det faktum, att vi genom den Ortodoxa trosläran lär oss, att vi kan älska Gud. Tvärtom förstärker och fördjupar Augustinus förmedlade kunskap denna ortodoxa sanning, vilket är min egen erfarenhet.
Her om dagen fikk jeg en pakke i posten. Den inneholdt et gresk ortodoks velsignelseskors i tre, og et prospektkort. Gaven var gitt av den ortodokse biskop Kyrillos, som er blitt en god venn. Det vakre velsignelseskorset skal brukes når Kristi himmelfartskapellet tas i bruk til våren.
