Her er siste delen av artikkelen til Art Katz om den profetiske tjenesten i menigheten:
Profeten avslöjar inte bara det som är falskt, han förstör det. Hans ord bär med sig eld. Det rycker upp, röjer undan och förstör innan det planterar och bygger nytt. Vem vill höra på sådana män? De inte bara ifrågasätter, de formligen smular sönder allt inför dina ögon. Om du försöker restaurera resterna är det som att röra vid det orena. Profeten har satt namn på det och nu sitter du där med hans ord utan att kunna komma undan. Det är inte att undra på att sådana män inte är välkomna där man vill fortsätta med sitt i ostördhet.
En profet kritiserar och klär av, utan försyn, utan fruktan och utan att ha anseende till person, alla de lögner och konventionens så kallade sanningar, alla lösa antaganden, tanklöshetens obestridda ståndpunkter som låter döden vara verksam mitt i livet. Han är där för att avslöja lögnen, att beskriva och visa fram den och för att varna för dess inverkan. Dessa lögner kan mycket väl vara de falska profeternas favoritsanningar. Hela världen vilar på lögn, men hur ska den kunna se det om inte ett sanningens ord bärs fram. Om ett sådant ord ska få rum, måste det bäras fram av någon som gjort sig fri från människofruktan.
Vi vet alla att denna fruktan är den starkaste och mest handikappande faktorn i en predikants liv. Att vara fri från den och att kunna tala opåverkad av människor är i sig en slutgiltig utsaga och bär med sig en rik berättelse om Guds handlande med sin tjänare. Vi bär alla på denna fruktan för människor. Vi lever för att bli sedda av människor, för att få deras erkännande och deras applåder. Män älskar att få ta emot andra mäns bifall, särskilt från män med prestige, men vi måste vänja oss av med sådant. Detta är en process, det görs inte färdigt på en dag.
Varje gång Gud för oss in i en avvänjandets situation måste vi böja oss så att vi inte längre bär på sådana behov. Vi behöver föras till en position där vi inte bara är okänsliga för applåderandet men också för människors försök att fälla oss med oberättigad kritik och falska anklagelser. En profet måste därför äga en särskild förmåga att sålla kritik och en analytisk skicklighet skärpt och vässad av den Helige Ande. Detta handlar inte om att värja sig och skyla sig, men om att i verklig mening kunna gripa tag i Guds mening och ge den klart uttryck.
Profetens livsstil måste ha gjorts till en avsägelse, till en gensägelse av lögnen. Man kan inte låta höja sin röst mot felaktiga värderingar om man själv lever efter dem. Fattigdom innehåller mer än det som är av det tillfälligas karaktär. Den är passlig med avseende på vår gemenskap med Gud. Kamelhårsmantel och gräshoppsföda är mättade symboler för det profetiska. Det finns en mening med att Johannes befann sig ute i vildmarken och inte i Jerusalem fast han var prästson. Han kunde inte vistas där etablissemanget fanns. Han kunde inte dra fördel av systemet och samtidigt stå upp emot dess falskhet. Vi kan inte ge efter för sådant i våra egna liv som vi fördömer hos andra. Livsstil är därför märkvärdigt viktigt med avseende på de ord som proklameras och få andra saker avslöjar klarare vem som är äkta eller falsk profet. De falska profeterna åt vid Isebels bord, Elia bodde vid en bäck och korpar skaffade föda åt honom. Men det handlar inte om att bära kamelhårsmantel eller på annat sätt utmärka sig i fromhet med romantiskt skimmer och annorlundaskap.
Falskhetens värderingar kan inte tillåtas utrymme. Profeten är sänd att avslöja lögn. De underliggande premisserna för värderingar, livsstil och mening måste granskas i gudsordets ljus och den granskningen måste vara en avsägelse av lögnen, också genom den livsstil profeten väljer och detta oavsett hur stor legitimitet kyrka och samhälle ger lögnen. Profetens ord avslöjar lögnen, dömer och fördömer den. Hans ord såväl som hans livsstil har gudomligt tillslag.
Elia sa: ”Under de här åren skall varken dagg eller regn falla, om inte jag säger det.” 1 Kon 17:1. Han syftade då inte bara på en liten förändring i vädret. Det betydde att man inte skulle kunna skörda. Det betydde att man inte skulle ha något att äta. Folket skulle svälta. Detta skulle komma som en dom från Gud och det skulle komma genom Elias ord. Hans ord var inte bara ett stycke information eller en tolkning, det var en domsutsaga. Den skulle beröra hela nationen. Den sortens ord behöver få nytt utrymme. Den som bär på ett sådant ord bär på mycket vånda. Jag har befunnit mig i situationer av ringare art där jag har varit tvungen att bära fram domsord och fått se hur Gud handlat i enlighet med dem. De sammanhang i vilka dessa ord uttalades existerar inte längre därför att de orden bar med sig domen.
Profetens uppgift innebär att skaffa fram ett alternativ, dugligt och kraftfullt nog att fullständigt skaffa undan och ersätta lögnen. Han representerar en syn på verkligheten som inte ännu finns och som på de flesta punkter är motsatt det som man menar är verklighet och för vilken det inte finns någon modell eller förebild i lyssnarens erfarenhet. Han för in en förnimmelse av det eviga, det himmelska som utplånar den måttstock och det sätt att förhålla sig till verkligheten som världens värderingar har angett för hans lyssnare fram till denna punkt. Hade han inte kommit, hade man fortsatt att tro att det som man hittills haft som sin utblick var äkta och sant.
När profeten kommer, ger han inte bara signal om vad som är falskt, men han förmedlar en förnimmelse av och känsla för vad som är sant, vad som är evig sant. Han bär med sig det eviga, och låter lyssnaren få ta på det, känna det och föras in i det. Genom sina ord sätter han sina lyssnare i rörelse och för dem till en position där sanningen blir påtaglig och det falska synligt. Ordet omvälver och formar en uppfattning om sådant som inte förståtts tidigare – sådant som är slutgiltigt och evigt. För att tränga igenom det oäkta och föra fram en annan norm och standard och göra den till fundament för liv och livsstil krävs ett extraordinärt sätt att använda ord.
Dessa som tar emot den modell som profeten presenterar som ett alternativ till lögnen, som ett himmelskt alternativ, dömer sig själva till att bli pilgrimer och främlingar på jorden och är redo att dö som de som ”inte fått det som var utlovat”, Hebr 11:13. Om de ska kunna ta emot ett profetiskt ord som kallar dem till den himmelska vision som Abraham vandrade efter, då blir detta den konsekvens som kommer till uttryck i deras liv.
Det ord som förs fram och når lyssnarna måste därför komma med sådan makt, auktoritet och trovärdighet att lyssnaren svarar med ett: ”Om jag säger ja till detta, signerar jag min egen dödsdom”. Ingen ska ge sig själv på det sättet utan att ha övertygats av ord som utmanar och inbjuder till sådan överlåtelse. Endast en profet, en grundvalens man, kan leverera ett sådant ord. Han manar åhöraren till fullständig överlåtelse, till ett döende. Detta är anledningen till att den falske profeten får långt fler inbjudningar än de sanne. Den falske profeten bekräftar lyssnaren i hans nuvarande situation och talar om för honom att allt står väl till.
Profetens syfte och mål är enbart och med skärpa Faderns vilja. Han återför folket till en vision som ger dem kraft, särskilt i krisens tid när misströstan måste bytas mot hopp – och då man har avklätts det falska hoppet av samme profet. Han väjer inte för att vara hänsynslös för att sedan kunna vara varm och vänlig. En man som kan överbringa nödvändiga, smärtsamma ord som måste till för att man ska kunna bygga är inte kärlekslös men är verkligen fylld av kärlek. Profeten sammanfattar sanningens minut i ett enda uttalande. Stående där i Guds rådslut har han gjorts duglig att uppfatta villfarelsen och att djärvt och orubbligt uttrycka den nödvändiga sanningen även om den är fullständigt på tvärs mot den samstämmighet som byggts upp.
Den profetiska uppgiften går ut på att återföra bibliskt sinnelag och biblisk syn, vilka är oföränderliga i Guds ögon. Han överför Guds synsätt, särskilt till folk som saknar vilja att lyssna. Om det profetiska ordet är nödvändigt för att föra Guds folk i samklang med Guds eget synsätt, då är det profetiska uppdraget omistligt och oundgängligt. Där det finns en autentisk profetröst som villigt bär fram det ovälkomna ordet, finns det också en mängd falskprofeter som bär med sig falsk tröst med sitt ”Allt står väl till”.
En profet gör inte sak av oväsentligheter. Med Guds härlighet för ögonen ställer han fram Guds eviga rådslut på ett sätt som får lyssnarna att offra sitt eget för att söka uppfyllelsen av detta rådslut. Det är inte nog att beskriva Guds handlingsprogram, men att beskriva det på ett sådant sätt att han väcker villighet bland lyssnarna att göra sig delaktiga i detta Guds eviga syfte – offer, offertjänst. Det är på detta plan som profetordet blir till mer än ett förklarande. Det förklarar inte bara vad Guds eviga syfte är, men han kommunicerar det på ett sådant sätt att lyssnaren villigt överlåter sig och offrar vad som måste offras för att allt ska uppfyllas. Detta kräver långt mer än förklaring.
Profeten skildrar med sin inre personliga historia det lidande som en sådan trohet framkallar. Med andra ord, de som vill ta till sig den synpunkt som han presenterar öppnar sig för smärta. Den profet som manar till sådana offer måste i sitt eget på något sätt kunna visa att detta är Guds väg och att korset är centralt i gudstron. Han gör klart för sina lyssnare att förföljelse, om inte martyrskap, är grundläggande för tro av detta slag – och vinner deras villighet. Det är en sak att slå fast att korset, förföljelse och martyrskap, hör till trons fundament, men att vinna lyssnarnas överlåtelse till en sådan kallelse är något mer som kräver autenticitet och sannfärdighet av dem som bär ordet. Detta är den profetiska uppgiften. Vi sysslar inte med information, men kallar män till det eviga, till offertjänst, och detta är anledningen till att sådana ord alltid möter motstånd.
Profeten tillkännager och beskriver det nära förestående slutet på denna värld och dess dom med apokalyptisk intensitet, tillräcklig för att föda en längtan efter en ny himmel och en ny jord där man kan finna rättfärdighet. Han för inte bara in en medvetenhet hos lyssnaren om att den värld som de har varit så förtjusta i ska dömas och är bestämd för undergång – vilket betyder att det som deras hjärtan är knutna till försvinner, men han föder också en längtan efter det som ska komma ner från ovan och som ska ersätta det som nu finns.
En profet är en ordets man som avskyr ytlighet. I djup respekt värnar han språkets helgd, dess uttrycksformat, från att missbrukas och förflackas. Han är därför inte alltid din underhållande middagsgäst, och han passar inte särskilt bra för konversation och småprat. Han vaktar sin mun, han känner ordens värde och talar inte mycket för att inte orden ska förlora detta sitt värde. Hans historia skrivs med ord som väntan och tystnad.
Profeten skyr de utmärkelser och den ära som människor vill skänka honom. Sådant ger en doft av prestige, upphöjdhet och vikt, men den profetiska människan måste hålla sig i vildmarken för att kunna fortsätta att vara sann. Vildmark betyder inte bara fysisk isolering, men en medveten och viljemässig avskildhet från de ting som leder till kompromiss. Han skaffar sig inget yttre uttryck för att framhäva sin kallelse. Han är okonstlad i sitt uppträdande och vänder sig från showkonst, sensationsmakeri och det bisarra. Profeten siktar till att vända folk till Gud, inte till sig själv.
Denna uppgift och kallelse kommer från Gud. Vi kan inte skaffa oss den eller ta den, men om vi har den ska vi också veta att Gud arbetar med oss oupphörligt för att se till att det är hans ord som bärs fram, inte vårt.
Redaktøren for det meget anerkjente kristne bladet Charisma Magazine, Lee Grady, har skrevet en artikkel hvor han tar et kraftig oppgjør med de som dytter folk i gulvet under forbønnshandlinger.
